Florida 2.0 Dag 13 Från Clearwater till Orlando. Kallt, kallare, kallast.

Då bär det utför. Mindre än halva semestern kvar. Snyft. Skämt åsido så är det fantastiskt skönt att fortfarande ha över en vecka kvar. Vädret fortsätter dock att djäklas med oss och idag är det faktiskt rätt ruggigt. Vi ska ju sitta i bilen en del av dagen i och för sig, så då är det okej, men sen får det mer än gärna lätta upp lite.

Inte undra på att jag sovit gott på hotellet. Jag var visst helgarderad, såg jag när jag kollade lådorna innan vi åkte.
”Jag är redo att åka.”
”Vadå? Varför skrattar ni åt mig?”

Avfärden från Residence Inn gav dagen ett visst skimmer i alla fall, för vi blev verkligen väl kompenserade för det äckliga ”chokladiga” lakanet. Både Marriottpoäng motsvarande en natt och parkeringen på 50 dollar. Sådant är det stil på. Snyggt Marriott! Vi kommer tillbaka, vi är på gott humör, känner oss lite som vinnare och kommer att skriva positiva recensioner! Win-win.

Under resan mot Orlando tog vi en avstickare till lilla samhället Auburndale. Som vanligt när vi åker utanför allfartsvägarna såhär, så är det ett musik- och/eller gitarrelaterat mål som hägrar. Denna gång Vintage guitars, som kommer att hålla Peter på gott humör i flera dagar. Det är verkligen så att de här avstickarna visar oss delar av landet vi aldrig hade besökt annars. I många fall på goda grunder. Detta fall var just ett sådant, men det är ändå så häftigt att uppleva landet ”på riktigt”.

City Hall Plaza i Auburndale. En klocka i en rondell. (Men visst, Lord Nelson står också i en rondell.)
Här ska Inna och Mimi jobba när de blir stora.
Det är något så modernt och fräscht över denna.
”Big feet….. big shoes…” (Notting Hill) Enligt Avis är vår bil ”full-size”. Enligt de här parkeringsplatserna är vår bil en ynklig knatte.

När vi svängde av vägen kom vi först rätt in i en ”årlig Pow-Wow”, sedan den lokala grönsaksmarknaden och en loppmarknad. Sedan körde vi förbi ställen som ”Shed4less”, ”Customize your monument” (med en fullskalig utställning av gravstenar längs med vägen), Amish warehouse, skyltar utanför en skönhetssalong med texten ”Your husband called. He said you could have whatever you wanted” och ”Look better naked for Valentine” och så vidare. Det är så härligt osvenskt och märkligt att man blir ömsom varm i hjärtat ömsom högst förundrad över de här varelserna – amerikanerna – som ju ser ut och verkar likadana som vi, men som uppenbarligen är från en annan planet med helt andra värderingar. Det vittnar ju inte minst deras val av president om. (Nej, jag ska inte den vägen vandra igen.)

Medan Peter var i gitarraffären var tjejerna och jag på lekplatsen mitt i stan. Tyvärr var det så kallt (13-14 grader) och blåsigt  att öronen höll på att ramla av. I alla fall på mig som inte hela tiden klättrade högst upp i diverse ställningar för att åka rutschkana. Eftersom glassbilen ändå stod och spelade så glatt vid entrén var vi så klart tvungna att köpa glass. Förmodligen mina två dyraste slick regnbågsfärgad is någonsin. 5 dollar för just färgad is med smak som inte uppskattades av något barn och som dessutom var så kalla att hålla i att det inte var försvarbart. Med tanke på hur kallt det är ligger de nog fortfarande kvar osmälta på muren där jag ”råkade” glömma dem. Saknade av ingen. Stackars glassar.

”Den var inte så god, mamma. Men kall.”
”Hej där nere!”
”Jag vågade åka! Jag vågade!”
Det tog tid och många vändningar i sista sekunden, men till slut gjorde hon det. Igen och igen och igen. Nöjd är bara förnamnet.
Samma här.
Tyvärr har jag på mig alla kläder jag har med mig, dvs en hoodie och så vindjackan som jag bara räknat med att behöva ha för förflyttning i Danmark/Sverige på ut- och hemresa. Det är KALLT!
Nämen oooops, är det någon som har råkat glömma en glass där. Det var väl synd.

När vi frusit klart på lekplatsen gjorde vi ett tappert försök att hitta något lokalt närliggande ställe att äta lunch på, men tyvärr lockade varken haket som bland annat lockade med ”polish sausage” eller den halvsuspekta sportbaren som erbjöd ”beef” rätt och slätt. Barnen hade dessutom sett reklam för att McD hade Shopkins (små meningslösa samlarplastsaker som man måste ha) i sina Happy Meal, så nu har vi också upplevt världens långsammaste, kyligaste och klantigaste McDonald’s. Bara det är ju en upplevelse i sig. Vi beställde vid self-service-stationerna så det borde ju bara vara att följa kvittot, men de lyckades ändå missa precis allt både till ”huvudrätten” och när vi efter lite lek beställde glass till efterrätt. Den beställningen missade de f.ö helt… Dagens stoltaste blev i alla fall Inna som – efter att Mimi ”ändrat sig” och tagit Peters kolasås-glass i stället för sin egen trista plain – gick fram till disken och bad om ”caramel topping” till sin pappas glass. (Äntligen börjar man ha lite nytta av dem!)

Från början verkade det ganska lyxigt. Bordsservering på McDonald’s liksom… men efter att vi först hade fått vänta i 10 minuter på själva beställningen och sedan fått gå och be om glömda drickor, glömda såser och glömd ketchup (och vid nästa beställning om hela beställningen) hade vi hellre haft det ”som vanligt”.

På väg från McD hade vi värsta klyscherizerna i baksätet. De dåliga liknelserna haglade, och blev bara sämre ju mer upphovsbarnen trissade varandra. Vill man berika sitt språk med lite nya liknelser bjuder I och M på: ”Jag är törstigare än törstigast. Jag är törstig som en gubbe som aldrig har kissat. Jag är törstig som en elefant som aldrig har drickit [sic!].” Efter det gick det så mycket utför att jag slutade lyssna.

Strax efter Auburndale möttes vi av skylten ”Entering the green swamp” och mycket riktigt kändes faktiskt naturen rätt annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, men det märks att vi har förflyttat oss. Det kanske har med avsaknaden av kust att göra? Tyvärr blev det bara kallare ju längre norrut/inåt landet vi kom och framme på resorten BahamaBay, som låg lite längre från Orlando än vi nog hade trott (läs: vi hade i vanlig ordning inte kollat tillräckligt noga) var det ganska rejält kallt. Resorten och lägenheten höll dock precis vad som utlovats och barnen sprang omkring i den jättestora lägenheten och utbrast gång på gång ”jag tror inte mina ögon vad fint”, och provade alla dörrar så de till slut var alldeles vilse. Här är verkligen osedvanligt många dörrar dessutom, både in till rum och inne i rummen/badrummen, så det finns några dörrar att gå vilse bakom. Inna la genast beslag på en av enkelsängarna i ”det tredje” sovrummet, som hon skulle ha som sitt och gjorde väldigt stor affär av att inreda det till sig själv. Hennes telefon skulle ligga där, hennes laddare skulle ligga på ”ett speciellt ställe” som bara hon skulle veta om, hon gick och hämtade en flaska vatten i kylskåpet som hon skulle ha ifall hon blev törstig och givetvis skulle hennes resväska in där. (Var hon sedan somnade? I soffan, sur efter en diskussion om skärmtid, så nu ligger hon i min säng… Med oborstade tänder dessutom. Fräscht sängsällskap.)

(Vill man behålla en någorlunda positiv känsla i kroppen, ska man förresten kanske sluta läsa här. Resten handlar om väder. Läs vidare på egen risk.)

”Det är så fint att jag inte tror mina ögon, mamma!”
Dusch OCH badkar. Japp, det här är ett bra boende.

Det fick bli en provianteringsrunda på ett närbeläget Publix, och sedan orkade vi (eller barnen i alla fall) inte mer, utan det fick bli enkel, snabb middag och sedan i säng (eller soffa då…). Vi vuxna sitter just nu i soffan (jag med strumpor och filt) och försöker dels planera, dels hålla humöret uppe. Vi har sagt att vi minsann inte får deppa ihop (läs: Peter har sagt att jag inte får deppa ihop), för väder är ju ändå bara väder och det får man göra det bästa av, men tydligen har vi alltså hamnat i ytterligare en köldknäpp och i morgon ska det bli 50 grader Fahrenheit, dvs 10 grader Celsius. Resten av veckan ser ungefär likadan ut. 10 grader. 10 fucking grader är väl okej hemma i januari, men inte när man sparat i ett år för att lämna kalla Sverige och få sol, bad och avkoppling i januari. Då är det snudd på gråtframkallande faktiskt, hur man än försöker låta bli att deppa ihop. En vecka i Orlando är ju inte direkt ett inomhusäventyr, utan det är ju snudd på bara utomhus och gärna i vatten. De fyra poolerna, grillen och balkongen här på resorten känns mest skrattretande. Man får väl vara glad att vi har tvättmaskin, två duschar och två badkar så att vi kan tvätta våra varmaste kläder (reskläderna) varje dag och värma upp oss i varsin dusch efter att ha varit ute. (Hoppas det finns gott om varmvatten förresten. Jag har inte kollat det ännu.)

Nu går jag och lägger mig, vaknar pigg och utvilad i denna fantastiska lägenhet och i morgon utforskar vi Orlando och upptäcker att det är en riktig inomhus-ort och så kan alla glömma det jag just skrev. Så gör vi. Deal. Godnatt!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *