Kroatien 2.0 Dag 2 Rovinj

Idag tog vi en riktig slappedag! Vissa av oss vaknade inte (på allvar) förrän 10.20! (Ja, okej, det var jag.) Sen fastnade vi en högst intressant diskussion och jämförelse av flyg kontra bil, vilket till slut ledde till att vi där och då bokade nästa sommars (flyg-) resa. (Nej, vi vet att vi inte är riktigt kloka, men vi diskuterade och gjorde kalkyler först. Faktiskt.) Att bila var (är!) i och för sig trevligt, men kostar faktiskt, förvånande nog, mer i både tid (inte förvånande) och pengar (ganska förvånande) och eftersom det vi tyckt varit mysigast på hela bilresan varit de ytterst få och korta avstickare vi gjort pga olyckor eller köer blir det ju en än dyrare och längre resa om vi ska göra mer sådant. Vi är absolut inte motståndare till bilning, men det krävs nog att vi har en plan för något vi verkligen vill göra på vägen för att vi ska göra det när vi har ett mål så pass långt bort. Däremot kanske vi bilar för bilandets och avstickarnas skull lite närmare eller i Sverige.

Alltså, det där läppstiftet som jag misstog för ett ofarligt lipgloss när Inna hellre ville ha det än en leksak eller godis på färjan…. Det måste vara ultra-extra-vattenfast. Här har det överlevt ca 14 timmar, som bland annat inneburit en natts sömn och en frukost.
Gårdagens röda måne har satt djupa spår i tjejernas kreativitet. Här är det Mimi som målat en röd måne, fyra röda blommor och fyra röda familjemedlemmar. (Ni ser väl vilka som är vilka!?)
Och här har vi ytterligare en röd måne och en familj som tittar på den. ”Och så är det några snöflingor, för det (pappret) är ju från Frozen (Frost).”

Diskussionerna och bokningen tog sin lilla stund, och det är lätt att känna sig som världens sämsta människa när man sovit bort halva förmiddagen och sedan varit på hotellet/i lägenheten till 15, men med tanke på att vi faktiskt blev lite röda igår (vi trodde att vi var förbi stadiet med solkräm efter denna sommar, men tydligen inte) kändes det ändå ganska okej att äta sen lunch i lägenheten innan avfärd. Inna, som ju ville ha en kopia av gårdagen, gjorde givetvis salladen, och skar sig lika givetvis. Det var ju tvunget att komma någon gång. Nu var det lyckligtvis en pytteliten skråma, men hon har ärvt både sin pappas känslighet för blod och sin mammas faiblesse för överdrifter och drama, så det blev lite magont (!) och uppståndelse över det hela. Det gäller ju att passa på.

Idag bestämde vi oss för att testa en av de där mobile homes-stränderna och valet föll på Polaris, som inte låg alltför långt bort och dessutom hade asfaltsväg hela vägen, vilket vi såg som en avgjord framgångsfaktor. Vi måste dock ha fattat fel någonstans för vi parkerade utanför en gigantisk camping, gick i 10 minuter in på själva campingen och badade till slut, i ren desperation, på o-charmigaste möjliga ställe på en grusslänt i en hamn/vik full av gummibåtar framför dyraste (?) husvagnsraden. Inte ens bottnen var bra för 10 meter ut var det dy och helt oklart vatten. Enligt lagen om alltings djävlighet passade barnen så klart därför på att tappa en av sina Schleich-hästar, som trots timmar av dykning och eftersök, fortfarande saknas. Trots de halvdåliga förutsättningarna badade (letade) vi i timmar och hade riktigt mysigt. Skönt.

Som sagt, speciellt charmigt är det inte, och det FANNS bättre ställen, men vi ville inte tränga oss på där det redan låg folk. Ju färre människor, desto svårare att lägga sig i närheten. Gammalt djungelordspråk.
Mimi klagar i alla fall inte.
Och så länge det finns sten och vatten, finns det lek.
Att kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på. (Antingen är Inna ultrasnabb, eller så är Mimi dold bakom och kastar småstenarna i vattnet. Kommer inte ihåg vilket.)
Det här att man numera flyter som en kork… är det vikt- eller saltrelaterat, tro…?
I motljus blir allt vackert.
Nope, tyvärr inte hästen.
Svalungarna ovanför receptionens dörr fascinerade mycket.

På hemvägen struntade vi i att vi förmodligen stank dy och inte var de fräschaste knivarna i lådan och slank direkt in på den italienska restaurangen Il Faro i närheten av lägenheten. (Vi har pratat ordspråk med barnen idag, så det var en medveten felskrivning, jag lovar.) Av någon anledning fick vi bordet längst in i trädgården… Servicen var super, maten okej och kaffet utmärkt. Kvällen var så där ljuvligt ”kroppsvarm” att man överhuvudtaget inte vill gå in, men tyvärr finns det ju andra än vi människor som gillar sådant, så när knotten tog över strosade vi hem och ligger nu i sängen med varsin Apple-produkt och känner oss helt nöjda med dagen. Undrar vilken märklig strand vi ska recensera i morgon.

Hungrig svalunge?
Det där att få vattnet i ”finglas” går alltid hem.
Minsann! Inte ofta vi är på samma bild. Eller ens på bild… Skål!

Kommentera