Semester på hemmaplan 2018. Sölvesborgsutflykt 7/7 (och resten glömmer vi)

Det är bara att erkänna att bloggandet liksom hänger med i huvudet och det är svårt att inte tänka i bloggformuleringar, så när man ändå har en riktig toppendag är det väl lika bra att svamla lite. Idag, lördag, hade pappan spelning med sitt countryband Broken Spokes på Killebom och eftersom detta nästan sammanföll med tjejernas nya idol Pidde Pannkaka (eller Pidde P, som han nu, konstigt nog, hellre vill bli kallad) passade vi på att upprepa förra årets succéutflykt. Vi tog alltså tåget till Sölvesborg vid halv elva och hade sån tur att tivolit inte ens hade öppnat när vi kom, vilket betydde att vi kunde göra en massa andra, mycket roligare, grejer.

På Facebook fick jag upp ett minne från denna dag förra året. Då åkte vi också tåg till Killebom för att se Broken Spokes. Då var det regnbågskoftor och vagn, idag är det Sverige-tröjor och Hubbabubba som gäller. Allt var inte bättre förr.
Inna var så lycklig över sitt livs första Hubbabubba (som hon uttalar på engelska, för hon har säkert sett det i någon Youtube-video från USA) att hon inte riktigt kunde fokusera på kramen.
Blåsa-bubblor-träning pågår. Fokuseringen är total.
Det är inte så lätt som man kan tro.

Först hälsade vi så klart på bandet. På scen, vissa av oss. Var ska slevarna vara om inte i grytan liksom? Det blev ingen sång idag, men de har redan börjar repa – de tre som faktiskt kan sjunga här hemma – inför nästa Broken Spokes-gig på PRO i Olofström, där småtjejssång brukar tas välvilligt emot.

Efter påhälsningen på scen strosade vi runt i stan, gjorde den obligatoriska uppklättringen och hoppen från Ask och Embla-statyn på torget medan vi lyssnade på Kristianstad storbands soundcheck. Sångerskans kommando ”jag behöver mer av mig själv” ingav lite hopp. Skulle jag helt enkelt kunna deklarera att jag behövde sisådär 20 kg mindre av mig själv, och så rattade någon bara lite på reglagen och fixade det?!

Publiken håller sig – än så länge – på sin kant. Uppslutningen är möjligen inte fullkomlig, med tanke på att samtliga på bilden är ättelägg av människorna på scen.

Tur att de inte har någon avancerad scenshow med dans… (Lägg gärna märke till den gamle [unge] growlhårdrockstrummisen Staffan som vikarierar bakom countrytrummorna.)
För en gångs skull hade jag gjort något så konstigt som att faktiskt läsa programmet i förväg, så jag visste att det skulle finnas djur och brandbilar, och efter lite hjälp från kollegan Bergman med orienteringen, hittade vi till museigården där Exotiska världen hade en papegoja, en sköldpadda, ett gäng kackerlackor (!) och några grodor. Mycket mer behövs inte för djurgalna tjejer i 4-6-årsåldern, så där hängde vi en bra stund. Personligen fick jag den möjligen ganska tveksamma äran att bli misstagen för en hyfsat mogen kvinnas väninna ”Rosita”. Hmmm….

Som en oväntad bonus besökte vi muséet och kunde kolla in Sölvesborgsrelaterade saker från medeltiden och framåt innan vi fick en utmärkt och mycket pedagogisk genomgång av HLR av Sölvesborgs brandförsvar. Sen gick vi till tivolit, köpte ett åttabiljetterskort, åkte en karusell och upptäckte sedan (från pariserhjulet) lekplatsen, som lockade mer…. (Hoppas Axels kommer till Östersjö som vanligt, så biljetterna kan användas då i stället!)

Papegojan ”Birdie” (öh) var mer intresserad av Mimis plåster än av jordnöten. Lyckligtvis drog Mimi snabbt handen därifrån, annars hade kanske djurkärleken dött en snabb och plågsam död där och då.
Urrrrrrrrk! Håll den burken stängd, tack!
Mimi spexar bredvid en säng från 1800-talet.
… medan Inna (faktiskt motvilligt) poserar.
”Va?! Hade de den runt halsen? På riktigt?!”
Brandbilen var rejält spännande.
”Wow, här kan man stå och hålla i sig.”
Brandmannen var fantastiskt pedagogisk mot både vuxna och barn.
Inna låg lite efter, men de gjorde sina 30 + 2 tillsammans. Patienten överlevde lyckligtvis.
Jag lånade något annat barns mormor eller farmor och skickade upp barnen med henne och barnbarnet, för att själv slippa. Det är ju höögt!
Att börja med pariserhjulet var ett genidrag, för därifrån såg de lekplatsen, som ju är så mycket trevligare. Och billigare. Karusellbiljetter, någon…?
”Mamma, kolla! Mamma, hit. Mamma, dit. Mamma, kolla här! Mammaaa!” (Skämt åsido var det väldigt lugnt på den fronten idag. Ett av de bättre besöken på en lekplats någonsin faktiskt.)
Som det brukar stå i videorna på sociala medier: ”Wait for it!” Och det gjorde jag. Och gjorde jag. Och gjorde jag…. och gjo…
…. sen dunsade det till i röret och rutschkanan spottade ut först ett barn…
… och sen ett till.
”Åh, den är så söt. Den heter Åsa!” (Eh? Inte Rosita då?)
Snälla, se till att kunna klättra ner själv, är du snäll…

Självklart missade vi inte Pidde P:s sex (!) låtar, varav första och sista var samma… Barnen var i alla fall supernöjda, för alla ”hitsen” utom kioskvältaren ”Oh ah pannkaka”, som Mimi saknade, var med.

Verkligen ett genidrag att ha gula tröjor på barnen just idag. Det var så lätt att hitta dem i mängden…
En sann fan står givetvis längst framme vid scenen redan under soundcheck.
Härlig inramning.
En av de där gula är min…
Mimi kunde texten till i alla fall hälften av låtarna.

Väl hemma var vi lite bekväma, så i stället för att joina alla gula tröjor vi såg på torget valde vi faktiskt (förmodligen fel) att muta barnen med ett dyrt besök på Hemmakväll och varsin telefon, dra ut tv:n på altanen, hälla upp ett glas rosé och lägga oss i varsin solstol och kolla på matchen hemma. De Sverige-klädda tjejerna var måttligt intresserade av vad som hände på planen. Mimi kom ut en gång och (med ena fingret i näsan) muttrade ett pliktskyldigt ”Heja Sverige” innan hon lämnade liket från en äcklig godis och gick in igen. Inna, som var så entusiastisk under matchen i Kroatien, svarade knappt på Peters ”Vi är svenska fans allihopa!”. Möjligen visste de redan något som vi inte gjorde.

Hittar man inte sin Sverigetröja får man ta vad man har… Denna – inte speciellt vackra – målvaktströja har följt mig genom många år och klubbar sedan Mörrums damlag la ner någon gång i forntiden.
Numret har inte jag valt, utan jag har alltid fått för mig att tröjan trycktes upp på skoj när Mörrum fyllde 66 år, men idag har jag – dessa fantastiska sociala medier – fått erfara att jag nog hittat på detta minne själv, för numret valdes helt enkelt av min gamla målvakts-kollega och konkurrent Fia. Se där ja, vilka saker man får lära sig tack vare VM.
Ready, set, go! Heja, Sverige!

Matchen var ju tyvärr inget lyckopiller, vilket väl var ganska väntat, men man hoppades ju ändå på en upprepning av -94. Värmen och fotbollsfebern har vi ju, men det är bara att erkänna att vi faktiskt inte var bättre än så här. Att bli ett av världens åtta bästa lag är ändå ganska bra för detta hyfsat bleka svenska lag.

Strax efter halvtid (och efter en lite för tyst stund, som vi uppenbarligen hade missat) kom Mimi ut ”som en fjäril, en jättefin fjäril”. På min fråga om hur badrummet såg ut, svarade hon med en Mimi-karakteristisk fundersam rynksnörpning på munnen: ”Hmmm, ganska sminkigt. Jag är också ganska sminkig!” Eh, ja, det är du verkligen, gumman! Men självklart måste man vara lite sminkig när man ska ”jocka jockjing”, det förstår väl vem som helst.

En sminkig Mimi som jockar spittet!

Nu hejar vi på Kroatien, och går inte det hem får vi väl heja på England, så vi i alla fall kan säga att vi åkte ut mot världsmästarna. Heja Hrvatska!

Kommentera