Idag vaknade vi på ljuvligt vackra Tjärö i ett rum som var så varmt att det rann imma längs med fönstren och med varsitt barn klistrat utmed kroppen. Det låter möjligen charmigare än det är. Utcheckningen var tydligen redan klockan 10 (inte okej), så det var bara att försöka få liv i tjejerna, vilket inte alls var enkelt. Jag tror att de kan ha ärvt sin mammas allt-eller-inget-personlighet, för när de vaknade tidigt, då vaknade de jättetidigt och nu när de tack och lov börjat sova på morgnarna, då sover de givetvis halva förmiddagen.
Även frukosten slutade serveras okristligt tidigt, dvs 10.00, så det var ju bråttom på riktigt, för dessutom skulle ju rummet städas innan man kunde lämna det. Inte alls vad vi bekvämlighetsfascister är vana vid! På vägen ner mot frukosten såg vi många som dukat upp härliga utomhusfrukostar i det fria, vilket såg väldigt mysigt ut, men en sådan sak kräver ju planering. Inget för oss således. Frukosten i restaurangen kostade 85:-/vuxen och 5:-/år för barn. Helt okej. Det var inte den mest omfattande frukost vi sett, men eftersom där fanns äggröra, gott bacon, fräscha frallor/mackor, yoghurt, müsli/nötter och kaffe så hade vi verkligen inget att klaga på. Dessutom var det förmodligen den vackraste utsikt vi någonsin haft vid frukost.
Eftersom vädret var ganska fint hade det egentligen varit en utmärkt dag att vara kvar på ön litegrann, men att lämna rummet (och alltså ”vara med packning”) redan kl. 10 tar lite död på sådana incitament, även om det säkert hade gått att lämna grejerna någonstans, så vi hängde bara kvar nere på altanen någon timme innan vi tog båten till Järnavik. På väg ut mot båten träffade vi en av Peters chefer, som råkar ha en båt som imponerade stort på tjejerna (okej, på mig också då), så nu får vi se om det blir någon konkurrens om vems chef (matte/husse) Inna vill ringa. 😉
I Järnavik väntade fullt med folk som ville ut till ön, så det fick bli dubbla turer för båten. Till tjejernas förtjusning var ett trevligt par med tre hundar bland dem som inte kom med första turen… Båten t/r från Järnavik kostar f.ö 80:-/vuxen och man betalar i kiosken ute på Tjärö, dvs inte förrän man åker hem. Det är nog fler än vi som varit förvirrade och undrat över det, tänker jag.
Från Järnavik begav vi oss till Åryd för att lämna tillbaka den lånade takboxen. Som varsågod fick vi en hel hink med nyplockade blåbär av mamma. Jag tror vi ska låna den där boxen fler gånger. 😉 Mimi tyckte att vi skulle fråga mormor och morfar om de ville ”följa med och klappa grisarna” och vem skulle kunna motstå en sådan invit? Det ville de givetvis. Grisarna finns på Riksdagsmannagården i Törneryd där också de driftiga systrarna Granhof (14 och 17 år unga) driver sommarcafé med våffelförsäljning. Där vankades det inte bara de godaste våfflor jag smakat (på riktigt), utan också världens snällaste mamma Christine som i stället för att städa tog med sig Inna och Mimi för att plocka ägg, besöka fåren och hälsa på hästarna. Dessutom fick de med sig ett sex-pack egenplockade ägg hem. Gissa vad vi ska ha till frukost i morgon! Nästa helg är f.ö den sista de har sitt café öppet (fre – sön kl. 11 – 16), för sedan kör skolan igång igen, så missa inte chansen att åka ut till världsmetropolen Åryd och äta världens bästa våfflor nästa helg! Dessutom kan man givetvis handla i den mysiga gårdsbutiken och få chans att se en massa djur.
Eftersom det pratats mycket om att ”åka till bondgården” och också om kor och kalvar, tog jag en chansning och slängde iväg en fråga till Lola och Anton, som driver en ”riktig” bondgård i närheten, och de var så snälla att de lät oss komma dit, trots kräftskiveförberedelser och extremt kort framförhållning. Mimis energinivåer var tyvärr inte så höga, eftersom djuren hade lockat mer än fikan på Riksdagsmannagården, men för Inna (och mig) var det ytterligare en höjdarupplevelse. Inte nog med att de har kor, kalvar och höns – de har ju också en jämnårig tjej och två hundar! Himmelrike!
Vi fick träffa hundar, träffa en nästan-födande kviga (det blev en liten svartvit kviga fick vi veta sen), träffa en rymmarkalv, klappa och bli slickade av en icke-rymmarkalv, se den helt fantastiska mjölk-roboten som fascinerade mig något otroligt och kolla runt på en riktig bondgård. Jag lärde mig dessutom att en kalv växer upp till ett kilo OM DAGEN, vilket låter fullkomligt osannolikt, men samtidigt skönt på något sätt. Jag är alltså en kalv. Jag har länge känt att något inte varit rätt, och nu inser jag ju varför. Jag är en kalv, helt enkelt.
Hoppas att allt hanns med efter att vi äntligen stack, för vi hade väldigt svårt att slita oss. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; Åryd levererar! Tusen tack till alla ni som gjorde detta till en mycket minnesvärd söndag!
(”Efter-semester-krisen” med Innas alla ”det är trååååkigt att vara hemma” som slog till med full kraft efter Årydsbesöket ska jag däremot göra mitt bästa för att glömma. Nu får det bli lite tråkighetsträning för både barn och föräldrar innan vardagen på allvar tar över.)