Kroatien 2018. Dag 9. Blod och gnäll (inget för den känslige)

Idag är jag på strejkhumör, så vi får se hur lång blogg det blir. Jag hade egentligen tänkt strejka helt från bloggande, men något slags disciplin har jag visst i kroppen, trots att jag sällan tror det om mig själv. Annars är det just kroppen jag vill strejka ifrån. Denna förbenade kropp som alltid tycker sig ha rätt att förstöra för mig (oss!) när vi är på resa. När jag för en gångs skull lyckas pricka in en resa under en blödningsfri tid i kalendern, bestämmer sig kroppseländet för att skoja till det med en extra blödning, mindre än två veckor efter starten på den förra. Tack för den, kroppselände, inte undra på att doktorn tycker att jag behöver järntabletter. Med tanke på att jag är så omåttlig i allt jag gör, är mina blödningar givetvis heller inga små frökenblödningar som man sköter sådär på en halvmiss, så att gå till stranden är nästan otänkbart. Närhet till bekvämlighetsinrättningar och rena kläder är snudd på nödvändigt. Alltså påverkas hela familjen, för så himla roligt är det ju inte heller att gå själv med en tre- och en femåring till en hyfsat befolkad strand. Speciellt inte när det går lite vågor.

Lyckligtvis har det kommit massor av nya svenska gäster till hotellet, så Inna hittade nya vänner vid poolen medan Mimi i alla fall var ganska nöjd med att kasta boll med Peter idag också. Själv surade jag med en (till råga på allt) dålig bok som jag sedan i hotellets inofficiella bibliotek bytte ut mot en nästan lika dålig. Med tanke på vad jag hade att välja på; flera deckare jag redan hade läst, Harry Martinsons Aniara och ett par kärleksromaner på tyska, var det väl ändå ganska okej. Visste ni förresten att Harry Martinson fick Nobelpriset – tillsammans med Eyvind Johnsson – 1974? (Internt skämt, som mina kära arbetskamrater fattar om de läser.)

Vädret har blivit bättre igen så det var soligt och ganska varmt vid poolen, men det blåser fortfarande rejält. Har jag nämnt – när jag ändå gnäller – att jag avskyr blåst?  Det finns många väder jag inte är speciellt förtjust i, men blåst är nog topp ett på irritationslistan. Jag tar det personligt med motvind eller vind som blåser bort mina saker. Idag fick man t.o.m hålla i kaffekoppen för att den inte skulle blåsa iväg. Säkert för att reta mig och endast mig.

När det blir tyst och tomt i lägenheten är det bara att kolla i garderoben. Att det är vår smutstvätt vi lägger där längst ner, verkar de inte ha fattat, de små kojmysarna.
Att ta sig ut är inte helt enkelt. (Men å andra sidan hade jag aldrig i livet ens tagit mig in.)
Hon lyckades faktiskt med konststycket att ta sig på, sitta kvar i säkert 10 minuter och sedan ta sig av utan att blöta ner sig det minsta.
Är det något som kan få det taskiga humöret att vända så är det en sådan här perfekt (och gigantisk) avokado. Bifftomaten är bara med som referens.
Inna fixade picknick till barnen och var såå nöjd med det.
Med nya kompisen Moa.

Vi hängde vid poolen och i lägenheten under större delen av dagen utan att det hände speciellt mycket. Dagens bästa var möjligen när det hördes från toa: ”Pappa, jag har vuxit!  Jag når pappret själv nu!” och Peter svarar: ”Wow, har du fått längre armar, vad bra.” ”Ja, nu har jag längre armar. Och bajskorvar.” 🙂

Framåt eftermiddagen samlade vi ihop oss och traskade ner till centrum och den lilla grönsaksmarknaden, där Inna (helt själv) handlade frukt och grönsaker inför morgondagen, och till och med lyckades förhandla fram ”discount” på en mango hon absolut skulle ha. Henne kommer vi att få rejäl nytta av längre fram, hoppas vi.

Vi strosade sedan igenom centrum både framåt och bakåt innan vi slutligen valde en restaurang längs med själva strandpromenaden, där vi både kunde snegla på fotbollen och på alla som gick, cyklade eller sprang förbi. Att ha en strandpromenad som helt plötsligt går igenom restauranger och smala passager har sina sidor. Joggare och cyklister finner sig helt plötsligt kryssa mellan kypare och matgäster,  och bänkarna/stolarna på bortre sidan har ryggen mot det ganska närliggande vattnet…, så helt avslappnat var det inte, men inget inträffade i alla fall medan vi var där…

En viss kris uppstod däremot när Inna, styrkt av sina framgångar med språket på både grönsaksmarknaden, med kyparen och (de hundägande) bordsgrannarna från Norwich, lite kaxigt skulle gå själv in på restaurangens toalett. Lyckligtvis är Peter lite hönspappa och reagerade på att det tog lite för lång tid, för givetvis hade hon lyckats låsa in sig där och kom inte ut. Det måste ju hända någon gång. Synd att det blev just idag när hon var så hög av framgången, men å andra sidan kanske hon behövde en liten motgång för att förstå att hon faktiskt ändå bara är fem år, så hon inte flyttar hemifrån i morgon eller så. Man vet ju aldrig.

Inna har hittat en blomma som ”matchar” (med Stockholms-sje-ljud) hennes väska… (Den sitter i dragkedjan.)
Gott om master längs strandpromenaden. Det gick nog undan ifall man seglade idag.
Inna, som fått smak för de sallader som förgyllt våra luncher några dagar nu, beställer helt på eget initiativ ”One hamburger with French fries, and a salad with tomatoes and cucumbers. And ketchup, please!” När maten kommit viskar hon förtrytsamt ”jag sa ju faktiskt att jag bara ville ha tomater och gurka, inte lök och sallad!”. 😉
Mimi å andra sidan är uppbragt över att hon fått gurka och tomat, hon som bara ville ha strips!
Gatorna är smala här.
Strandpromenaden mot Zlatni Rat. Den med god syn ser kanske våra barn där framme någonstans.
Halvvägs mot Zlatni Rat låg ett litet lekcenter med hoppborg, studsmattor och sådana här – mycket uppskattade och mycket dyra – sel-studsmattor där man fick hoppa rejält högt.
Gissa om vi hade två nöjda tjejer som försökte överträffa varandra i hur högt de egentligen hade hoppat efteråt. ”Jag hoppade miljoner tusen hundra meter!” ”Nähä, jag hoppade högre, för jag hoppade tusen tusen tusen tusen miljoner meter.” osv…
Zlatni Rat anas där borta i blåsten.
Efter tusenmiljonershoppen var detta lite mesigt.
Zlatni Rat i motljus.
Eftersom hon vet EXAKT vad jag tycker om sådant här töntigt poserande försöker hon få till det varje gång jag tar upp kameran. Djädrans unge!
På krabbjakt.
Hoppas de går att knyta upp igen.
Nej tack!
Berg i solnedgång med mobilkamera. Sådär.
Det var vackrare IRL.
Som storasyster gör, gör lillasyster, så snart har jag två som töntposerar. Fast än så länge är Mimi lyckligtvis inte riktigt där. 😉 Glassen var i varje fall god och paraplyerna roliga.
Peter hävdade att det var både vacker för- och bakgrund. Jag ser varken eller…
Ganska dramatiskt ändå.
Hemma på Villa Ana igen efter NÄSTAN 10 000 steg. Visst blir man glad av vinlundens lummighet?
”Ta en bild på mig nu, mamma!”

Jag tror att det är dels vädret som inte varit tipptopp de senaste dagarna, dels att vi känner oss lite färdiga med Brac, som gör att det nästan känns som om semestern lider mot sitt slut. Det gör den ju inte alls. Vi ska vara iväg en hel vecka till, och snart är det dags att byta Bol mot Makarska på fastlandet, vilket vi ser fram emot. Min fina kompis Carro har t.o.m varit och rekat och skickat bilder från gatan där vi ska bo, och det ser jättemysigt ut. I morgon är vår sista dag/natt här. Får se om det funkar att tillbringa den (dagen, inte nödvändigtvis natten) på stranden. Det hade vi behövt, känner jag. Min stensamling i sängen är inte riktigt komplett ännu. Har jag förresten nämnt hur gudomligt skönt det är att slippa sand i sängen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *