Lördag på Tjärö


Efter enda ynka natt i egna sängar (eller alla i vår säng snarare, men ändå) och dessutom katastrofen att Mimis napp, ”favojitnappen” = den enda napp som accepterats det senaste halvårets nätter, gick sönder vid sänggåendet, var det varken lätt eller självklart att ladda om för en natt på Tjärö efter hemkomsten från Polen. Speciellt inte när vädret verkligen inte visade sig ifrån sin bästa sida (nu heller), så det var väldigt nära att vi ställde in. Som tur var ändrade vi oss, för vilken go dag vi fick!

På väg mot Tjärö
Det började väldigt tveksamt med en störtskur som regnade diagonalt rätt in på oss väg ut från Järnavik, men jag och medpassageraren Bebban höll det stången med varsitt paraply, som två superhjältar som skapade en sköld mot omvärlden.  Lyckligtvis slutade det lika snabbt som det började och när vi kom ut till ön var det faktiskt sol.

Inna, Mimi och Bebban klättrar lite i berg medan jag hämtar nyckeln

Så löjligt idylliskt

”Vad heter katten?” ”Den heter Kattis.” ”Åh, vad heter den andra katten då?” ”Den heter också Kattis. Men i efternamn heter den Bella.”
Anledningen till utflykten var egentligen att Peter hade ett ljudjobb för Visans vänner och hade fått lov att ta med oss som en liten extra bonus. (Tack!!) Att komma från Hilton och liknande hotell i Polen till ett pyttelitet tvåbäddsrum med bara sängar (som vi ju dessutom fick bädda själva) var en nyttig erfarenhet för oss allihop. Inna och Mimi öppnade garderoben i jakt på badrummet, undrade var tv:n var och kallade tämligen genomgående rummet för ”vår hytt”. Idylliskt och charmigt är det verkligen och vi hade inga större problem med det hela, men det där med en enda gemensam toalett är nog inte riktigt vår grej. Att stiga upp för ett toalettbesök mitt i natten och givetvis möta en hemrumlande gäst i korridoren eller vara så kissnödig att man hoppar och så gör någon hela sin morgonrutin på toa just då. Näää…. Dessutom var faktiskt (kors i taket!) Peter den som gnällde mest. Vi har inte riktigt samma tanke om att vilja ha det lite lyxigt när vi bor på hotell, så han tycker ibland att vi kunde bo lite enklare och billigare när vi är iväg, men det här var inte riktigt hans grej. Eller så har han bara Polen-abstinens. Högst troligt, för annars är han faktiskt sällan gnällig.

A room with a view

Damen med rullatorn fick sig lite sällskap och småprat till livs under promenaden när Inna frankt gick ifatt och presenterade sig och Mimi. 😃

Mimi spjuver

Jag gillar att det ser ut som om de sitter och spelar kort. (Hoppas de blir kortspelare så jag snart får någon att spela med!)

Tjejerna och jag hade i alla fall en idyllisk eftermiddag medan Peter jobbade. Vi käkade lördagsgodis på rummet, klättrade i berg, körde lite traktor, åt glass, letade efter klappvänliga hundar (”får jag fråga om den hunden är snäll?”), håvade fisk och så frågade de ungefär 1000 gånger om när de skulle få ”sjunga med pappa”, vilket de blivit lovade redan innan vi åkte ut. Självklart skulle det bli hiten ”Ese mile, ese mile of Texas”, och det var ingen av dem som visade minsta tecken på blyghet eller tvekan när de gick upp och rev av både den och krokodilen med så lång svans att den fick ligga på ett flak där bak med Peter. Möjligen fick de faktiskt ännu mer applåder än näst yngsta inslaget, (väldigt begåvade) 16-åringen Emil som uppträdde innan dem. Jag får nog säga att de även höll bra för trycket efteråt när de gång på gång fick höra av tanter och farbröder hur duktiga de hade varit. De verkade inte låta det gå dem åt huvudet, utan tackade vänligt, snudd på förstrött och gick vidare som om hyllningarna var självklara. 😃

Duktiga Emil

Piff och Pu…. jag menar, Inna och Mimi trivdes verkligen på scen

Kattis och Kattis är givetvis med


De (eller jag) hade dessutom sådan tur att de träffade ett syskonpar, Vidar och Ellinor, som de lekte fantastiskt bra ihop med. Det skrattades så där härligt att man riktigt kände hur magmusklerna drog ihop sig. (Deras, inte mina obefintliga.)  Jag hade ingen aning om att man kunde ha så mycket roligt med en trappa, en brygga och ett par bilar, men det är ju så mycket jag inte vet.

Det är toppen när nyfunna vänner har ansvarsfulla föräldrar, så man själv kan sitta kvar vid matbordet.

Det är ju så vackert att det inte ser verkligt ut. Och så en regnbåge på det.
När Peter jobbat klart bjöd han på middag i restaurangen, där vi aldrig varit förut. Maten i restaurangen var riktigt riktigt god och stämningen ute på den ljuvliga altanen går knappt att jämföra med något annat. Servisen gjorde nog så gott de kunde, men kändes för få och kanske för oerfarna för att kunna göra ett perfekt jobb, för den delen kändes aningen klantig. Vi satt i över en halvtimme innan vi fick beställa, fick förrätt före dricka, jag fick inte min mat förrän de andra nästan var klara och jag fick betala fullpris för en skål med spaghetti till Mimi. På ett sätt kan jag givetvis förstå det sistnämnda för det är ju jag som väljer bort något från en given rätt på menyn, men den kock som tror att ett barn som beställer spaghetti UTAN köttfärssås vill ha spaghetti med sallad och en massa gräslök på, har uppenbarligen inte varit i gemet så länge. Grönt = sallad = livsfarligt. Alltså 65:- för en skål orörd spaghetti. Med gräslök. Lite klantigt, tycker jag, särskilt eftersom jag faktiskt påtalade det. Kvällen som helhet var dock fantastisk. Barnen lekte med de nyfunna vännerna, och de stora ytorna på altanen inbjuder verkligen till lek och spontanitet. Mot slutet av kvällen samlades ett gäng på 5 – 6 barn runt ett datorspel och en skål strips i en hörna av restaurangen, samtidigt som ett gäng bredvid plockade fram gitarren och började (eller fortsatte) sjunga. Hur härligt som helst!

Lyckligtvis var min Wallenbergare värd att vänta på

Allsångsbordet

Barnbordet
I vårt pyttelilla rum blev det sen snabbt så varmt att det rann längs med fönstren och försöken att få lite sovutrymme gick så klart åt fanders, så snart stod en av de ”riktiga” sängarna tom, medan både Peter och Inna sov i extrasängen av typen tältsäng… Det är verkligen en olöst gåta hur barn som bara är drygt en meter och väger under 20 kg kan lyckas ta mer än 85% av utrymmet i en normalstor säng. Den som löser den ekvationen lär få nästa nobelpris. Jag har sovit bättre, det får jag medge, men sammantaget får dagen på Tjärö 9 av 10 Texasmil i min bok. (Fast det är billigare i Polen.) 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *