Florida 2.0. Dag 6 Toppar och dalar i Cape Coral.

Efter en ganska sömnlös natt (så onödigt, när jag ändå uppfattas som en hyfsat känslokall buffel av de flesta, varför kan jag inte vara det också?) skickade jag på morgonen ett långt, rätt känslomässigt mejl till ägare och mäklare om situationen, och fick lyckligtvis snabbt svar. Inte exakt det svar jag ville ha – att någon omgående skulle komma och fixa poolen – utan att ägaren själv ville kolla över situationen senare i januari, men att vi kunde få flytta till ett annat hus (utan jacuzzi, snyft!) i eftermiddag. Jättebra så klart och det bästa efter omständigheterna, men också såå jobbigt. Eftersom vi gillade detta hus så mycket har vi avbokat vårt boende i Clearwater och skulle stanna i Villa Pinja i nio dagar, var det tänkt, så dels har vi verkligen packat upp och gjort oss hemmastadda på ett sätt vi aldrig annars gör när vi reser, dels är det nya boendet bara ledigt till torsdag, dvs enligt vår ursprungsplan, så alltså måste vi dels packa ner allt idag, vänta till 16 när det nya är tillgängligt, packa upp på det nya och försöka göra oss hemmastadda med nya förutsättningar, dels återigen hitta boende för torsdag-lördag nästa vecka. Även om jag så klart är jätteglad att vi får ett nytt boende, känns det som om jag blivit bestulen på två dygn av min semester. Eller fyra, men då beror det på det arktiska vädret. Tydligen fryser leguaner ihjäl och trillar från träd som övermogna kokosnötter i Florida just nu. Självklart råkade vi pricka in just det vädret till råga på allt annat som redan hänt. (Förlåt min egoism, leguanerna. Det är faktiskt mer synd om er.)

Men den som skrivit synopsis till första delen av vår resedagbok borde omedelbart få sparken faktiskt. Det blir aldrig någon kioskvältare av detta mediokra manus:

1. Redan innan avresa blir vi avbokade från Savoy i Miami Beach pga stormskador. 2. Samma morgon som vi lämnar Sverige blir vi, av fortfarande oklar anledning, avbokade av vårt första hotell, där vi skulle ha bott de första fyra nätterna. 3. Vi får en eftermiddag med sol på stranden. Kors i taket. 4. Vi tillbringar en regnig dag i Sawgrass Mills och avskyr det. 5. Vi har ytterligare en regnblåsig, trist dag i Ft Lauderdale. 6. Vi förflyttar oss över hela Florida till ett fantastiskt hus, som nästan genast visar sig ha en svinkall pool. 7. Vi tillbringar en hel dag i meningslös väntan på att få vår pool fixad. Med facit i hand en mycket onödig syssla. 8. Vi får besked om att poolen inte kommer att fixas och måste packa ihop och flytta igen. Boende nr 4 på sex nätter alltså.Skitdålig film.  Kan man hoppas att den i alla fall har ett lyckligt slut, så att detta bara är den nödvändiga settingen för en positiv utvecklingskurva?

”Mamma, ta en bild på mig. Nej, vänta förresten, jag ska stå upp. Man är finare när man står upp.” Eh…?
Finare när man står upp? Jag är lite tveksam. Det ser inte 100% naturligt ut.
Hejdå, fina, kalla pool. Vi kommer att sakna dig!
Tyvärr gillar jag verkligen denna altan med så många möjligheter till både lek och avslappning.

Det känns lite som om jag fortfarande väntar på att semestern ska börja, vilket är en rätt halvtrist känsla när man är på dag 6 av den. Tur att det inte är en veckas charter vi har. Att komma igång och göra något idag när vi väl fått klart för oss att vi skulle flytta vid 16, var precis lika motigt som det brukar vara de gånger man har en sen flight hem från en semester. När man bokar resan tänker man: ”yeay, vi har ju en hel dag sista dagen också”, men på avresedagen kan man ändå inte slappna av utan dagen blir alltid lika meningslös som om man åkt med första morgonflighten. Så var det idag. Förutom att jag kände mig rätt psykiskt manglad av alla frustrerande ”väntor” och vändningar, så hade vi tidsaspekten och barnen som ”älskar detta hotellet” att ta hänsyn till, så till slut tillbringade vi en dag på altanen i den relativa värme som faktiskt infunnit sig. Vi ”rejsade” med Mimis bilar, läste engelska barnböcker för Inna, ”doppade jumpan” i det kalla vattnet i poolen (bara Mimi), åt semesterns första utomhuslunch och solade till och med litegrann. Tyvärr med en känsla av stress ständigt närvarande, men i alla fall i närheten av något som skulle kunna likna en halv semesterdag.

Hejdå, gula rosetthuset! Vi hade mer än gärna stannat kvar…

Efter lunch fick vi läskigt bra hjälp av barnen att packa ihop alla grejer. Varför kan barn aldrig göra lagom? Antingen tjurar de och ska inte göra någonting eller så ska de göra så mycket att man vill be dem gå och inte göra någonting… Så var det idag. De var så hjälpsamma att man till slut ville skrika åt dem att inte vara i vägen mer. Vilket ju hade varit väldigt pedagogiskt och väldigt bra för vårt fortsatta samarbete… så man fick bita sig i tungan vid några tillfällen och styra om hjälpsamheten till där den gjorde minst skada.

Strax innan 15 lämnade vi motvilligt Villa Pinja och styrde kosan mot Villa White Heron som kommer att vara vårt hem de närmsta fem nätterna. Det är ett helt nyrenoverat hus och så fräscht, maskulint, svart, kromat, modernt och välutrustat att det nästan är löjligt. Och jag gillar det inte. Jag har verkligen inget skäl till denna känsla, och övriga familjen delar den lyckligtvis inte, men jag saknar helt den goa hemtrevliga känslan som fick mig att gå och le från öra till öra i Villa Pinja. Synd. Hoppas det går över, för det finns verkligen ingen logisk anledning att inte gilla detta fantastiska ställe. Poolen höll i alla fall 26 grader, så innan vi ens packat upp, tog vi ett bad. Trots solen var det inte jättevarmt när vi steg upp, får erkännas, men det börjar likna semester nu i alla fall. Förutom att jag inte har någon semesterkänsla, men den kommer förhoppningsvis när vi landat lite.

Äntligen varm pool! Och djup… Båten i bakgrunden ligger vid ”vår” brygga. Undrar om den ingår i hyran…
Utsikten kan man inte klaga på. Huset ligger vid en ”kanalkorsning” i närheten av Yachtklubben, så man får se en och annan ”liten båt”.

Efter den obligatoriska eftermiddagsfikan som omöjliggör allt vettigt näringsintag vid middagen sedan och utforskande av den gigantiska tv:n med tillhörande Apple TV 4K  (som man kan prata med, så Inna och Mimi gav den kommandon som den med största sannolikhet aldrig hört tidigare, om man ska tro ungkarlslyekänslan här)  samlade vi nödtorftigt ihop oss för att komma utanför huset på något slags utflykt i alla fall.

Vi åkte till ”Lilla stranden” vid yachtklubben, som visst ska vara stället man hänger vid om man bor här. Där fanns mycket riktigt en liten strand, en liten lekplats, en ganska lång ”pir”, en restaurang som såg trevlig ut (Boat House tiki bar and grill – ”tiki” verkar vara viktigt om man ska tro alla beskrivningar) och ett pågående bröllop, så vi kände oss aningen felklädda. Nåja, när solen går ner blir det mycket snabbt både mörkt och kallt, så våra hyfsat ofräscha uppenbarelser syntes inte så bra.

”Lilla stranden”
Den obligatoriska selfien framför solnedgången. Inte för att vi fick med själva solnedgången så bra, men alla vi fyra är ju faktiskt med i alla fall.
Det är vi nämligen inte på alla bilder…
Inte den allra maffigaste solnedgången, men fin ändå.
Tjejerna Olofsson
Tiki-restaurangen

Barnen ville givetvis leka lite på lekplatsen, även om de rynkade lite på näsan åt all sand i skorna. Vi vuxna rynkade på näsan både åt sand i skorna och kylan, men hade vi nu tvingat iväg dem, fick vi ju stå vårt kast.

”Se upp i backen!”
I Siesta Keys en bit härifrån trummar och dansar man in solnedgången varje söndag, så trummor på stranden är ju bara logiskt.
Peter och Inna i motmörker… 🙂

När vi väl lämnade ”lilla stranden” hade vi som vanligt överskattat tid och ork på lillsnorpan en aning, så det faktum att vi både behövde tanka och snabbt få i oss något slags mat, var inte så välkommet. Dessutom tog – vad trodde vi – bensinautomaten inte våra kort och vi hade ingen aning om vilken sorts bensin vår kära Cheva ville ha. Efter den lilla pärsen bestämde vi oss för att bara hämta en pizza lite snabbt och lätt, men efter att ha slängt en blick på pizzerians 14 val av botten, 5 ytterligare val på vilken smak botten skulle ha, 8 val av tomatsås, sjuttielva på topping och ytterligare okänt antal på vilken sorts ost, frågade jag vilka slicar som fanns klara… Två peperoni och en cheese? Utmärkt, dem tar jag! Barnen var givetvis inte överförtjusta – en gillade inte ”ketchupen”, den andra inte osten – men inför hotet att inte få äta sina Skittles (det är ju lördag), petade de i sig varsin femtedels slice i alla fall.

(Edit pga att Peter tror att jag skrivit fel ovan. Dem = direkt objekt, alltså ingen idiotskrivning av ”dom”. /Språkpolisen)

När man egentligen är alldeles för trött, men såå gärna vill ha lite godis i alla fall.

För mig slutade kvällen – och natten – på soffan där jag somnade så himla gott med en halvskriven blogg i knäet…  Sängarna verkar ändå lite hårda, så varför inte…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *