Kroatien 2.0 Resdag 2 och ankomst Rovinj

Denna blogg tar vid där gårdagens slutade, nämligen strax efter gränsen mellan Österrike och Slovenien. Att ta sig mellan dessa länder var lika enkelt som mellan alla andra på vägen, men vi märkte det i alla fall tydligt eftersom vi körde under ett slags passering. Vi såg att det stod många i kö till höger där man kunde köpa något, men körde glatt igenom i mitten, utan kö. Efter ytterligare en passering där vi kört under skyltar om ”Vinjeta”, kändes det som en bra idé att kolla upp vad det egentligen var. Oops…. Vägtull som man visst borde ha införskaffat innan man körde. Ska vi gissa att det var det de i den högra kön gjorde…? Böter på mellan 500 och 800 Euro på att bli stoppad utan… Nåja, nu har vi betalat för oss i alla fall, så vi får bara hoppas att ingen kamera fångat oss innan kvittot satt i vindrutan. Man lär så länge man reser.

Gränsen mellan Österrike och Slovenien.
Grönt och lummigt som sagt, speciellt på omvägarna.

Slovenien är ett lummigt, grönt land efter vad vi kan se, och på grund av (eller tack vare) köer på motorvägen fick vi återigen en riktig naturupplevelse på slingriga, enligt gps:n namnlösa vägar ute på landsbygden. För två bilar precis framför oss kunde detta också ha blivit det sista de någonsin upplevt pga (och verkligen inget tack vare här) en uppenbarligen blind förare i en Alfa som inte fattade att man faktiskt inte kan köra om ett husvagnsekipage på en sådan väg när man dessutom får möte. Det var riktigt nära. Usch.

”Ingen fara, mamma och pappa. Jag är redo med min ficklampa så vi ser i tunneln!”

Mellan Slovenien och Kroatien var det faktiskt en riktig gräns med dubbla uppsättningar poliser som trött vinkade förbi svenskreggade bilar innehållande blonda barn (inga fördomar här inte och i ärlighetens namn verkade de trött vifta förbi de flesta). Lyckligtvis var det inga köer och den största dramatiken stod Mimi för när hon efter sista kisspausen på en bensinstation strax innan gränsen inte kunde hitta sin telefon. Den återfanns lyckligtvis efter gränspasseringen under hennes bilstol. Vi är ju inte dummare än att vi inser att telefonerna är den stora framgångsfaktorn för att denna familj ska kunna bila så här långt. Att Inna glömde en docka vid samma bensinstation struntade vi högaktningsfullt i. Stackars oälskade docka, hoppas du funnit ett nytt hem hos någon lite mer analog familj som uppskattar dig som du förtjänar.

Från vägperspektivet sett har norra Kroatien faktiskt den minst imponerande naturen av länderna vi kört igenom. Förutom de maffiga bergen med hisnande broar och slingriga, smala vägar är det lite mer åt det sönderbrända, gulaktiga och låglänta hållet i stället för lummigt och grönt som vi vant oss vid. Men å andra sidan är det ju HAVET vi siktar på här.

Vi körde mer eller mindre oavbrutet från Graz och var framme i Rovinj vid halv fyra-tiden. Vi började med att proviantera på Lidl och upptäckte att torsdag eftermiddag även här är den tid man ska undvika om man inte är väldigt socialt understimulerad… men till slut tog vi oss ut med all den nyttiga vitaminrika provianten och lyckades hitta till vår lägenhet. Av naturliga skäl bokade vi väldigt sent och hade inte mycket att välja på. Därför visste vi att lägenheten skulle ligga ganska offside, och det gjorde den också. Vi hoppades att det kanske ändå inte skulle kännas så offside, men det gör det nog tyvärr. Bara att gilla läget. Lägenheten är i alla fall väldigt ny och fräsch med allt man behöver, även om det nybyggda, moderna huset nästan ser provocerande ut i det hyfsat ruffiga närmaste grannskapet. Utsikten från balkongen är inte speciellt upplyftande, men här verkar lugnt i alla fall.

Vårt hus är det till vänster. Här framgår det inte riktigt hur stor skillnaden faktiskt är.
Grannskapet
Man bor inte här för utsikten…

Efter lite dividerande med ägarna om kostnaden för medföljande barn (ja, jag försökte köra en liten fuling som tyvärr inte gick hem) och uppackning med hyfsat trötta barn som suttit stilla i bilen hela dagen (läs: ganska övertaggade och högljudda) springande runt benen tog vi bilen för att kolla in omgivningarna, men insåg snabbt att det var en riktigt dålig idé om man ville neråt centrum. Det är inte en sådan stad helt enkelt och dessutom var det många som verkade ha samma tanke som vi, så vi körde helt sonika tillbaka, parkerade bilen och traskade neråt i stället, vilket var det enda att göra, men också en aning korkat med 150 mils bilkörning, en kort natts sömn och ingen lunch i kropparna, så jag tror att jag väntar lite med att verkligen recensera Rovinj, för mitt omdöme just nu är påverkat av de, ganska tungt vägande, faktorerna. Spontant känns det i alla fall som en väldigt mysig, men ganska konstig och inte så barnvänlig, stad. Den känns utspridd på något sätt och kvällens besök har verkligen inte gett oss någon bild eller överblick av hur den egentligen är. Har man två trötta barn och vill hitta hem så snabbt som möjligt efter middag och ganska lång strosande sightseeing så känns de vindlande gränderna ute på halvön som vi tror är ”gamla stan” som en veritabel labyrint i alla fall. Yttepyttesmå vindlande gränder där man flera gånger undrade om man var på väg in i ett privat hus eller om det verkligen var meningen att gränden plötsligt skulle bli en smal trappa. Trots Google maps lyckades vi gå en omväg på flera kilometer och få börja om från början, vilket just då inte alls var så kul. Dessutom har jag aldrig någonsin varit med om en stad med så få ”vanliga” småbutiker där man kan köpa t.ex. en flaska vatten. Vi gick i kilometer utan att hitta en enda. Däremot hittade vi flera helt ljuvliga barer och restauranger bokstavligen på klippkanten eller precis vid/över/i vattnet där vuxna, utan medföljande barn med spring i benen, helt klart kunde suttit i timmar och kollat in solnedgången med en eller flera goda drinkar… Det får nog bli en annan resa. Men som sagt, allt detta är splittrade första intryck påverkade av trötthet och den där känslan av ”blues” och baksmälla som gärna infinner sig hos mig andra dagen på en resa, så en mer balanserad recension av Rovinj som stad kommer längre fram.

Som synes av bildkavalkaden nedan är det verkligen en mysig stad, och givetvis kommer vi i morgon att hitta helt fantastiska stränder och en genväg ner till stan, det vet vi ju, men okej, just nu längtar vi lite lite till Makarska. Jag anar att det lyser igenom…

Denna semesters första kulglass (de säljs för 10 kuna i varje gathörn och är väldigt goda) intogs på en brygga/scen vid vattnet.
Rovinj sägs vara den mest italienska av de kroatiska städerna, och visst är den ljuvlig med alla dessa trånga gränder.
”Jag ääälskar ju trappor, mamma!”
Och trappor finns det gott om. Överallt leder sådana här smala trappor ner till eller t.o.m. direkt ner i vattnet, och varje kvadratmeter verkar utnyttjas till mysiga restauranger, barer eller små naturliga badbryggor mitt i stan. Supermysigt, men inte så barnvänligt.
Bilden gör verkligen inte detta ljuvliga lilla ställe rättvisa.
”Vatten. Stan är full av vatten.” Och trappor.
En klippstrand mitt i stan för den som inte har något emot publik.
Det känns redan som om solnedgången har potential att bli ganska spektakulär.
Black and white. Eller beauty and the beast. 🙂
Jodå, jag och Peter är JÄTTEbekväma med alla dessa höga trappor och hala klippor. Jättebekväma.
Speciellt när barnen står längst ut på klipporna och kastar sina nya bollar (som är fastsatta runt armen) ut i vattnet och försöker fånga dem igen. Jättebekväma som sagt.
Japp. Ganska spektakulär.
Man behöver ingen bro för att fästa sitt hänglås.
På väg mot, tror vi, St Eufemia-kyrkan och gamla stan.
Dålig bild. Häftig måne. Smal gränd.
Riktig coolt ljusspel i vattnet vid en av de där barerna som mest kändes för vuxna.

Kommentera