Kroatien 2.0 Dag 4 Pula och Kamenjak

Puh, ibland undrar jag verkligen vad det är jag har gett mig in på. Det här med att ha något slags ambition att blogga varje dag man reser är inte alltid superroligt, det är bara att erkänna. Jag har en känsla av att jag – förhoppningsvis – ändå kommer att tycka det när jag – förhoppningsvis – om några år läser och ser tillbaka på alla de här resorna och prisar mig själv för att jag la all tid och möda på att skriva, så att det inte bara är för att jag är så grymt svag för smicker att jag faktiskt bara skriver för att andra emellanåt talar om för mig att de uppskattar det. Fast vad tusan, egentligen spelar det nog ingen roll varför jag skriver, för jag gillar det ju. Oftast i alla fall. Vissa dagar är det dock aningens motigt, och dessa dagar har ofta något gemensamt. De är de där extra bra dagarna då det hänt så mycket roligt att jag tagit för många bilder och har för mycket att säga om dem. De dagarna känns det som att sitta med ett tomt blad och en D-uppsats med snar deadline. (Det tog mig sju år att skriva klart min D-uppsats… just saying…) Idag är en sådan dag. Jag har både kameran och telefonen full av bilder och jag har dessutom, både medvetet och omedvetet, redan planerat bildtexterna, så jag måste ju skriva. Och eftersom jag är som jag är – en tjurig djävel – vill jag så klart inte skriva då. Jag vill virka i stället. Buääää!

Men, men, nu har jag ju ändå börjat, så det är väl lika bra att fortsätta och se vad det blir av det. Många bilder blir det i alla fall. Det kan jag lova. Eller hota med.

Vi har fått ganska mycket sol ett tag, så tyckte det var dags att göra något annat en dag. Eftersom vi valde mellan Pula och Rovinj när vi letade boende inför resan, måste vi så klart besöka Pula och se om vi gjorde rätt som valde bort det. (Det gjorde vi eventuellt inte.) Dessutom råkar Pula vara utrustad med en musikaffär och en amfiteater. Och en hel massa andra saker, men de vägde inte lika tungt.

Något som Pula inte har så väldigt gott om är i alla fall parkeringar, så vi fick se ganska mycket av staden medan vi letade möjliga parkeringar i något slags närhet till den hägrande musikaffären. När vi väl hittat en – i ett lagom halvruffigt kvarter – prisade vi återigen Google maps, för utan den placerade kartnålen ”du parkerade här” hade vi haft det lite motigt. Av någon anledning lyckades vi – trots google maps – gå fel mest hela dagen ändå, men vi såg mycket av stan och fick många steg i stegräknaren. (Peter har en glädjemätare som alltid ger ett par tusen steg mer än mig, så det är den vi läser av efter sådana här dagar.)

 

Tack, Google!
När det är 35 grader i skuggan blir man så här glad och dansig av en AC på högvarv i musikaffären.
Mimis minimala blåsa ihop med Peters musikaffärsletande ger oss ofta oväntade upplevelser. Här i form av en – också ljuvligt sval – affär med toalett och lite av allt i varu-utbudet. Jag kunde inte bestämma mig för om jag behövde 24 eller 36 bilder, så jag köpte inget.
Ibland krävs så himla lite för att roa dem. Oftast i situationer när övriga i sällskapet helst bara vill gå vidare.
Äsch, vi passar väl på att ta lunch här då, så de kan leka av sig.
Nöjd? (Inna klättrade ju upp och satte sig, and what big sister does and says, little sister does and says…)
Som sagt, ibland krävs så himla lite för att roa de annars så bortskämda barnen. T.ex. att gå och kasta sin keps och fånga den igen. Varför inte liksom?
Är man en hamn- och varvsstad, har man givetvis ett ankare som staty.

Av någon anledning lyckades vi som sagt gå fel ganska många gånger på väg mot målet, amfiteatern, och det klagades mot slutet ganska friskt över värme och trötthet. Tills det dök upp en lekplats hundra meter innan amfiteatern. Då fungerade helt plötsligt både fötter och kylsystem i kropparna, som gick upp i högvarv. På de små. De stora stod flämtande i skuggan och ville bara vidare så att de kunde sätta check på den där djädra teatern. 35 grader är för varmt för sightseeing, så är det bara.

Från att ha klagat konstant över solen den senaste kvarten till att svara ”Nähäpp, det är den bästa rutschelkanan (sic) någonsin” på frågan om den inte var varm.
Nu går det bra att springa så man inte ens fastnar ordentligt på bild…

 

Det var en grann stad minsann. Lite varm kanske, men väldigt få städer inom de närmsta 300 milen är visst inte det nu.
Coolt! En modell/fontän av hela staden.
Framme! Med lite god vilja ser man amfiteatern bakom oss. Det var den vi skulle ha med… 
Där är den! Parkerade bilar och byggnadsställningar förstör intrycket en aning, men visst var det maffigt. Och varmt. Att betala för att gå in gick fetbort just idag.
Nope, hon poserar (faktiskt) inte, utan var bara oförberedd.
Familjefie framför amfiteatern. Mer familj än amfi, kan man säga.
Ja, okej, jag är lite för kär i de här bilderna…
Inte alla blir helt bra dock
Inna agerar fotograf, jag och Mimi motvilliga, men spelat entusiastiska, motiv.

Det är väl inte helt ovanligt i sightseeing-businessen att resan/sträckan till själva begivenheten och framför allt förväntningarna för densamma inte riktigt motsvarar själva besöket sen?  Eller?  Så var det i alla fall för oss idag. Vi ägnade bra mycket mer tid åt att ta oss till och prata om den där amfiteatern än vi sedan kollade på den. Det var verkligen ”okej, nu är vi äntligen här, fy f-n, vad varmt det är, kan vi ta en bild så vi kan gå sen?” så det gjorde vi. Givetvis helt uppfyllda och lyriska av upplevelsen. Njae, kanske inte, möjligen var vissa av oss trötta, gnälliga och tjatiga om diverse affärer vi inte fått handla i på vägen, medan andra var trötta, gnälliga, kaffesugna och sjukt osugna på gnäll om affärer som vi aldrig någonsin varit intresserade av att handla i. Familjeidyll de luxe alltså.

Peter föreslog att vi helt sonika skulle ta taxi till vår parkerade bil, men jag satte mig på tvären och ville helt plötsligt – trotsålder vid 44? – passa på att se stan, trots värmen och tröttheten,  och i sådana situationer vet ju de flesta hur det blir, eller hur?  Japp, vi gick. Det var inte speciellt muntert till en början, jag erkänner, men efter ett dryckes- och ett glasstopp (och efter att Mimi fått kissa bakom bilen) var det helt okej igen, och ja, vi är nog mer av en Pula- än en Rovinj-familj, även om jag inte skulle välja någon av städerna i första hand när det gäller Kroatien. Makarska leder stort i den ligan.

Tydligen kan man mellan vissa ställen förflytta sig under staden, i ett system av tunnlar/skyddsrum där temperaturen nog var runt 18-20 grader. Det var frestande, mycket frestande.
Bilden av en väldigt sur femåring som inte fått gå tillbaka till ”den coolaste affären ever, den är som en annan värld”. (I våra vuxenögon var den en exakt kopia av alla andra hundratals turistaffärer, men vi vet ju inte allt.)
Sådär. Nu börjar stämningen vända. Jag fick prova mitt livs första Aperol Spritz och förstår väl inte riktigt hajpen, även om den var ganska god, och det var himmelskt skönt att sitta ner i skuggan.
Inna fick beställa sin egen smoothie och fick – återigen – översvallande beröm för sin engelska, så även hon var – som synes – väldigt nöjd. Dessutom fick hon gå in i en annan affär och köpa några helt livsnödvändiga/fullkomligt meningslösa (det ligger i betraktarens öga) plastprylar till sig och Mimi.

Jag gillar verkligen teleobjektivet på min kamera. Speciellt gillar jag att ta porträttbilder med det. Jag är verkligen ingen fotograf och jag har aldrig orkat lära mig något om alla inställningar jag borde ha koll på, och den som kan sådant fnyser säkert bara åt mina bilder,  men jag gillar dem,  blir glad av dem och tycker att de blir hemskt fina, mina älskade familjemedlemmar. Därför är det ju kul när de någon gång också tar en bild eller två på mig. Eller? Är det det egentligen?  Bilderna nedan tog jag på dem. Sedan tog de två på mig…

 

Söt som socker.
Borta med vinden.
The drama queen.
Aldrig en lugn stund med denna donnan i närheten.
Snart stora skoltjejen… (Ja, jag vet att dessa bildtexter är rätt meningslösa, men skriver jag inget under varje bild, så hoppar de runt i en ordning som jag inte vill ha. 🙂 Det är alltså ren blaj. (Ett annat sätt vore ju att lära sig hur man ställer in så att WordPress INTE flyttade runt bilder på ett sätt jag inte vill, men det får bli en annan dag.)
Snacka om sug i blicken <3.
Och så jag då…. en struts med avhuggen hals.
Och ett avhugget huvud…. 😀
Det kan du vara själv!
Någons special place… (djupt tragiskt och lite lite lite gulligt)

Faktum är att efter drinkpausen hade livsandarna återhämtat sig så till den milda grad att vi var redo för ytterligare en utflykt. Under förutsättning att den innehöll svalkande bad i alla fall, så vi stack inom Konzum och provianterade en massa vatten och lite chips. Sedan åkte vi mot Thomas tips, nationalparken Kamenjak, som bara ligger 13-14 km söder om Pula. Där skulle det, förutom ett rikt natur- och djurliv som vi inte alls kollade in, finnas fina stränder och dessutom fossil med dinosauriefotspår. Gissa om det lockade! Att åka in i parken kostade 80 kuna. Vi fick en broschyr med en karta och det fanns skyltar att följa, men var ändå inte helt enkelt att lista ut vart man skulle, så vi skumpade både lite fram och lite tillbaka på vägarna där inne, innan vi hittade vägen till en av stränderna som var utmärkt som ”familjestrand” och där även fossilen skulle finnas.

 

Vägen i parken var extremt dammig (kalkig?) så hela omgivningen var vit. Det såg ytterst märkligt ut.
Ingen strand i denna del av Kroatien har hittills varit som vi förväntat oss, men efter lite skogspromenad och lite klättring nerför hyfsat branta klippor kom vi till en minimal strand med härligt stora, mjuka stenar och rejält höga vågor.
Så här får en strand gärna se ut!
Mimi sitter i vattenbrynet och berättar historier för sig själv och sin nyköpta Zuma (en liten plasthund från serien Paw Patrol).
Undrar om han tänker att han tränar samtidigt som han läser….
Motljus var det gott om.
Ifall vi inte skulle hitta några fossila fotspår, passade Inna på att skapa några själv.
När en kroatisk karta säger ”familjevänlig” menar den inte nödvändigtvis samma som en svensk karta, typ att en familj faktiskt ska kunna ta sig TILL platsen.
Skönt att man är förbi vagn-stadiet.
Undrar hur man tog sig till de icke-familje-vänliga stränderna?
”Åh, en vuxenlekplats! Den måste vi prova!”
”Kolla, mamma, kolla!”
100 meter, my ass! De har väldigt långa meter här, det är ett som är säkert.
Det var dessutom bitvis ganska branta meter, och absolut inget för riktigt små barn.
Fin utsikt i alla fall.
Efter att ha övervägt att vända flera gånger kom vi så fram till en liten skylt med en dinosaur och förstod att vi hittat våra fotspår.
Viss antiklimax var det. Speciellt när klippan med de inringade (inte så tydliga) fotspåren beboddes av ett helt gäng tyskar som hade sina handdukar på fossilen. Lyckligtvis höll de precis på att bryta upp. Inna sitter här i det största av fotspåren.
Man kan väl säga att det var tur att de var inringade…

Nåväl, nu kan vi checka av dinosauriefotspår på bucket listen i alla fall, och Mimi började redan på tillbakavägen på barns vis bygga myten om hur hon såg dem. ”En gång har jag sett – vad heter det nu igen, pappa? – fotspår av dinosaurier. [Slår sig skrattande för pannan.] Haha, det var ju inte en gång. Det var ju idag! Vad knasig jag är!” 😀

Nu säger även den här knasiga mamman god natt. Det blev minsann en blogg idag också. Jag kanske virkar i morgon i stället. Den som läser får se!

Kroatien 2.0 Dag 3 Rovinj

Det är bara att konstatera att Rovinj faktiskt inte är ett speciellt barnvänligt ställe. Idag testade vi stranden – Cuvi – som vi dissade första dagen. Fördelarna: Den ligger hyfsat nära stan, har asfaltsväg nästan hela vägen (på tal om saker man aldrig funderat på), gratis parkering, sprider sig över ett stort område så man slipper ligga på varandra. Dessutom är vattnet (på utsidan där vi var) kristallklart och har riktigt härliga möjligheter för amatörsnorkling. Nackdelar: även om det är hyfsat nära stan behöver man något slags färdmedel för att ta sig hit, det är långt att gå från parkeringen (tillbaka ska vi inte ens prata om), det finns nästan bara kantiga klippor varifrån det är svårt för små barn att bada, det är väldigt stenigt både vid och i vattnet och dessutom ganska strömt. (Detta hade vi iofs kunnat undvika om vi valt att vara i viken på insidan, men då hade vi också fått trängsel och grumligt vatten.) Trots detta hade vi en härlig, väldigt varm dag med massor av bad och snorkling. Vi hittade dessutom ganska snart fördelar med alla stenar. Barn som håller på att lära sig simma har t.ex. stor nytta av att det med ojämna mellanrum dyker upp gigantiska stenar att stå på under ytan. För att inte tala om att många roliga fiskar och andra vattendjur trivs mellan dem. Till och med jag tyckte att det var kul att cyklopa. (Verbet ”snorkla” finns ju, så då borde ”cyklopa” också kunna funka.)

”Utsidan” av Cuvi beach
Det är rejält stenigt och det där med att ta sig graciöst i och ur vattnet är bara att glömma. (De där två nere till vänster ramlade säkert bara.)
Mimi har hittat sig en egen liten pool.
Med risk för att bli tjatig… Att kasta sten tröttnar man uppenbarligen aldrig på.
Var det någon som såg Dolph Lundgren på Sommarkrysset? Mimi överträffar nästan (men bara nästan) hans ”man-spread”.
Finns det ett ställe som heter ”Soul Food” på stranden är det liksom ingen fråga om vart man ska gå.
”Mamma fick en hundskål! Haha! Mamma fick en hundskål!” (Hmpf! Salladen var god i alla fall.)

Eftersom vi som de ansvarskännande föräldrar vi är lyckades glömma solkrämen hemma på hallbyrån hade vi inte mycket val utan fick lämna strax efter 16, när vi var grant röda allihop. Det var varmt och långt till bilen och efter dusch på hemmaplan bestämde vi att vi nog inte orkade så mycket mer än ett par omgångar Uno, kasta gris och hämtpizza, så det fick det bli. Vi har ju trots allt semester. (Att Mimi ledde med 43-0 när pizzorna kom glömmer vi….) I morgon tänker vi ta en utflykt till Pula, där det finns en amfiteater och en musikaffär. Och förmodligen lite annat.

På krabbspaning.
Jodå. Det fanns gott om krabbor att spana på.

Kroatien 2.0 Dag 2 Rovinj

Idag tog vi en riktig slappedag! Vissa av oss vaknade inte (på allvar) förrän 10.20! (Ja, okej, det var jag.) Sen fastnade vi en högst intressant diskussion och jämförelse av flyg kontra bil, vilket till slut ledde till att vi där och då bokade nästa sommars (flyg-) resa. (Nej, vi vet att vi inte är riktigt kloka, men vi diskuterade och gjorde kalkyler först. Faktiskt.) Att bila var (är!) i och för sig trevligt, men kostar faktiskt, förvånande nog, mer i både tid (inte förvånande) och pengar (ganska förvånande) och eftersom det vi tyckt varit mysigast på hela bilresan varit de ytterst få och korta avstickare vi gjort pga olyckor eller köer blir det ju en än dyrare och längre resa om vi ska göra mer sådant. Vi är absolut inte motståndare till bilning, men det krävs nog att vi har en plan för något vi verkligen vill göra på vägen för att vi ska göra det när vi har ett mål så pass långt bort. Däremot kanske vi bilar för bilandets och avstickarnas skull lite närmare eller i Sverige.

Alltså, det där läppstiftet som jag misstog för ett ofarligt lipgloss när Inna hellre ville ha det än en leksak eller godis på färjan…. Det måste vara ultra-extra-vattenfast. Här har det överlevt ca 14 timmar, som bland annat inneburit en natts sömn och en frukost.
Gårdagens röda måne har satt djupa spår i tjejernas kreativitet. Här är det Mimi som målat en röd måne, fyra röda blommor och fyra röda familjemedlemmar. (Ni ser väl vilka som är vilka!?)
Och här har vi ytterligare en röd måne och en familj som tittar på den. ”Och så är det några snöflingor, för det (pappret) är ju från Frozen (Frost).”

Diskussionerna och bokningen tog sin lilla stund, och det är lätt att känna sig som världens sämsta människa när man sovit bort halva förmiddagen och sedan varit på hotellet/i lägenheten till 15, men med tanke på att vi faktiskt blev lite röda igår (vi trodde att vi var förbi stadiet med solkräm efter denna sommar, men tydligen inte) kändes det ändå ganska okej att äta sen lunch i lägenheten innan avfärd. Inna, som ju ville ha en kopia av gårdagen, gjorde givetvis salladen, och skar sig lika givetvis. Det var ju tvunget att komma någon gång. Nu var det lyckligtvis en pytteliten skråma, men hon har ärvt både sin pappas känslighet för blod och sin mammas faiblesse för överdrifter och drama, så det blev lite magont (!) och uppståndelse över det hela. Det gäller ju att passa på.

Idag bestämde vi oss för att testa en av de där mobile homes-stränderna och valet föll på Polaris, som inte låg alltför långt bort och dessutom hade asfaltsväg hela vägen, vilket vi såg som en avgjord framgångsfaktor. Vi måste dock ha fattat fel någonstans för vi parkerade utanför en gigantisk camping, gick i 10 minuter in på själva campingen och badade till slut, i ren desperation, på o-charmigaste möjliga ställe på en grusslänt i en hamn/vik full av gummibåtar framför dyraste (?) husvagnsraden. Inte ens bottnen var bra för 10 meter ut var det dy och helt oklart vatten. Enligt lagen om alltings djävlighet passade barnen så klart därför på att tappa en av sina Schleich-hästar, som trots timmar av dykning och eftersök, fortfarande saknas. Trots de halvdåliga förutsättningarna badade (letade) vi i timmar och hade riktigt mysigt. Skönt.

Som sagt, speciellt charmigt är det inte, och det FANNS bättre ställen, men vi ville inte tränga oss på där det redan låg folk. Ju färre människor, desto svårare att lägga sig i närheten. Gammalt djungelordspråk.
Mimi klagar i alla fall inte.
Och så länge det finns sten och vatten, finns det lek.
Att kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på. (Antingen är Inna ultrasnabb, eller så är Mimi dold bakom och kastar småstenarna i vattnet. Kommer inte ihåg vilket.)
Det här att man numera flyter som en kork… är det vikt- eller saltrelaterat, tro…?
I motljus blir allt vackert.
Nope, tyvärr inte hästen.
Svalungarna ovanför receptionens dörr fascinerade mycket.

På hemvägen struntade vi i att vi förmodligen stank dy och inte var de fräschaste knivarna i lådan och slank direkt in på den italienska restaurangen Il Faro i närheten av lägenheten. (Vi har pratat ordspråk med barnen idag, så det var en medveten felskrivning, jag lovar.) Av någon anledning fick vi bordet längst in i trädgården… Servicen var super, maten okej och kaffet utmärkt. Kvällen var så där ljuvligt ”kroppsvarm” att man överhuvudtaget inte vill gå in, men tyvärr finns det ju andra än vi människor som gillar sådant, så när knotten tog över strosade vi hem och ligger nu i sängen med varsin Apple-produkt och känner oss helt nöjda med dagen. Undrar vilken märklig strand vi ska recensera i morgon.

Hungrig svalunge?
Det där att få vattnet i ”finglas” går alltid hem.
Minsann! Inte ofta vi är på samma bild. Eller ens på bild… Skål!