Månad: juni 2018

I natt har det blåst riktigt ordentligt här på höjden. Eftersom balkongavdelaren av fejkblommor låter som en hel kör av vuvuzelor när det blåser har drömmarna bestått av VM-fotbollsfirande. Hoppas det var sanndrömmar inför morgondagens måstemåstemåstematch.

På frågan om vad alla helst ville göra idag var svaret från barnen entydigt. Leka med Mando och Loui och ”kanske gå en promenad till midnatt eller så” ?. Den sena kvällen igår är lyckligtvis i deras ögon ett tecken på urcoolhet, inte taskiga föräldrarutiner. Skönt.

Eftersom det fortfarande blåste i full vuvuzela-styrka efter frukost tog vi en sväng till poolen med grabbarna, och givetvis blev det som alltid när barn läääängtat efter att leka. De pratar knappt med varandra, men tycker förmodligen själva att de har en toppenstund tillsammans, samtidigt som överambitiösa vuxna hela tiden håller på och interagerar och försöker få dem att vara sociala på det sätt som vi tycker att man borde vara social på.

När alla i alla fall badat, om än inte samtidigt, hamnade fotboll på agendan och ”Inna-musiken-räddade-mig-från-idrotten-va-spela-fotboll-jag???-Olofsson” kunde helt plötsligt inte tänka sig något bättre än att gå till planen och spela, så sagt och gjort; vi bytte badkläder mot passande fotbollskläder (klänning och luftiga byxor…) och traskade iväg. Perfekt tajming mitt på dagen när det dessutom slutat blåsa. Det var inte alls varmt. Inte alls.

Lagindelningen blev en knivig historia, och det var aldrig riktigt klart vem som egentligen mötte vem, men Mimi (som ju annars är mitt hopp för fotbollstraditionen i familjen) tyckte initialt att det var rätt läskigt och höll sig gärna runt mina ben. Väldigt praktiskt och smart tänkt dessutom eftersom det var jag som stod i mål…

Tur att barnen inte riktigt fattar vilken risk de egentligen är utsatta för vid sådana här tillfällen, när både Peter och jag, vältränade och smärta som vi är, ”går i ungdom” och försöker spela som om vi vore 15 och vägde 60 kg. En hjärtattack och (ytterligare) en avsliten hälsena hade kanske varit lite jobbigt för en treåring, en femåring och en sjuåring att reda ut, men lyckligtvis (ren tur, inget annat) hände inget.

Efter en välbehövlig vätske- och bananpaus fick laget – oklart vilket, men jag tror att det i alla fall från början var killarna mot tjejerna – förstärkning av Martin från Norge, som uppenbarligen kunde spela fotboll på riktigt. Han hade dock överseende och spelade med oss ändå, så ett tag var det faktiskt hyfsat tydliga lag. Peter i mål och jag och Mimi (hand i hand = väldigt praktiskt) som utespelare mot Inna, Mando och Magnus. Vårt lag dominerade möjligen inte, men Mimi, som inte har 100%-ig koll på regelverket, var överlycklig (viktigt för framtiden) och tyckte att hon hade vunnit när hon fick en boll på mål en gång. I smyg fick hon tro det. Lyckligtvis kunde vi ganska snart skylla på att Mando måste hem och äta lunch, så vi vuxna, vältränade, klarade oss utan fullständig utmattningsförnedring.

Det där med att Mando skulle äta lunch var faktiskt sant, för vi mötte t.o.m resten av familjen när vi precis kom tillbaka. Vi i fam Olofsson å andra sidan fick ta en stärkande siesta efter ansträngningen, så vi hämtade (fantastiskt god) pizza för att balansera energiintaget med det oväntade uttaget.

Seneftermiddagen gick i obeslutsamhetens tecken. Vädret verkade inte riktigt kunna bestämma sig för vilken väg det skulle ta, och inte vi heller. Det blev en och annan runda på balkongen, lite siesta, en sväng ner till poolen, en runda till affären och lite allmän slötid. När vi precis bestämt oss för att vi skulle ta oss samman och gå till den hett efterlängtade lekplatsen, knackade det på dörren och de ännu mer efterlängtade kompisarna var tillbaka, så då blev det i stället ytterligare en poolrunda med ungefär lika lite socialt umgänge som tidigare.

Kroatien – Island hade vi bestämt att vi i alla fall skulle se på lokal, så därefter samlade vi ihop oss och gjorde oss redo för en promenad ner till centrum. Det är aningens längre än det ser ut, men vi hade minsann sådan tur att det lilla ”strand-tåget” precis skulle gå när vi gick förbi, så vi kunde åka i stället. Det var nog bra på alla sätt. För alla.

Att hitta ett vettigt ställe som visade fotbollen blev lite svårare än förväntat, för det blåste helt enkelt så kraftigt att restaurangerna fått plocka ner sina storbildsskärmar. Till slut hittade vi dock ett ställe som både hade en angenäm (på papper i alla fall) meny, tv och lediga platser. Tyvärr slutade framgångssagan ungefär där. Servicen var långsam, vinden rejält stark, tv:n slutade fungera och maten var inte god. Inte optimalt.

Vi lämnade ganska snabbt, tog glassen vi lovat barnen och sedan en taxi hem. Eftersom taxin var en taxibuss var bara den ett äventyr i sig för barnen, och Peter fick av den trevlige taxichaffisen lära sig mer än man någonsin trodde det fanns att veta om den speciella vinden, boran, från norr, som tydligen är den som drabbat oss idag. Den är den goda vinden, ifall någon undrar. Den blåser iväg molnen, så ”no rain tomorrow” (vilket klart.se påstår – får se vem som har rätt – jag vet vem jag håller på) och tydligen gör man väldigt god prosciutto genom att torka sin pancetta i boran. Det är så mycket man inte vet.

När vi vaknar i morgon har Thomanns redan begett sig av hemåt (hoppas det i alla fall, för annars vaknar antingen vi väldigt tidigt eller så har de missat båten) och så får vi se om det är klart.se eller taxichaffisen som har rätt om vädret. Nya förutsättningar i alla fall. Det ska bli spännande att se vad det blir av dem. Den som lever och läser får se. Over and out.

Idag började vi med frukost på balkongen. Det är verkligen inte dumt att ha havet och bergen som fond till en i övrigt hyfsat spartansk frukost med ”förrgårdagens” bröd. Tjejerna hörde redan under frukosten sina nya kompisar och ville sedan direkt gå och ”ringa på” hos dem. Det är verkligen en fördel med ett litet familjärt hotell att det känns helt okej att släppa iväg dem att göra det. Tyvärr var killarna på väg mot det lilla Zlatni Rat-tåget medan våra var mest sugna på poolbad, så det blev inte så mycket socialt umgänge som önskat, men eftersom poolbadet  otippat nog slutade med att det var jag som låg i ensamt majestät på en luftmadrass och njöt, var i alla fall jag nöjd.

Till mellanmål vankades ”det godaste” tjejerna hade ätit. Vilken kulinarisk läckerhet som genererade dessa överord? Varsin ljus brödskiva och ett paket smör som förmodligen blivit över efter hotellets frukost. Att anstränga sig känns onödigt ibland… Även lunchen på rummet lite senare fick tummen upp av kräsna Mimi, som vanligtvis mest bjuder på ”tumme åt sidan” eller tumme ner. Mikrovärmda makaroner med ketchup och parmesan är faktiskt en underskattad delikatess.

Lunchpausen förlängdes av något så otippat som räkningsbetalning. Det är ju den 25:e idag och med tanke på att vi hade med oss en faktura på 42000:- beroende på högst oplanerat fasadarbete genererat av den något mer planerade fiberindragningen för ett par månader sedan, hade vi lite att räkna på. Tur att det är gott med pasta och nudlar och hoppas att det inte dyker upp något mer oplanerat på ett tag….  Att behöva lägga pengar på hus när man kan lägga dem på resor känns ju bara onödigt.  Men vi har nu en förbaskat fin fasad. Nertill i alla fall. Hur panelen ser ut upptill kan vi väl diskutera ett annat år.

Man skulle kunna tro (och egentligen önska) att tjejerna skulle protestera högljutt över sådana här förseningar som håller dem ifrån pool- och havsbad, men så länge det finns wifi och något med skärm, är de mer än nöjda. På gott och ont. Nåväl, efter att ha konstaterat att vi förmodligen kommer att överleva även månadens utgifter, samlade vi ihop oss och traskade ner till ”klosterstranden” igen. Där träffade vi på Peters elev med familj, från vilka vi fått en del matnyttiga tips. Det är så mycket svenskar här att man knappt höjer på ögonbrynen över att det t.o.m är svenskar hemifrån. Det var lite varmare i vattnet idag (även om de som varit här tidigare säger att det är ovanligt kallt), så alla badade, om än inte lika länge som när vi var på fastlandet. Att fånga en sjöstjärna var riktigt coolt, tyckte barnen. ”Jag tror att det är SeaStar”, sa Mimi. SeaStar är en av karaktärerna i StenaLines reklamfilm för barn…. Hyfsat lyckad reklam, skulle jag säga. (”Skulle jag säga” är f.ö ett av Innas favorituttryck just nu. Lillgammal och förnumstig? Neeeejdå…Hoppas hon inte blir mobbad i skolan, besserwisser som hon också har en tendens att vara… )

Jag vet inte om det handlar om min hyfsat nära förestående 45:e födelsedag och den mognad som rimligen borde komma med en sådan aktningsvärd ålder eller om det helt enkelt är för att vi ska vara här i sammanlagt 15 nätter,  vilket ju är ganska mycket, men det är i alla fall skönt att inte känna behovet av att ”pressa” i solen timme ut och timme in, utan att det är okej att lämna stranden efter bara ett par timmar och att t.o.m sitta i skuggan (!) och ta en kopp kaffe trots att solen skiner. Helt otänkbart för några år sedan, men nu är jag ju vuxen och kan göra sådant som vuxna gör. Ibland i alla fall. Speciellt om det inkluderar kaffe.

När vi kom upp till hotellet igen vid halv fem, fem fattade vi äntligen varför Inna flera gånger frågat om ”klockan var fyra”. Tåget till och från Zlatni Rat går klockan elva och tillbaka klockan fyra, vilket vi berättat för henne, så det handlade ju om att hon ville veta om nya kompisarna, Mando och Loui, var tillbaka! Vår plan var egentligen att duscha, vila lite kort och gå ner till centrum och kolla/äta, men givetvis ändrade vi gärna på den planen när det i stället fanns chans till poolbad med kompisarna.

Jag och tjejerna hängde alltså vid poolen med familjen Thomann medan Peter upptäckte att det faktiskt fanns en vettig mataffär i byn. Skönt. Nu har vi alltså både bröd och tomat, och tjejerna hade fantastiskt roligt med sina nyfunna vänner. De testade återigen hur många flytetyg som fick plats i poolen, kollade hållfastheten på ställets håv (sådär…), jämförde Lays ”Messi-chips” med en lokal variant (oavgjort) och gjorde sitt bästa för att hitta sina roller i de nya kompisrelationerna, precis som det ska vara. Tiden sprang iväg för både oss och dem, så det där med att hålla på mattider och rutiner var bara att glömma, men vi enades till slut om att gå tillsammans ner till en restaurang vid stranden. För övrigt en av de fyra vi försökte besöka alldeles för tidigt igår.

På tal om hur liten världen är så kommer mamma Marielle i nya kompisfamiljen ursprungligen från Kallinge, och vi har flera gemensamma kompisar från Kallingeskolan. Jag har (nästan) slutat förvånas över sådant, men lite roligt är det allt.

Med tanke på hur oplanerat allt blev var vi inte den fräschaste familjen som gick iväg för att äta, men vi bytte i alla fall hjälpligt kläder, även om både dusch och egentligen väldigt nödvändig hårtvätt och hårborstning fick stryka på foten. I stället utbyttes lite erfarenheter om SnapChat och Spotify. Det gäller ju att prioritera gubevars.

På restaurangen var det härligt kaosigt innan alla faktiskt (relativt sett i alla fall) satt ner på samma ställe. De väluppfostrade kyparna höll sig borta, för de ville säkerligen vara artiga och låta de åtta och en halv människorna vi sagt att vi skulle bli, sätta sig innan de kom för att ta beställningar. Det var ju inte lätt för dem att veta att den minsta gått i spinn och somnades av en vuxen och att de övriga fyra småväxta var på den närliggande lekplatsen ihop med en annan vuxen…. Det tog med andra ord lite tid innan det blev mat, men förvånande nog kunde vi så småningom sitta tillsammans i relativt lugn och äta, och de flesta barn åt till och med riktigt bra. Kors i taket. Det var möjligen inte så ofta som alla fyra vuxna kunde sitta ner samtidigt och föra något slags sammanhängande konversation, men det är ju inget man förväntar sig nuförtiden, så de minuter det faktiskt funkade, är ju bonus. Med guldkant.

Sammantaget blev det här en riktigt bra dag med guldkant på kvällen. Gårdagens blues är som bortblåst och jag ser med tillförsikt fram emot morgondagen. Vi kanske till och med åker till ”den blåsiga stranden”. Vem vet?