Florida 2.0. Dag 23 Sista dagen (för den här gången)

Äsch, det får väl bli ett inlägg idag också då. Jag har ju vant mig vid att tänka i bloggformuleringar, så det är svårt att låta bli.

Nu är den alltså här på riktigt, den fruktade avresedagen, men det faktum att vi betalt för hela dagen idag också (väl investerade pengar!) gör att den faktiskt – än så länge – känns som en ”riktig” semesterdag. Vi har inte ens börjat packa ännu, utan helt enligt vad jag skrev igår, gör vi en repris av gårdagen, så i skrivande stund befinner jag mig nån meter ifrån ett även idag rejält skummande hav och min kaffemugg gör sin sista dag som vinkylare. (Säger jag i alla fall, vem vet, jag kanske behöver en styrketår på jobbet framöver också…)

En av mina bästa investeringar någonsin. Varför, Clas Ohlsson, har ni slutat sälja dessa? Lika bra som kaffemuggar som vinkylare!

Eftersom det är sista dagen vaknade vi givetvis alla i ett härligt rosenrött töcken där alla samverkade på bästa sätt för att dagen skulle bli den mest minnesvärda av alla. Eh, nej, det gjorde vi givetvis inte. När en vanligtvis väldigt ”lätt”, men envis femåring får något i huvudet blir det inte alltid så. När samma envisa femåring får något i huvudet funderar hennes mamma ofta på om hon verkligen har alla de där poängen (faktiskt både de som krävs för utbildningen och en del extra) i pedagogik. Kanske man egentligen inte kan läsa sig till att bli pedagog? Eller ska man kanske inte blanda ihop rollerna som förälder och pedagog? Jag hade inte gett mig själv jobb om jag hört mig i vissa av de där situationerna i alla fall. Lyckligtvis – säkert något som naturen ordnat så att inte artens fortlevnad ska vara hotad – klaffar det ju oftast så att när jag når min gräns, har Peter energi nog för lirkande och tvärtom, så även idag överlevde alla, och nu, en halvtimme efter att vi kom till stranden har även femåringen joinat strandlägret och börjat bygga ett sandslott. Ordningen återställd. Nu ska vi pressa ut det sista av våra timmar här!

Egentid… Eller bara tjurig…
Är det en repris på gårdagen så är det. Bilderna är dock alla från idag, jag lovar.
Denna goding kan roa sig (nästan) hur länge som helst på egen hand. Ljuvligt.
En sådan här bild gör ju att man redan längtar tillbaka.
Djäklar i gatan, han badade faktiskt. I och för sig varmare i havet än i poolen, men ändå….
Upp till bevis nu då!
Bevis. (Eftersom jag är en god, kärleksfull hustru publicerar jag inte bilden när han är på väg upp och blir omkullslagen av en våg. Den som vill får föreställa sig den. Eller betala bra, så skickar jag…)
Enligt Inna badar hon hela tiden… Vi har olika definitioner av att bada.
Eftersom syrran tog ett fotbad igår, måste fröken copycat-lillsyrra ta ett sandbad idag.
Inte det vanligaste flygfä vi sett här.
Vi är två som är överens om att vi gärna hade stannat ett tag till.
Här är det 50/50. Mimi jublade när hon till slut förstod att vi faktiskt skulle hem på riktigt – till det gröna huset – idag. Hon saknar sina leksaker och dagiskompisar. Men hon saknar Flowida också.
Vi började leka med appen Quickshot, som Michaela, vårt Charleston-besök, rekommenderade.
”Ta en sån där rolig bild på mig nu, mamma!”
”Ta nu när jag flyger!”
Inna: ”Hur i hela friden kan den göra så där egentligen. Jag har aldrig sett på maken!” (Jag är inte säker på att hon egentligen är född på 2000-talet…)

Vågorna var även idag lite för höga för att barnen skulle kunna bada, så efter ett par timmars sandslottsbyggande och fyllande av mobilen med roliga bilder och en uppsjö av slow-mo-filmer lämnade vi de sköna svalkande vindarna på stranden för den hyfsat tryckande hettan vid poolen. Det var till och med så varmt att jag hoppade i isvattnet utan att tveka. Även om vi inte haft toppentur med vädret denna resa vidhåller jag att jag aldrig i livet (som är ett av Innas nya favorituttryck) hade velat åka hit sommartid.

”Kan du googla förr i tiden? Innan människorna fanns? Vad som helst innan människorna fanns. Kanske frystiden.”
”Vadå?”
Dinosauriegoogling i skugga pågår.

Även vid poolen fortsatte slow-mo-filmandet, så är det någon som känner för att kolla lääääängee på Inna när hon tvekar, tvekar, tvekar och slutligen hoppar i poolen jäättttelångsamt är ni välkomna hem till oss i helgen. Det är jättekul. Jo, jag lovar. Ok ifall jag tar en promenad samtidigt va?

Eftersom dagen är en repris på gårdagen så lekte och pratade vi också med våra kanadensiska grannar, gjorde snål-hitte-på-lunch av det som finns kvar i kylskåpet (förvånansvärt gott faktiskt) och hade pop-corn till efterrätt. Det grämer mig lite att jag kommer att behöva lämna kvar en halv flaska olja, men inte ens jag är snål att jag tar hem en halv flaska matolja, jag lovar. Även jag har gränser. Jag undrar om inte farfar har småländskt påbrå förresten. Det skulle förklara en del.

Egentligen borde hon gå in och duscha nu, men lek (och prat!) med kanadensiska vännerna Sofia och Gabriel går absolut före.
Mer lek.
”How old are you guys?” (Underförstått som lyckligtvis bara jag fattar: Tänk att jag bara är fem och kan simma, men du, som är sju, behöver puffar….)

Det är faktiskt jättestor skillnad på att ha kvar rummet hela resdagen jämfört med att checka ut vid lunch. Jag har fortfarande inte – vid kvart i fyra – fått den där hemresekänslan. Kanske i och för sig vore bra om den infann sig snart så vi inte missar flyget… Varken packning, duschning av jätteäckliga tjejer eller någon vidare reseplanering är gjord och här ligger jag vid poolen och bloggar. Det är nog bäst att jag publicerar och tar mig i kragen. Bara liiiiite sol till….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *