Florida 2.0. Hemresa

Det finns ju tokar som påstår att det inte är målet utan resan som är mödan värd (jag håller inte med), men jag slår väl till med ett hemreseinlägg ändå.

Två timmar in på hemresan har vi lärt oss att 1, parkeringen uppenbarligen är gratis på Soleado (vi trodde att de glömde ta betalt senast) 2, att man inte behöver lämna hotellet fyra timmar innan avresa, för från hotellet och genom security (trots dropp-off av bilen, toabesök, hundgos och extrakoll av tre av våra handbagage) tog det mindre än 1,5 timmar. 3, det är dumt att ha Play Doh-lera och frukt i handbagaget 4, att det är omöjligt att öppna en ny, inplastad Play Doh-burk med plasthandskar på sig (men det ser rätt gulligt ut när en tuff vakt försöker) 5, två och en halv timmar på denna förvånansvärt lilla flygplats är två för mycket och 6, att Mimi är utrustad med superkraften att kunna somna var som helst. Skönt för henne. Och för oss. Hur dåligt det var att glömma tanka, trots all tid vi hade, får vi se när vi kollar kontoutdraget sen,  för 10 dollar/gallon säger oss inte ett skvatt.

Tyvärr hör superkraften väldigt mycket ihop med det hon har i munnen, för att ge henne nappen är som att klicka på ”paus”. Nästan läskigt effektivt, vilket också är en starkt bidragande orsak till att vi inte framhärdat när hon säger att hon inte är ”jedo” att sluta. Det är ju så bekvämt…

Vi lärde oss också att det är ganska långt till toaletterna från gate E8 och att det emellanåt kan gå förvånansvärt snabbt att borda ett plan. Men, men, någon ska ju vara sist också. Ombord på planet somnade båda minionerna innan vi ens var i luften, trots att Inna pratat om ”tv-apparaterna” i flera dagar, och de(barnen, inte tv-apparaterna) hade med största sannolikhet sovit sig igenom hela resan om inte ”flowet” först rubbades en aning när ”medicinsk personal” efterlystes i högtalarna och senare totalt omkullkastades när slutdestinationen plötsligt och utan kommentarer ändrades till Dublin på ”underhållningsskärmen”. Eftersom jag har väldigt svårt att sova sittande hade jag stenkoll på tid och destination, och med det tidigare utropet om ”medicinsk personal” var det svårt att upprätthålla hoppet om att det bara var tekniken som hade ballat ur. Jag höll mig dock krampaktigt fast vid det hoppet, för med mindre än tre timmar kvar med sovande barn, vill man verkligen inte till Irland, hur vackert det än är. Dublin ändrades sedan till Shannon, som tydligen låg närmare. Precis vad man är sugen på klockan halv fem på morgonen (USA-tid) faktiskt. Det är lite svårt att föreställa sig vilken ”medical condition” som klarar sex timmar på ett plan, men inte åtta, fast man antar givetvis att det är ett välgrundat och nödvändigt beslut att gå ner. Men ur ett egoistiskt perspektiv; ett skitdåligt beslut. Det hade nog varit lättare att förstå beslutet om det hade märkts något på någon ombord, men förutom att det satt en synnerligen glad och talför amerikan bland besättningen när vi landade (oklart varför), så märktes ingenting någonstans, varken bland passagerare eller personal, och det var verkligen inget drama när patienten tydligen hämtades av medicinsk personal. Det märktes inte alls.

Vi höll modet uppe och tyckte att vi tog i när vi räknade med en timme för att tanka och sådant, men när vi fick höra att ”en tredjepilot” måste ”flygas in från Cork” och att vi förhoppningsvis skulle vara i luften igen om fyra timmar (!) var det lagom kul. Dessutom kunde vi till en början inte lämna flygplanet för avgångshallen ”var full av 200 amerikanska soldater”, men till slut fick vi gå av och utrustades då med vouchers för att kunna köpa frukost i en avgångshall som kanske inte var riktigt redo för en invasion av en Boeing Dreamliners alla hungriga passagerare. Det var lång kö, stressigt och inte fullt logiskt vad man skulle välja, så det blev till slut inte den mest välkomponerade frukost vi någonsin ätit, men eftersom vi bara lyckats handla upp två av våra fyra vouchers, och klockan ändå blivit 12 (Irland-tid) fick det ju bli en Irish (vad annars!) innan vi fick gå ombord igen.

Vår ”tröttie” innan vi fått veta att vi ska vara på Irland i sisådär fyra timmar.
What else,,,?
Finns det på bild så har det hänt, alltså har tjejerna nu varit på Irland. (Typ.)
Det är väldigt gult på Irland.

Myterna om Irlands väder stämmer för övrigt verkligen. Under de fyra timmar vi var där lyckades vi uppleva moln och dimma, regn, snöblandat regn, sol, hagel och sol igen! Måste vara intressant att klä sig på morgonen där. Bikini med täckjacka och gummistövlar?

Det är rätt svårt att fånga väder på bild, men det är snöblandat regn.
Eftersom Mimi tog en sådan här bild med sin telefon, var ju jag tvungen också.
Bildbevis! Hon tog en sådan bild!
Multitasking! Det gäller ju att ta igen all den tid man sovit bort.

Resten av flighten blev händelselös och vi landade i Köpenhamn strax efter att vi hade räknat med att vara hemma i Karlshamn. Tur att jag hade tagit till lite i överkant på parkeringstiden och verkligen tur att vi planerat det så att tjejerna och jag ska ta en extra dag på hemmaplan för att (förhoppningsvis) komma lite i fas. Jag har en känsla av att jag inte direkt kommer att vara någon tillgång på jobbet ändå på ett tag efter att ha varit ledig så här länge, men skulle jag ha jobbat i morgon hade jag nog inte ens gjort fikarasterna rättvisa. Och det vill man ju liksom.

Mimi, hur ser du ut ifall våra väskor och pappas gitarr inte kommer på bandet?
Och hur ser du ut när du tänker på dagiskompisarna?

Att komma ur Danmark är befriande enkelt när man jämför med att komma ur ett land för att komma in till USA eller att bara komma in i USA. Väskorna kom som på räls och Peters nyköpta gitarr verkade ha haft en angenäm resa, trots förseningen. Skönt!

Dagens sista lärdom (?) är att anteckna på vilket parkeringsplan man parkerar, så att valmöjligheterna och sträckan man behöver gå för att leta, begränsas, men till slut löste det sig också, och vi kunde rulla mot Sverige. Toyotans benutrymme känns helt plötsligt ynkligt efter att man vräkt runt i en Chevrolet i tre veckor. Och då var det ändå en extremt liten cheva, tror jag.

Puh, på det tredje genomletade planet hittade vi den.

Vi lämnade hotellet i Fort Lauderdale kl. 18 igår och räknar med att öppna vår egen dörr vid 20. Fast minus de sex timmar vi ligger före så klart. Måste ge en eloge till barnen. Detta dygn har de – förutom vid frukostlunchen då de, nyvaknade som de var, inte var sugna på någon mat – inte knotat en gång. Världens bästa reskompisar, verkligen!

Tusan vad skönt det vore att nu slippa den URTRISTA uppackningen och känslan av ”jahapp, det var det” som alltid ”tyar” infinna sig när man kommit hem. Liksom det okända virus som gör att minst 50% av den fräscha solbrännan faller av i samma stund som man stiger över tröskeln och bara lämnar pigmentfläckar och flådd hud.

Sammanfattningsvis då, trots alla toppar, dalar, kyliga dagar, alla pengarna och de relativt jobbiga resorna; är det värt det? På det svarar vi ett rungande JAAA och aktiverar omgående flygsök för nästa år.

 

Kommentera