Florida 2.0. Dag 8 Otippat bra dag i Cape Coral

Det känns lite galet att vi liksom skulle ha varit här i en hel vecka redan. Vi har ju inte gjort någonting! Utom att byta boenden och oroa oss för temperaturer så klart. Det är f.ö första temat för dagen idag också, för vår pool som igår aldrig kom upp i de utlovade 26 graderna, visade idag bokstäverna LF  i ilsket rött på displayen och verkade död. Gissa om vi är extra uppmärksamma på sådant efter denna första vecka? Klockan nio körde dock maskineriet igång, så tydligen betydde det bara att allt är avstängt på natten, vilket tyvärr – med de svenska nattemperaturer som råder – innebär att det inte är speciellt varmt. Det är det heller inte i luften, trots att idag skulle bli den varmaste dagen hittills, men vi bestämde oss för att inte deppa ihop för det, utan mobiliserade det som krävs för att få hela familjen i körbart skick, vilket ju ibland känns ogörbart, men idag var riktigt trevligt. Dagens bästa (?) var nog när Mimi – med odelat beundrande tonfall – utbrast: ”Mamma, vilken stor jumpa du har!” ? när jag var på väg in i duschen. Det är då inget fel på hennes iakttagelseförmåga.

Alltså denna kudde. Seriöst… (Tänk er in i scenariot att ni nyss nästan snubblat över en gigantisk kackerlacka, hispat runt i huset och letat efter fler, stoppat undan allt löst, skakat alla kläder, kollat bakom allt som går att kolla bakom, och så sätter ni er i soffan med en krypande känsla av att det just kryper, överallt, speciellt på benen. I halvmörkret kollar ni ner på benen och ser DETTA…. Jätteskön känsla, jag lovar. Not. 
Vi tycker att vi har det ganska lyxigt med ett dubbelgarage…

Målen vi enades om för dagens utflykt blev till slut Rotary Recreation Park och Dollar Store, där det enligt Inna ska finnas urcoola grejer (vi måste spärra Youtube på hennes telefon). Vi började med parken, som var så där härligt galen som bara amerikanska ställen kan vara. Det första vi kom till var en avgränsad lekplats för stora hundar, och de var verkligen stora, så klart. I nästa avgränsade del satt – av oklar anledning – ett 20-tal människor med små hundar i en rund ring (som ett AA-möte på film). Jag vågade inte fota dem, men det såg så härligt dumt ut att jag fortfarande funderar på varför de satt där. Var det en utbildning av något slag, var det ett hunddagis med tillhörande vuxna, var det filminspelning, satt de verkligen bara och pratade av ingen anledning alls?

Tydligen hade de flesta med sig egna stolar på den där mystiska gatheringen innan, för det här var vad som fanns kvar när vi gick tillbaka och jag äntligen vågade fota.


I parken skulle enligt uppgift finnas ett ”fjärilshus”, och döm om vår förvåning när vi kom dit kl. 10.27 och såg en skylt som sa ”Gratis guidning lör, sön och mån kl. 10.30”. Äntligen något som gick vår väg. Och vilken visning vi fick! Fjärilshuset var egentligen bara som ett litet växthus, men kvinnan som mötte oss var så entusiastisk, kunnig och pratglad att det kändes som om det var The Smithsonian hon guidade oss genom. Fantastiskt. Dessutom gick hon in och hämtade ”Captain Redfoot”, den tama sköldpaddan som vanligtvis bodde bland fjärilarna, för att tjejerna skulle få träffa honom. Vem behöver zoo?

Rotary Park Butterfly Garden. Underbart härligt amerikanskt.
Det här är puppor! Det kanske inte framgår helt av bilden men de är verkligen som små juveler med gulddekorationer. Helt fantastiska.
Denna film på Netflix pratade vår guide så otroligt varmt om att vi var tvungna att se den när vi kom ”hem”. Den är väl värd att se!

Efter vår långa guidning i det lilla lilla fjärilshuset förstod vi äntligen att det bara var en del av ett helt ”Preservation center” med dedikerade människor som kämpade för naturen och med att ta hand om djur, både sådana som skulle tillhöra Floridas flora och de som råkat hamna där av misstag.  Inne i ”huset” fanns fler djur och en massa annat spännande. ”Wow, you have a cool house!”, sa Inna till guide-kvinnan. 😉

Jag tror att det var dennas brorsa som var hos oss igår.
På tal om de leguaner som ”ramlar döda ur träd”. Detta är Sir Lancelot (så klart) och han råkade ut för exakt det under ”förra köldperioden” 2004 och hamnade då på centret. Tydligen är de inte döda, utan bara så nerkylda att de verkar döda.

Efter att ha köpt en sjävlysande fjärilströja till Inna traskade vi vidare för att lokalisera den utlovade lekplatsen, som skulle vara särdeles stor och fin. Stor vet vi väl inte om vi håller med om – undantaget som bekräftar regeln att allt är större i USA? – men trevlig och välskött var den, och där träffade vi lille Roman Alexander och hans mamma och fick på allvar höra Innas självlärda Youtube-engelska in action. Så otroligt coolt att höra vår femåring förklara för den amerikanska mamman att hon inte hade fått sin femårsspruta i vänster arm, som man brukar, utan i höger pga det stora smultronmärke hon har på vänsterarmen.  (Roman kom precis från sin treårsvaccinering.) Det är ju inte direkt de allra enklaste eller mest självklara fraserna som krävs för att förklara något sådant, men hon fixade det helt utan hjälp, och sedan skuttade de två nya kompisarna iväg med Romans dinosaurier och pratade utan några som helst problem. Ja, jag erkänner, både mamma- och lärarhjärtat spricker nästan av stolthet. (Det är dessutom i sådana här situationer jag har väldigt svårt att försvara skolans restriktiva hållning gentemot ledighet. Ja, för oss lärare är det en pain-in-the-ass när elever är lediga, för det kräver en massa extraarbete, men ärligt talat är det svårt att tänka sig en bättre lärandesituation än den jag just beskrev.)

Hoho….

Vi stannade i parken i ett par timmar och fick massor av ovärderliga tips av Romans mamma, som f.ö. längtade efter snö och verkade ganska chockad över att vi aldrig hade sett norrsken. Det är kul med fördomar.

Att bestämma lunch var lika svårt som vanligt, så till slut hamnade vi på ett ”pizza and wings”-ställe, där alla kunde få vad de ville (vi pizza, Inna strips och Mimi färdigriven parmesan som hon strödde på bordet och åt… jomen…) Den snälla servitrisen satte på Dumma mej 2 på tv:n på en volym som ekade i hela lokalen. Hoppas alla andra också uppskattade just den filmen.

Köttbullar på pizza. Det bästa från två världar. Inte enligt barnen, som man kanske skulle kunna tro, utan enligt Peter.

Det faktum att vi hade slut på vatten gjorde att vi råkade förirra oss in på ett gigantiskt Target – tänk Ekohallen upphöjt till fem – där det visst ”råkade” ramla ner ett par coola studsbollar och en jätterolig Chubby puppy-bil som uppenbarligen inte går att leva utan, i kundvagnen. Det var t.o.m så att Inna (tillfälligt, är vi helt säkra på) glömde bort sitt Dollar Store, så efter detta ”lilla” besök på Target, åkte vi hem och tog – trots avsaknad av sol – ett långt bad i vår nu 26-gradiga pool, men inte förrän vi haft ytterligare en nära-naturen-upplevelse i form av en ödla i garderoben. Om den var redo att komma ut eller inte, framgick inte, men en lyckad aktion får det väl räknas som i alla fall när den oskadd förpassades till gräsmattan. Kackerlacka igår, ödla idag; blir det en leguan i morgon och en alligator på onsdag, tro?

Vår hjälte, pappa ödlefångaren.

Kvällen ägnades sedan åt filmen som fjärilsguiden rekommenderade, och den var verkligen häftig. Jag hade ingen aning om att en fjärils liv var så komplicerat och coolt. Se den!

Mimi var den som var minst imponerad av filmen, men å andra sidan var hon desto mer entusiastisk när filmen följdes upp av en sådan där härlig foto- och filmvisningsstund man borde ta sig tid till oftare. Att på stor skärm kolla igenom telefonens bilder och videor tillsammans är verkligen mysigt och semestrigt. (Jo, det ordet finns. Nu.)

Sammantaget får dag 8 räknas som en riktigt bra, om än väldigt otippad, semesterdag. I morgon ska det visst regna. Det ska bli spännande att se vad vi ska göra då.

 

2 svar på ”Florida 2.0. Dag 8 Otippat bra dag i Cape Coral”

Lämna ett svar