Florida 2.0. Dag 5 Karma strikes back. Tomt djävla glas.

Jag visste det. Man får inte vara nöjd och sådär löjligt glad över något som jag var igår. Det bara är så. Det slår tillbaka omedelbart.

Vad har nu alltså hänt sedan gårdagens eufori? Jodå, vi har fortfarande ett fantastiskt hus med en ljuvlig uteplats, pool och jacuzzi. En pool och jacuzzi med söndrig poolvärmare uppenbarligen. En pool och jacuzzi som håller sisådär 17-18 grader. För den som möjligen inte vet så är det djäkligt kallt för en pool och rent skrattretande för en jacuzzi. Förutom att jag inte har den minsta lust att skratta. Jag känner mig snarare gråtfärdig. Jag vet att det är ett i-landsproblem och att folk svälter, misshandlas, utnyttjas, dör osv i all hemsk oändlighet, men jag orkar inte riktigt bry mig om rim och reson just nu. Jag är skitledsen. Den här veckan är liksom den jag sett fram emot mest på hela semestern. Jag älskar utflykter och aktiviteter, men just detta; att ha allt man vill ha och behöver utan att behöva åka någonstans om man inte vill, utan att behöva packa och tänka igenom 34 olika möjliga scenarion med mat och ombyten, utan att behöva tänka på ifall någon ska sno ens grejer medan man badar, utan att behöva göra mer än gå till kylskåpet och plocka fram något när det är dags för mat, utan sand (!), utan att behöva visa upp sin anskrämliga bikinikropp för allmänheten osv …. DET är faktiskt det jag sett allra mest fram emot av allt under våra tre veckor i Florida, hur löjligt det än kan verka. Nu känns det bara trist och uppgivet. Att vi är inne på den fjärde kalla dagen på raken spelar givetvis också in liksom det faktum att jag inte har en aning om vad som händer i frågan. Vi mejlade i morse den ansvariga mäklaren om att poolen inte verkade ok, fick omedelbart svar att hon skulle komma och kolla den om ca en timme, betedde oss som typiska svenskar (eller är det bara vi som går runt som äggasjuka hönor utan att få något gjort när någon ska komma?), väntade en timme, väntade ytterligare en timme, ringde, fick sms-svar om att hon var upptagen i telefon, men skulle ringa så fort hon var klar, väntade ytterligare en kvart, sms:ade, väntade och bestämde oss till slut för att vi måste göra något, så körde iväg en sväng. Fick tre timmar senare (alltså ca fem timmar efter utsatt tid) sms om att hon varit vid huset men inte kunnat komma in och att något akut inträffat tidigare, körde hem, hon kom och mixtrade lite med panelen, kom tillbaka med telefonen i högsta hugg och sa att värmaren verkade vara sönder, men att hon skulle ringa ägaren direkt. ”Men det är ju fredag”, med beklagande tonfall. (Inget ont om detta, hon hade full förståelse och var hur trevlig som helst.) Men sen virvlade hon ut ur huset och vi har inte hört något mer, och när det väl sjunkit in, inser vi ju att oavsett hur snabbt detta löses (och jag har en känsla av att det inte är en liten skitgrej) så kommer vi ju inte att ha varm pool på många dagar, om ens alls. Vi har ju redan varit här i två av våra sju dygn. Ursäkta mitt obefintliga sinne för proportioner, men jag är på riktigt skitledsen.

Det hjälper liksom inte riktigt upp humöret att dagen idag dessutom känts ganska meningslös. Det har varit kallt, sisådär 16 grader kanske, och lite blåsigt, och efter att vi bara väntat bort hela förmiddagen kom vi liksom aldrig igång. Vi åkte till Wendy’s och åt supergoda hamburgare (som till och med barnen gillade – kors i taket!) och hittade (!) dessutom 50 dollar på golvet, så det borde ju ha känts kanon, men vi gick därifrån med en superläskig känsla av att ha stulit i stället för att ha hittat, för säkert tillhörde ju pengarna någon av gästerna precis framför oss i kön, men vad gör man? ”Ursäkta, sir, har du tappat något? Kan du beskriva det?” eller ”Är den här din?” (Vem svarar nej på det?) I efterhand önskade vi iofs att vi hade gjort det, för det kändes som om vi tjänat 50 dollar, men förlorat vår självrespekt. Läskig känsla. Säkert därför vi sitter i vårt fina hus med en svinkall pool. Karma helt enkelt.

Efter att ha försökt skaka av oss den läskiga känslan, körde vi runt lite i området och kollade läget. Vi hade en tanke om att besöka en stor lekplats vi kollat in, men det kändes faktiskt för kallt, så i stället åkte vi – återigen – till Publix, vår favoritmataffär, där jag tror vi har varit varje dag hittills. Det är mycket man tar för givet när man lagar mat hemma, som man upptäcker att man saknar när man har ett tomt kök att utgå ifrån. Både jag och Peter går dessutom omkring i de där jätteaffärerna som nästan har allt, och kan inte komma på vad vi vanligtvis äter. Att vi äter är ganska uppenbart, men vad i hela friden äter vi egentligen en vanlig vecka? Det är tomt i huvudet. Vad äter man? Här unnar vi oss ändå att inte tänka på kolhydrater, vilket jag alltid gör hemma, så det borde ju vara enkelt, men det tar liksom stopp efter pasta och köttbullar, vilket barnen dessutom nu deklarerar att de inte gillar längre. Gaaaah! Just nu har jag i alla fall snöat in på bakad potatis med god köttbit och caesarsallad, och det räcker ju långt så klart, förutom att barnen absolut inte kan tänka sig äta någotdera… Nåja, Nutella och Wendy’s kan man säkert överleva på.

Även om vi har lagt handdukar över de fina, klädda matsalsstolarna, så är det lite nervöst vid måltiderna… (”Man får ju vara lite busig när man är på semester, så vi måste köpa Nutella, mamma.”)
”Ta en bild när jag dricker min drink!”
”Kolla, mamma, jag har solglasögonen precis som du!”
Denna stilikon… Kom ihåg var ni såg matchningen först.
När det är för kallt för att bada i den, kan man i alla fall leka vid den.
”Jag är i alla fall ingen fegis!” (Med hackande tänder: ”men det är väldigt kallt.”)
”Du är en badkruka, mamma!”

Det gäller att ta tillvara på dessa stunder.  <3 (Men fatta vad svårt det är att ta sig ur en härlig gungfåtölj med en sovande treåring i famnen. För att inte tala om vilken fara vägen till sängen innebär. Mimi har lyckats tjata sig till minst en bil i varje affär vi besökt, så hälsenorna lever farligt, speciellt när sikten är skymd av sovande juvel.) 

Är det någon som faktiskt orkat läsa ända hit, ber jag om ursäkt för denna sorgliga litania. Jag är säker på att allt kommer att kännas bättre i morgon. Vi är ju på semester för bövelen, så givetvis kommer det att göra det. God natt! /Gnällspiken

Kommentera