Polen juli/aug dag 2. En olycka kommer sällan ensam

Peter påstår ju att jag alltid har en kris dag 2 på en semester. Den som läste gårdagens litania vet ju att denna så smått initierades redan igår, men idag fick jag dessutom verkligen hjälp på traven i min kris. Dagen kan med få undantag sammanfattas i ett ord. Miserabel. Jag är ledsen, alla ni som också har semester nu, men det där att ändra vår bokning från stadssemester till strandsemester i förorten fick verkligen ödet, försynen eller vad man nu tror på att skratta högt och fixa sämsta möjliga förutsättningar. Det har regnat precis hela dagen. Precis. Hela. Dagen. Och inget stilla skönt, strilande sommarregn utan ett ihållande ”det-kommer-aldrig-att-sluta” regn med en sådan där underliggande varm fuktighet som gör att man trots kylan från regnet är konstant svettig. Ett sådant regn. Hela dagen. I förorten där inget utom strand och strandrelaterade aktiviteter finns i närheten och barnen ändå bara ska bada. Upplagt för en toppendag alltså. Glömde jag nämna en släng av pms också? 

Regn. Regn. Regn.
Prognosen för torsdag och fredag ser verkligen lovande ut.

Jag skrev ju igår om att jag har mina aningar om att polska armén i hemlighet tränar sina bästa militärer att utstå extrem stress i restaurangen här. Efter dagens frukost tror jag att jag kan bekräfta den teorin. Vi gick nämligen till frukosten vid 10.15 i den absoluta förvissningen att det då skulle vara lugnt och tomt, för vilka bebisar äter frukost vid den tiden liksom?  De har ju varit uppe och levt rövare i massor av timmar vid den tiden. Men nej, samma folkilskna bebisar höll låda i nästan samma omfattning som i går kväll och det var kö till all mat. Absolut stresstest. Förmodligen är det specialuppfödda bebisar som har detta som sin livsuppgift. (Frukosten var faktiskt annars ganska bra med ovanligt god äggröra, vilket ju är det näst viktigaste kriteriet. Bacon är det viktigaste och det saknades, så någon toppnotering kan det givetvis inte bli.)

Efter att ha sett hur många (lika desperata som vi) familjer som bodde på hotellet försökte vi med alla medel övertyga barnen om att det vore en väldigt bra idé att INTE gå till hotellets minimala poolområde, eftersom vi hade känslan av att alla andra också skulle göra det, men alla som någon gång försökt resonera med barn under fem år som blivit lovade något, kan ju föreställa sig de (inte så charmiga) scenerna som utspelades i vårt hotellrum efter frukost. Till slut föll Peter (världens snällaste pappa och man) till föga och gjorde både barn och fru lyckliga genom att erbjuda poolbad till de små och ensamtid till den stora. Undertecknad tillbringade alltså ett par ljuvliga timmar i total ensamhet med bara virkning och ett glas vin (japp, trots att klockan knappt var tolv!). Helt ljuvligt. Det ljuvliga förbyttes dock i motsatsen när barngråt hördes utanför och Peter kom tillbaka med två förtvivlade barn. Lite förvirrande var det också att det var HAN som var skadad och inte barnen…. En stressig situation med två olika barnviljor och en vass duschdörr hade lett till ett icke obetydligt blodvite, en sönderskuren stortå och väldigt förtvivlade barn. Eftersom badvakten som skötte omplåstringen hade pratat om läkare och att såret kanske behövdes sys, var det lite stimmigt ett tag. Vinet kändes helt plötsligt inte så lyxigt, utan ganska dumt, men efter att vi rotat fram första-förbandet från bilen och doktor Åsa undersökt skadan (jag har ju trots allt ett SM-guld i första hjälpen, tro’t eller ej… 😉 kändes det lite lugnare. (Numera har vi dessutom införskaffat sårtejp och desinfektionsmedel att ha i rese-Apoteket. Det är ganska bra med lagom stora ögonöppnare ibland.) 

Jag tror inte att badvakten hade haft någon chans i Första Hjälpen-SM. Eller ens PM.

Barnen var rätt nöjda med att lunch och rutiner glömdes bort i uppståndelsen, så de t.o.m fick äta godis och frukt i fri mängd hela eftermiddagen. Dock var det möjligen inte ett smart grepp att låta Inna ta med en hel påse bigarråer in i sängen. Hur man kan kladda ner så mycket när man ändå har en så liten kropp, är för mig obegripligt. Självklart var det dessutom i min säng hon låg och åt. 
Undrar om städet kommer att ringa polisen i morgon….

Med tanke på lutningen (eller lutningarna) på bäddsoffan där 50% av familjen sover, är jag egentligen rätt lyckligt lottad med min bigarrå-säng. 😱

Efter många om och men tog vi oss i alla fall samman och tog bilen mot Gdansk, där vi skulle träffa kompisar och äta middag på kvällen. Med tanke på dagens beskaffenhet hamnade vi då givetvis i rusningstrafiken och det tog nästan en timme att ta sig de 7,5 kilometrarna. Så klart. Dessutom är halva Gdansk redan avstängd pga (den mycket trevliga) festivalen St. Dominika som börjar på lördag, så det var snudd på omöjligt att ta sig fram till den parkering vi hade tänkt. Alltså blev det ca sex kvarters dyngsur, stressig promenad (läs: kryssande mellan enorma vattenpölar) med tung dubbelvagn och alldeles för litet paraply för att nå Dluga (Långa torget). Kvällen på The Flying Dutchman (Holland House) blev i alla fall lyckligtvis bra med god mat och (när en somnat och en fått fri tillgång till sin IPhone) till och med trevliga samtal med andra vuxna. Denna bristvara. Tusen tack för det, Elin och Simon! Vi förstår om ni aldrig mer vill träffa oss igen, men vi tyckte i alla fall att det var väldigt trevligt! 😉 

Yeay! Jag lyckades fånga en av de tio sekunder då de inte bråkade på fiket i gallerian Madison (pitstop kan behövas innan middag när man hoppat över lunch)
Jag är tämligen säker på att kyparen på The Flying Dutchman inte hade barn. Eller är kanske polska barn väluppfostrade? 😉 Vi hade först ett elände att övertyga honom om att jo, barnen vill verkligen bara ha spaghetti och ost (nej, ABSOLUT inga räkor, tack), sedan tyckte han att ”lite glass till barnen” var detsamma som gigantiska skapelser med yoghurt, sorbet, inlagda körsbär (urk) och grädde…. 😝😂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *