Florida 2.0. Dag 2 Skräpväder och skräpshopping i Sawgrass Mills

Hade vi möjligen ens övervägt att ta en vilodag från solen så här precis i början, så fick vi rejäl hjälp på traven. Vädret måste ha följt med oss hemifrån, för idag (jag tror det är tisdag) vaknade vi till grå himmel, halv storm och regn, och inget har ändrats på den fronten under hela dagen. Möjligen skönt att känna sig lite som hemma, men nej, jag föredrar nog total alienation i så fall. Ge mig sol, så jag känner mig o-hemma, tack!! På tal om hemma så har Mimi börjat referera till vårt hem som ”det gröna huset” för att särskilja det från det ”vita huset” (gud förbjude att vi skulle bo DÄR med nuvarande hyresgäst) där vi bor nu. Jag har inte helt bestämt mig för om jag tycker det är gulligt eller bara läskigt.

Efter en frukost som fick mig att börja undra om de fem insulinsprutor jag packat ner (och då tyckt varit galet många för tre veckor) kommer att räcka hela resan, började vi inse att vädret nog inte bara var en tillfällig fluga, utan att vi borde fundera ut en plan för dagen. Fort Lauderdale känns inte som en ort som har väldigt mycket att erbjuda när det är dåligt väder (vi var ju här även under förra resan, så det är en känsla som är lite mer underbyggd än det kanske verkar) och anledningen att vi är här just nu är, ifall någon undrar, inte för att vi tyckte det var så bra förra gången, utan för att Norwegian råkar flyga hit och vi då tänkte att vi likväl kunde stanna här några dagar och ”landa” innan semestern verkligen börjar. Det tar trots allt några dagar för barnen att komma i fas. Vi hade inte åkt tillbaka hit annars. Det är faktiskt inte speciellt upphetsande även om stranden är fin, palmerna coola och båtarna och husen i kanalerna ofattbart lyxiga. Det är lite för ogreppbart på något sätt. När man inte ligger på stranden vill man ju kunna strosa runt lite, men här finns liksom ingenstans att strosa. Det går inte riktigt att förklara bättre än så.

Nåväl, till slut föreslog Peter (!) att vi skulle åka till Sawgrass Mills, som ju ska vara ett av Floridas största outlet-köpcentrum (eller vad man nu ska kalla det). Sagt och gjort, vi stack iväg. Haha, det gjorde vi givetvis inte, vad trodde ni? Vi tjabbade om hårborstning, iphone-användande, tandborstning och sko-val först så klart, men SEN stack vi iväg. Och, precis som förra gången vi var här, hade Mimi under flygresan insett att det faktiskt finns tillfällen då de där föräldrarna viker från principen att nappen (som vi borde tagit strid om för längesen, det veet vi) bara får användas nattetid, så hon måste ju testa denna nya tes vid varje nytt tillfälle som ges. Det funkade ju så bra på planet, så varför skulle det inte funka i bilen? Va? Va? Vaaaaaaaa? Det är inte det minsta enerverande. Alls. Särskilt inte när man kör på åttafiliga vägar och inte vet vilken av dessa GPS:n refererar till som ”stanna i det högra körfältet”. Det där med att resan är målet är verkligen bullshit. Vem har kommit på något så dumt?  Boye?  Kom tillbaka och förklara dig!

Låtsas vara rädd för en leksakshaj… pftttttt!
Jag fortsätter på kollegietemat. Igår hittade jag ju en gigantisk kaffemugg till Martin och idag tänker jag på dig, Mikael. En sådan här känns så mycket du…! 🙂 (Ija, Anna och Peter, jag hittar nog snart något till er också. 😉

Till slut kom vi i alla fall fram till Sawgrass Mills. Med en sovande MImi – utan napp – i baksätet. Det började ändå ganska bra på Marshalls där vi i alla fall kollade lite på resväskor, vilket verkar vara något man ska köpa med tanke på att var och varannan rullar omkring på en ny resväska inne i det gigantiska köpcentrat. Även Toys ‘R Us gick bra och vi investerade i lite Play Doh-lera och några nya minimala plastleksaker med namn som är omöjliga att komma ihåg och särskilja, vilket genererar högljudda suckar och himlande ögon från en viss femåring. Därefter började den första jakten på en toalett (eller restroom som man måste kalla det för att inte genera de känsliga amerikanerna). Hur ett köpcentrum av denna storlek kan ha så få toaletter (f’låt restrooms) är en gåta bara överträffad av de underdimensionerade food courtsen där det verkligen gällde att hålla i sin stol, om man hade haft lyckan att få tag på en, för folk cirkulerade som rovdjur runt borden och högg blixtsnabbt tag om strupen på de svagaste (f’låt de som såg ut att vara färdiga med maten eller inte starka nog att säga nej på frågan om stolen var ledig). Väldigt avkopplande.

Som sagt, inte så avkopplande att äta här….
Men vissa har en tendens att behålla humöret ändå. Speciellt när hon är lovad Skittles från ”en vending machine” till efterrätt.

Till vår olycka är dessutom Sawgrass, liksom flygplatserna, utrustade med självspolande toaletter och otroligt högljudda handtorkar, vilket gjorde varje toalett- (f’låt restroom-) besök till ett rent nöje. Haha…. Förutom detta var dock barnen rent otroligt duktiga, får vi lov att säga, för de knatade verkligen på i detta till slut rent obehagliga gytter av människor och affärer, utan att klaga. De sjöng i stället. Var och en för sig där de gick och höll varsin förälder i handen. Jul- och luciasånger bara för sig själva. Ganska otippat och väldigt gulligt. Men något shoppat blev det inte. Både jag och Peter kände oss ganska snart snudd på illamående av detta överflöd av grejer och affärer. Och folk. Det blev inte direkt bättre framåt eftermiddagen kan man säga. Hu. Vi är dessutom rätt ointresserade av och väldigt okunniga på märkeskläder, så vi skulle nog inte känna igen en bargain om den inte tydligt presenterade sig som en sådan. Vilket i och för sig alla gör här, men inte tyckte vi att det kändes speciellt billigt. I de få affärer vi var inne i alltså, och de var inte så många. När vi väl lyckats ta oss tillbaka där vi började – en bedrift i sig med tanke på folkmängden – hade rovdjurscirkulerandet spridit sig ut till den enorma parkeringen, så det var knappt att vi vågade backa ur vår ruta, för vi hade tre bilar på kö på vardera sida och risken att liksom fastna mittemellan dem i ett chickenrace om platsen kändes högst reell. Aldrig mer. Och missförstå mig rätt, för jag gillar verkligen att shoppa, men hit behöver jag inte återvända. Hejdå, Sawgrass Mills! Vi ses aldrig mer!

Dagens höjdpunkt (trots allt). Besöket på The Rainforest Café.

Akta dig, Peter! Det är något (rörligt) ovanför ditt huvud!!
Dagens höjdpunkt enligt Peter (som drog en lättnadens suck över att hans taxfree-inköp av ett par Bose QuietComfort på flyget varit ett bra köp).

Dagens höjdpunkt nummer två. Mimi pratade så mycket om denna och hur hon skulle trycka på en app att vi var tvungna att gå tillbaka. Då vågade hon så klart inte. Men var lyckligtvis lika glad för det, och pratade i stället om hur hon inte vågade trycka den på magen.

För att inte helt tappa känslan för shopping åkte vi raka vägen till en Walmart Superstore där vi alla fyra enades om att det var mycket trevligare. Gott om plats, lite folk,  diskret musik och allt man rimligen kunde behöva under samma tak. Nåja, allt man rimligen kunde behöva förutom en spann och spade, för sådant kommer in tidigast i mars. Det är ju liksom vinter nu, fattar ni inte det, galna svenskar…?

På vägen tillbaka underhöll Mimi (mellan de gnälliga ”jag är trött, jag vill ha min napp-varven”) oss med sång. Repertoaren är växlande mellan jul/lucia-sånger och Tjolittanlej, men temat är beständigt. Bajs. ”För bajs är ju roligt, eller hur, pappa?” säger hon och byter ut sångens väsentliga ord mot bajs. Om och om igen. Treåringar är fantastiskt uthålliga när de vill. Märk väl när DE vill. Men förbaskat charmiga också. Säkert en överlevnadsgrej. Hade de bara haft de där andra sidorna hade mänskligheten förmodligen väldigt snabbt dött ut.

I morgon, vår tredje och sista dag här i Ft Lauderdale, ska det enligt uppgift bli fint väder igen. Det är svårt att tro när man hör stormen utanför, men jag väljer att se glaset som halvfullt, så givetvis kommer det att vara det. Vi måste ju hinna prova poolen och ta ytterligare något havsdopp innan vi lämnar ostkusten för att bege oss mot vår hyrda poolvilla i Cape Coral.

Och i kväll lyckades jag minsann hålla mig vaken, så nu är jag i fas med bloggandet. Halleluja!  Eller hallechromebook, för det gick avsevärt fortare att skriva när jag lämnade telefonen för chromebooken. Kanske jag t.o.m kommer att hinna läsa eller virka lite innan jag slocknar i kväll. Eller inte. God natt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *