Idag började vi med frukost på balkongen. Det är verkligen inte dumt att ha havet och bergen som fond till en i övrigt hyfsat spartansk frukost med ”förrgårdagens” bröd. Tjejerna hörde redan under frukosten sina nya kompisar och ville sedan direkt gå och ”ringa på” hos dem. Det är verkligen en fördel med ett litet familjärt hotell att det känns helt okej att släppa iväg dem att göra det. Tyvärr var killarna på väg mot det lilla Zlatni Rat-tåget medan våra var mest sugna på poolbad, så det blev inte så mycket socialt umgänge som önskat, men eftersom poolbadet otippat nog slutade med att det var jag som låg i ensamt majestät på en luftmadrass och njöt, var i alla fall jag nöjd.
Till mellanmål vankades ”det godaste” tjejerna hade ätit. Vilken kulinarisk läckerhet som genererade dessa överord? Varsin ljus brödskiva och ett paket smör som förmodligen blivit över efter hotellets frukost. Att anstränga sig känns onödigt ibland… Även lunchen på rummet lite senare fick tummen upp av kräsna Mimi, som vanligtvis mest bjuder på ”tumme åt sidan” eller tumme ner. Mikrovärmda makaroner med ketchup och parmesan är faktiskt en underskattad delikatess.
Lunchpausen förlängdes av något så otippat som räkningsbetalning. Det är ju den 25:e idag och med tanke på att vi hade med oss en faktura på 42000:- beroende på högst oplanerat fasadarbete genererat av den något mer planerade fiberindragningen för ett par månader sedan, hade vi lite att räkna på. Tur att det är gott med pasta och nudlar och hoppas att det inte dyker upp något mer oplanerat på ett tag…. Att behöva lägga pengar på hus när man kan lägga dem på resor känns ju bara onödigt. Men vi har nu en förbaskat fin fasad. Nertill i alla fall. Hur panelen ser ut upptill kan vi väl diskutera ett annat år.
Man skulle kunna tro (och egentligen önska) att tjejerna skulle protestera högljutt över sådana här förseningar som håller dem ifrån pool- och havsbad, men så länge det finns wifi och något med skärm, är de mer än nöjda. På gott och ont. Nåväl, efter att ha konstaterat att vi förmodligen kommer att överleva även månadens utgifter, samlade vi ihop oss och traskade ner till ”klosterstranden” igen. Där träffade vi på Peters elev med familj, från vilka vi fått en del matnyttiga tips. Det är så mycket svenskar här att man knappt höjer på ögonbrynen över att det t.o.m är svenskar hemifrån. Det var lite varmare i vattnet idag (även om de som varit här tidigare säger att det är ovanligt kallt), så alla badade, om än inte lika länge som när vi var på fastlandet. Att fånga en sjöstjärna var riktigt coolt, tyckte barnen. ”Jag tror att det är SeaStar”, sa Mimi. SeaStar är en av karaktärerna i StenaLines reklamfilm för barn…. Hyfsat lyckad reklam, skulle jag säga. (”Skulle jag säga” är f.ö ett av Innas favorituttryck just nu. Lillgammal och förnumstig? Neeeejdå…Hoppas hon inte blir mobbad i skolan, besserwisser som hon också har en tendens att vara… )
Jag vet inte om det handlar om min hyfsat nära förestående 45:e födelsedag och den mognad som rimligen borde komma med en sådan aktningsvärd ålder eller om det helt enkelt är för att vi ska vara här i sammanlagt 15 nätter, vilket ju är ganska mycket, men det är i alla fall skönt att inte känna behovet av att ”pressa” i solen timme ut och timme in, utan att det är okej att lämna stranden efter bara ett par timmar och att t.o.m sitta i skuggan (!) och ta en kopp kaffe trots att solen skiner. Helt otänkbart för några år sedan, men nu är jag ju vuxen och kan göra sådant som vuxna gör. Ibland i alla fall. Speciellt om det inkluderar kaffe.
När vi kom upp till hotellet igen vid halv fem, fem fattade vi äntligen varför Inna flera gånger frågat om ”klockan var fyra”. Tåget till och från Zlatni Rat går klockan elva och tillbaka klockan fyra, vilket vi berättat för henne, så det handlade ju om att hon ville veta om nya kompisarna, Mando och Loui, var tillbaka! Vår plan var egentligen att duscha, vila lite kort och gå ner till centrum och kolla/äta, men givetvis ändrade vi gärna på den planen när det i stället fanns chans till poolbad med kompisarna.
Jag och tjejerna hängde alltså vid poolen med familjen Thomann medan Peter upptäckte att det faktiskt fanns en vettig mataffär i byn. Skönt. Nu har vi alltså både bröd och tomat, och tjejerna hade fantastiskt roligt med sina nyfunna vänner. De testade återigen hur många flytetyg som fick plats i poolen, kollade hållfastheten på ställets håv (sådär…), jämförde Lays ”Messi-chips” med en lokal variant (oavgjort) och gjorde sitt bästa för att hitta sina roller i de nya kompisrelationerna, precis som det ska vara. Tiden sprang iväg för både oss och dem, så det där med att hålla på mattider och rutiner var bara att glömma, men vi enades till slut om att gå tillsammans ner till en restaurang vid stranden. För övrigt en av de fyra vi försökte besöka alldeles för tidigt igår.
På tal om hur liten världen är så kommer mamma Marielle i nya kompisfamiljen ursprungligen från Kallinge, och vi har flera gemensamma kompisar från Kallingeskolan. Jag har (nästan) slutat förvånas över sådant, men lite roligt är det allt.
Med tanke på hur oplanerat allt blev var vi inte den fräschaste familjen som gick iväg för att äta, men vi bytte i alla fall hjälpligt kläder, även om både dusch och egentligen väldigt nödvändig hårtvätt och hårborstning fick stryka på foten. I stället utbyttes lite erfarenheter om SnapChat och Spotify. Det gäller ju att prioritera gubevars.
På restaurangen var det härligt kaosigt innan alla faktiskt (relativt sett i alla fall) satt ner på samma ställe. De väluppfostrade kyparna höll sig borta, för de ville säkerligen vara artiga och låta de åtta och en halv människorna vi sagt att vi skulle bli, sätta sig innan de kom för att ta beställningar. Det var ju inte lätt för dem att veta att den minsta gått i spinn och somnades av en vuxen och att de övriga fyra småväxta var på den närliggande lekplatsen ihop med en annan vuxen…. Det tog med andra ord lite tid innan det blev mat, men förvånande nog kunde vi så småningom sitta tillsammans i relativt lugn och äta, och de flesta barn åt till och med riktigt bra. Kors i taket. Det var möjligen inte så ofta som alla fyra vuxna kunde sitta ner samtidigt och föra något slags sammanhängande konversation, men det är ju inget man förväntar sig nuförtiden, så de minuter det faktiskt funkade, är ju bonus. Med guldkant.
Sammantaget blev det här en riktigt bra dag med guldkant på kvällen. Gårdagens blues är som bortblåst och jag ser med tillförsikt fram emot morgondagen. Vi kanske till och med åker till ”den blåsiga stranden”. Vem vet?