Kroatien 2.0 Dag 4 Pula och Kamenjak

Puh, ibland undrar jag verkligen vad det är jag har gett mig in på. Det här med att ha något slags ambition att blogga varje dag man reser är inte alltid superroligt, det är bara att erkänna. Jag har en känsla av att jag – förhoppningsvis – ändå kommer att tycka det när jag – förhoppningsvis – om några år läser och ser tillbaka på alla de här resorna och prisar mig själv för att jag la all tid och möda på att skriva, så att det inte bara är för att jag är så grymt svag för smicker att jag faktiskt bara skriver för att andra emellanåt talar om för mig att de uppskattar det. Fast vad tusan, egentligen spelar det nog ingen roll varför jag skriver, för jag gillar det ju. Oftast i alla fall. Vissa dagar är det dock aningens motigt, och dessa dagar har ofta något gemensamt. De är de där extra bra dagarna då det hänt så mycket roligt att jag tagit för många bilder och har för mycket att säga om dem. De dagarna känns det som att sitta med ett tomt blad och en D-uppsats med snar deadline. (Det tog mig sju år att skriva klart min D-uppsats… just saying…) Idag är en sådan dag. Jag har både kameran och telefonen full av bilder och jag har dessutom, både medvetet och omedvetet, redan planerat bildtexterna, så jag måste ju skriva. Och eftersom jag är som jag är – en tjurig djävel – vill jag så klart inte skriva då. Jag vill virka i stället. Buääää!

Men, men, nu har jag ju ändå börjat, så det är väl lika bra att fortsätta och se vad det blir av det. Många bilder blir det i alla fall. Det kan jag lova. Eller hota med.

Vi har fått ganska mycket sol ett tag, så tyckte det var dags att göra något annat en dag. Eftersom vi valde mellan Pula och Rovinj när vi letade boende inför resan, måste vi så klart besöka Pula och se om vi gjorde rätt som valde bort det. (Det gjorde vi eventuellt inte.) Dessutom råkar Pula vara utrustad med en musikaffär och en amfiteater. Och en hel massa andra saker, men de vägde inte lika tungt.

Något som Pula inte har så väldigt gott om är i alla fall parkeringar, så vi fick se ganska mycket av staden medan vi letade möjliga parkeringar i något slags närhet till den hägrande musikaffären. När vi väl hittat en – i ett lagom halvruffigt kvarter – prisade vi återigen Google maps, för utan den placerade kartnålen ”du parkerade här” hade vi haft det lite motigt. Av någon anledning lyckades vi – trots google maps – gå fel mest hela dagen ändå, men vi såg mycket av stan och fick många steg i stegräknaren. (Peter har en glädjemätare som alltid ger ett par tusen steg mer än mig, så det är den vi läser av efter sådana här dagar.)

 

Tack, Google!
När det är 35 grader i skuggan blir man så här glad och dansig av en AC på högvarv i musikaffären.
Mimis minimala blåsa ihop med Peters musikaffärsletande ger oss ofta oväntade upplevelser. Här i form av en – också ljuvligt sval – affär med toalett och lite av allt i varu-utbudet. Jag kunde inte bestämma mig för om jag behövde 24 eller 36 bilder, så jag köpte inget.
Ibland krävs så himla lite för att roa dem. Oftast i situationer när övriga i sällskapet helst bara vill gå vidare.
Äsch, vi passar väl på att ta lunch här då, så de kan leka av sig.
Nöjd? (Inna klättrade ju upp och satte sig, and what big sister does and says, little sister does and says…)
Som sagt, ibland krävs så himla lite för att roa de annars så bortskämda barnen. T.ex. att gå och kasta sin keps och fånga den igen. Varför inte liksom?
Är man en hamn- och varvsstad, har man givetvis ett ankare som staty.

Av någon anledning lyckades vi som sagt gå fel ganska många gånger på väg mot målet, amfiteatern, och det klagades mot slutet ganska friskt över värme och trötthet. Tills det dök upp en lekplats hundra meter innan amfiteatern. Då fungerade helt plötsligt både fötter och kylsystem i kropparna, som gick upp i högvarv. På de små. De stora stod flämtande i skuggan och ville bara vidare så att de kunde sätta check på den där djädra teatern. 35 grader är för varmt för sightseeing, så är det bara.

Från att ha klagat konstant över solen den senaste kvarten till att svara ”Nähäpp, det är den bästa rutschelkanan (sic) någonsin” på frågan om den inte var varm.
Nu går det bra att springa så man inte ens fastnar ordentligt på bild…

 

Det var en grann stad minsann. Lite varm kanske, men väldigt få städer inom de närmsta 300 milen är visst inte det nu.
Coolt! En modell/fontän av hela staden.
Framme! Med lite god vilja ser man amfiteatern bakom oss. Det var den vi skulle ha med… 
Där är den! Parkerade bilar och byggnadsställningar förstör intrycket en aning, men visst var det maffigt. Och varmt. Att betala för att gå in gick fetbort just idag.
Nope, hon poserar (faktiskt) inte, utan var bara oförberedd.
Familjefie framför amfiteatern. Mer familj än amfi, kan man säga.
Ja, okej, jag är lite för kär i de här bilderna…
Inte alla blir helt bra dock
Inna agerar fotograf, jag och Mimi motvilliga, men spelat entusiastiska, motiv.

Det är väl inte helt ovanligt i sightseeing-businessen att resan/sträckan till själva begivenheten och framför allt förväntningarna för densamma inte riktigt motsvarar själva besöket sen?  Eller?  Så var det i alla fall för oss idag. Vi ägnade bra mycket mer tid åt att ta oss till och prata om den där amfiteatern än vi sedan kollade på den. Det var verkligen ”okej, nu är vi äntligen här, fy f-n, vad varmt det är, kan vi ta en bild så vi kan gå sen?” så det gjorde vi. Givetvis helt uppfyllda och lyriska av upplevelsen. Njae, kanske inte, möjligen var vissa av oss trötta, gnälliga och tjatiga om diverse affärer vi inte fått handla i på vägen, medan andra var trötta, gnälliga, kaffesugna och sjukt osugna på gnäll om affärer som vi aldrig någonsin varit intresserade av att handla i. Familjeidyll de luxe alltså.

Peter föreslog att vi helt sonika skulle ta taxi till vår parkerade bil, men jag satte mig på tvären och ville helt plötsligt – trotsålder vid 44? – passa på att se stan, trots värmen och tröttheten,  och i sådana situationer vet ju de flesta hur det blir, eller hur?  Japp, vi gick. Det var inte speciellt muntert till en början, jag erkänner, men efter ett dryckes- och ett glasstopp (och efter att Mimi fått kissa bakom bilen) var det helt okej igen, och ja, vi är nog mer av en Pula- än en Rovinj-familj, även om jag inte skulle välja någon av städerna i första hand när det gäller Kroatien. Makarska leder stort i den ligan.

Tydligen kan man mellan vissa ställen förflytta sig under staden, i ett system av tunnlar/skyddsrum där temperaturen nog var runt 18-20 grader. Det var frestande, mycket frestande.
Bilden av en väldigt sur femåring som inte fått gå tillbaka till ”den coolaste affären ever, den är som en annan värld”. (I våra vuxenögon var den en exakt kopia av alla andra hundratals turistaffärer, men vi vet ju inte allt.)
Sådär. Nu börjar stämningen vända. Jag fick prova mitt livs första Aperol Spritz och förstår väl inte riktigt hajpen, även om den var ganska god, och det var himmelskt skönt att sitta ner i skuggan.
Inna fick beställa sin egen smoothie och fick – återigen – översvallande beröm för sin engelska, så även hon var – som synes – väldigt nöjd. Dessutom fick hon gå in i en annan affär och köpa några helt livsnödvändiga/fullkomligt meningslösa (det ligger i betraktarens öga) plastprylar till sig och Mimi.

Jag gillar verkligen teleobjektivet på min kamera. Speciellt gillar jag att ta porträttbilder med det. Jag är verkligen ingen fotograf och jag har aldrig orkat lära mig något om alla inställningar jag borde ha koll på, och den som kan sådant fnyser säkert bara åt mina bilder,  men jag gillar dem,  blir glad av dem och tycker att de blir hemskt fina, mina älskade familjemedlemmar. Därför är det ju kul när de någon gång också tar en bild eller två på mig. Eller? Är det det egentligen?  Bilderna nedan tog jag på dem. Sedan tog de två på mig…

 

Söt som socker.
Borta med vinden.
The drama queen.
Aldrig en lugn stund med denna donnan i närheten.
Snart stora skoltjejen… (Ja, jag vet att dessa bildtexter är rätt meningslösa, men skriver jag inget under varje bild, så hoppar de runt i en ordning som jag inte vill ha. 🙂 Det är alltså ren blaj. (Ett annat sätt vore ju att lära sig hur man ställer in så att WordPress INTE flyttade runt bilder på ett sätt jag inte vill, men det får bli en annan dag.)
Snacka om sug i blicken <3.
Och så jag då…. en struts med avhuggen hals.
Och ett avhugget huvud…. 😀
Det kan du vara själv!
Någons special place… (djupt tragiskt och lite lite lite gulligt)

Faktum är att efter drinkpausen hade livsandarna återhämtat sig så till den milda grad att vi var redo för ytterligare en utflykt. Under förutsättning att den innehöll svalkande bad i alla fall, så vi stack inom Konzum och provianterade en massa vatten och lite chips. Sedan åkte vi mot Thomas tips, nationalparken Kamenjak, som bara ligger 13-14 km söder om Pula. Där skulle det, förutom ett rikt natur- och djurliv som vi inte alls kollade in, finnas fina stränder och dessutom fossil med dinosauriefotspår. Gissa om det lockade! Att åka in i parken kostade 80 kuna. Vi fick en broschyr med en karta och det fanns skyltar att följa, men var ändå inte helt enkelt att lista ut vart man skulle, så vi skumpade både lite fram och lite tillbaka på vägarna där inne, innan vi hittade vägen till en av stränderna som var utmärkt som ”familjestrand” och där även fossilen skulle finnas.

 

Vägen i parken var extremt dammig (kalkig?) så hela omgivningen var vit. Det såg ytterst märkligt ut.
Ingen strand i denna del av Kroatien har hittills varit som vi förväntat oss, men efter lite skogspromenad och lite klättring nerför hyfsat branta klippor kom vi till en minimal strand med härligt stora, mjuka stenar och rejält höga vågor.
Så här får en strand gärna se ut!
Mimi sitter i vattenbrynet och berättar historier för sig själv och sin nyköpta Zuma (en liten plasthund från serien Paw Patrol).
Undrar om han tänker att han tränar samtidigt som han läser….
Motljus var det gott om.
Ifall vi inte skulle hitta några fossila fotspår, passade Inna på att skapa några själv.
När en kroatisk karta säger ”familjevänlig” menar den inte nödvändigtvis samma som en svensk karta, typ att en familj faktiskt ska kunna ta sig TILL platsen.
Skönt att man är förbi vagn-stadiet.
Undrar hur man tog sig till de icke-familje-vänliga stränderna?
”Åh, en vuxenlekplats! Den måste vi prova!”
”Kolla, mamma, kolla!”
100 meter, my ass! De har väldigt långa meter här, det är ett som är säkert.
Det var dessutom bitvis ganska branta meter, och absolut inget för riktigt små barn.
Fin utsikt i alla fall.
Efter att ha övervägt att vända flera gånger kom vi så fram till en liten skylt med en dinosaur och förstod att vi hittat våra fotspår.
Viss antiklimax var det. Speciellt när klippan med de inringade (inte så tydliga) fotspåren beboddes av ett helt gäng tyskar som hade sina handdukar på fossilen. Lyckligtvis höll de precis på att bryta upp. Inna sitter här i det största av fotspåren.
Man kan väl säga att det var tur att de var inringade…

Nåväl, nu kan vi checka av dinosauriefotspår på bucket listen i alla fall, och Mimi började redan på tillbakavägen på barns vis bygga myten om hur hon såg dem. ”En gång har jag sett – vad heter det nu igen, pappa? – fotspår av dinosaurier. [Slår sig skrattande för pannan.] Haha, det var ju inte en gång. Det var ju idag! Vad knasig jag är!” 😀

Nu säger även den här knasiga mamman god natt. Det blev minsann en blogg idag också. Jag kanske virkar i morgon i stället. Den som läser får se!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *