Påsklov 2018. Dag 3. Ännu en fullspäckad dag.

Det är bara att konstatera att varken bloggkraschfelsökningar eller närhetssökande treåringar borgar för någon vidare nattsömn, men eftersom semester med barn knappast innebär avkoppling, är det väl bara att bita ihop och se glad ut.  Snart nog är påsklovet över och man får vila upp sig på jobbet. Pappan och barnen bjöd på utmärkt frukost i vårt lilla kök efter den halvt sömnlösa natten i alla fall. Vem behöver egentligen hotellfrukost när man har en Peter? Eftersom de små listiga liven vi lever med lyckats förhandla fram frukost-tv var alla nöjda och glada tills (som vanligt) tortyren med hårborstning och tandborstning med bajs (påstår Mimi) tog vid, men även om det inte känns så under tiden, så brukar krigstillståndet vara över en stund efter att frisyren är klar. Så även idag.  Med tanke på den baklåsta resväskan fick vi köra lite innovativ klädsel. Det jag reahandlat och tänkt lägga på hyllan tills det passade fick helt plötsligt redan hoppa in i leken, och att vända underkläder ut-och-in har man ju hört om, så kollade (eller luktade…) man inte alltför noga på oss, kunde man nog inte ana att vi i stort sett körde gårdagens outfit.

Första stoppet för dagen fick av nödvändighet bli galleria Madison, där det finns en Samsonite-återförsäljare. Att American Tourister ägdes av Samsonite hade vi tidigare ingen aning om. Tänk vad man lär sig av livets små förtretligheter! Tjejerna i butiken verkade först ganska kallsinniga och frågade ifall väskan var köpt hos dem, och att i vilket fall så fick vi skicka den på service i Warszawa. Jag som varit helt säker på att de så klart skulle plocka fram en TSA-nyckel och öppna väskan på 10 sekunder efter att bara ha förhört oss lite kort om innehållet, började känna mig rätt nervös, men lyckligtvis tinade de snart upp och började försöka hjälpa oss. De provade olika kombinationer, ringde någon servicedesk och bände med både skruvmejsel och sax, men väskan verkade klara vilket invasionsförsök som helst. Mot tricket att helt sonika bända upp fästena till dragkedjorna stod den sig dock till slut slätt. Det var sista gången jag la pengar på att köpa en väska med godkänt lås. Det stoppar ju verkligen bara blåögda amatörer som jag själv. All heder och massor av tack till tjejerna i Samsonite-affären alla fall!  Min nästa – olåsbara – väska ska jag köpa av er!  Rena underkläder till alla!

 

Snillen spekulerar
Jomen, låsmekanismen är bra, den.

Medan vi hade kämpat med väskan inne i affären hade en viss youtubifierad femåring upptäckt Inglot-ståndet utanför och var inbegripen i ett samtal om glitter och ögonskugga (”I love make-up, especially with glitter in it”) med den trevliga och tålmodiga expediten. Det är bara att erkänna att jag väldigt lätt faller för fjäsk och övertalning när den sker på helt förståelig engelska, och gissa om engelsklärarhjärtat riktigt SJUNGER när man hör sin egen femåring diskutera på engelska med en annan vuxen, översätta till sin lillasyster och till och med använda ett helt korrekt third person-s:  ”my little sister wantS some eyeshadow too”. Det var ungefär då hon fick lov att köpa både en glittrig ögonskugga och ett läppstift. (Att hon sedan helt olovandes flera gånger smög upp det där läppstiftet i bilen och ”bättrade på” färgen på både läppar och en hel del däromkring är en helt annan historia.)

”Bästa dagen i mitt liv, mamma!”
”Kolla vad jag kan!” (Gå på utsidorna av skorna….)
Snälla, väx inte upp FÖR fort!

Eftersom det snabba besöket i väskaffären på grund av (eller tack vare enligt 3/4 av familjens medlemmar) Inglot-stoppet blev ganska långt, var det lika bra att ta en fika på Costa innan vi fortsatte mot Hewellianum. (Tack, Jonna, för infon om att där inte fanns mat/fika.) Jag känner mig ibland som en snåljåp när jag jämför priser, men det är svårt att låta bli. På Costa fick vi två surdegsbaguetter med getost och valnötter, två medium (= jättestora) cappuccino, två croissanter, en kanelbulle och två mineralvatten för 70 zl. Det är möjligen Börjes i Tingsryd som kan konkurrera med det priset.

”Vi är så fina att vi nästan inte kan äta!”
Inna var så nöjd över sin make-up att hon inte ens kom ihåg att räcka ut tungan på bilden. Till och med Mimi ser lite gladare ut än vanligt….

Efter några om och men – vår gps verkar också vilja ha påsklov – hittade vi upp till Hewellianum. Att säga att det var tydligt skyltat (någonstans) vore att överdriva. Inte ens när vi stod på parkeringen var vi säkra på att vi kommit rätt, men till slut hittade vi en diskret skylt som visade oss till kassan. Solen visade sig precis när vi kommit fram, så ett tag funderade vi nästan på att vända och göra något mer utomhusigt, men med tanke på att en familjebiljett till alla fyra attraktionerna (Around the world, Puzzle, Fun with History och Fun with Energy) bara kostade 35zl (!), var det ju lätt att ge det en chans. Det gjorde vi rätt i! Det var riktigt trevligt och lärorikt. Puzzle och Fun with history hade vi mer eller mindre kunnat hoppa över, men de andra två attraktionerna innehöll massor av olika stationer där man kunde experimentera, lära sig, prova, titta, interagera m.m. Det var väldigt omväxlande och kul för både små och stora, och riktigt kul att se vilka av grejerna som barnen fastnade mest för. Det var inte alltid dem man trodde. Och det var inte alltid Mimi använde dem som det var tänkt, men vad spelar det för roll. Hon hade jätteroligt. ”Det här är supercoolt”, utbrast Inna med jämna mellanrum, och Mimi höll helhjärtat med.

Var annars kan man uppleva ett vulkanutbrott, vandrande pinnar, isbad, höra som en fladdermus, besöka en igloo, prata i en klassisk engelsk telefonkiosk eller provsitta en kanon på samma ställe liksom?
I orkantunneln fick man prova vindhastigheter på sisådär 127 km/h. Det ven rejält om öronen och frisyren hämtade sig inte efteråt, kan jag säga.
Stick in handen här, den som vågar.
”Ujsäkta mig, vad vill du beställa? En hambujaje? Okej, här får du. Nu måste jag prata vidare. Bye bye.”
Åh, det här ser bra ut. Bara 13 – 15 år till körkort ju. Blir nog billigt.
Eller kanske ändå bäst att börja lägga undan lite pengar…
Jisses, hade jag varit med i Mästarnas mästare hade jag blivit både kokt, stekt, rökt och brässerad. Shit, vad svårt det var!
Experiment, experiment, experiment….
Alltså, Da Vinci och Munch visste inte vad de missade när de inte hade oss som modeller.
Den här spegeln fick nästan Inna att kissa ner sig av skratt. 🙂
Mimi på väg ut i yttre rymden.

Det var som sagt väldigt diskret skyltat, och efter att man gått runt till de tre olika lokalerna i det ganska märkliga landskapet släpptes man ut utan att få någon liten ledtråd om vart man skulle, så det blev lite orientering innan vi hittade tillbaka till bilen.
Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Hewellianum och dessutom orienterat lite, gällde det verkligen att hålla ångan uppe för att inte bara bli liggande i lägenheten, så vi bytte bara bilen mot kickbikes och gav oss genast ut på stan. Vi kan ju inte åka hem utan att strosa lite i centrum; det vore kardinalfel!
Att säga att vägnätet i Polen är perfekt vore att ljuga, och inte heller strandpromenaden (eller kanalpromenaden) är speciellt perfekt för kickbike-åkning, men i alla fall Inna höll ångan uppe bra nästan hela vägen. Lillsnorpan – på sprillans ny tvåhjulig kickbike – skatade lite mer sporadiskt.
Ifall man glömt var man är.
Naturligt, babe.

För barnen är valet av restaurang i Gdansk lätt. På Billy’s får man popcorn FÖRE maten och det kommer alltid ”kalameller” med notan. Eftersom även vi gillar maten där, blir det ofta minst ett besök. Vi var dock borta på Dluga targ och vände först, men det var ärligt talat lite för kyligt och blåsigt för att vara speciellt behagligt. Vi vuxna hade nog inte haft så mycket emot att ta en glühwein under en värmare på Elephant, men ibland måste man inse att det inte kommer att bli värt det. Med tanke på att vi faktiskt hade ett riktigt trevligt restaurangbesök med alfabetslekar, samtal (kors i taket!), mat som i stort sett åts upp (kors i taket!) och bara något enstaka utbrott  (KORS i taket!) var det helt rätt beslut. Snudd på en drömmåltid faktiskt.

Nope, jag har verkligen inte lärt mig något av min storasyster.
”Ta en bild på mig också. Jag ska visa att popcornen är slut.” (Effekterna är egenbestämda.)
”Jag vill också! Ta på mig också! Jag vill ha hjärtan!” (Plutmunnar är inget mamman direkt uppskattar, men just i detta fall känns det som en välkommen kontrast till alla utsträckta tungor och hopskrynklade arg-ansikten.)
Kors i taket. Sams i flera minuter vid samma maskin. Vuxentid!
Det ser möjligen inte så mycket ut för världen, men var riktigt gott. Jag blir lika positivt överraskad varje gång jag äter tonfisk.

När jag skriver detta har det hunnit bli sen onsdagskväll. Vad hände?  Hur i hela friden kan det redan vara dags att åka hem i morgon?  Tur att vi redan har en resa till bokad i augusti. Peter ska dessutom hit med sitt countryband, Broken Spokes, i maj. Lyckostar! Trots att vi åker hit så ofta, så känns det aldrig som om vi blir riktigt klara. Den påtvingade flytten till denna lägenhet i ”fel” sida stan känns dessutom helt rätt. Frågan är om jag inte ska ta och boka om (va, inte jag väl?) vår augustiresa ändå….  Det kan vara så att det verkligen inte är meningen att vi ska bo där borta i ”Waterlane-byggnaden”. Vi får se. I morgon är planen att vi ska kolla in varuhuset Tesco, proviantera lite där eller på något lämpligt Auchan och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia innan vi tar nattfärjan hem. Vi får se hur det går. Planer är ju som sagt inte vår starkaste sida.

Lämna ett svar