Kroatien 2.0 Dag 6 På sydfronten intet nytt

Nu har vi snart varit i Rovinj en vecka och – fast jag inte gillar att erkänna det – har jag lite litegrann börjat tröttna. Det är FÖR varmt, för mycket folk och helt enkelt för djäkla varmt. (Ja, jag vet att jag skrev det två gånger.) Det är verkligen ingen toppenkänsla på semestern och det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, utan vi gör roliga och mysiga saker, och det är härligt att hänga med barnen, men det är svårt att få någon variation när det är så varmt att man inte pallar göra något mer än att ligga i vattnet. Alla förflyttningar är dessutom förknippade med total olust, vilket än mer diskvalificerar en hel del aktiviteter. Tråkigt. Om man får vara total egoist så är enda trösten att det ju inte hade varit bättre om vi varit hemma. Inte om man får tro flödet i sociala medier i alla fall. Och hemma hade vi dessutom – västbeläget sovrum som vi har – haft 35 grader nattetid och så algblomning på det. (Fast förhoppningsvis inte i sovrummet.) När jag tänker efter så har jag kanske inte alls tröttnat.

Idag ägnade vi oss åt avancerad AC-njutning. Vi åt en lååång, sen frukost på den skuggiga balkongen och valde sedan våra favoritinomhussysslor beroende på ålder och intresse, vilket innebar att en tränade engelska, en utvecklade sitt logiska tänkande, en utövade traditionellt kulturarv och en finslipade estetiska färdigheter. (Man skulle också kunna säga att en kollade film, en spelade spel, en virkade och en spelade mandolin.) En riktigt härlig dag faktiskt, om man bara klarar att stänga av den irriterande lilla lutheranska rösten i huvudet som säger att man borde utnyttja en dyrköpt semesterresa på ett mer effektivt sätt.

Inna, som har ett betydligt mer utvecklat minne för texter än sin pappa, har intressant nog sjungit låten ”It’s so long and goodbye” på repeat hela dagen. Innan vi åkte uppträdde våra tjejer med Mimis favoritlåt ”Ese mile” (”I saw miles and miles of Texas” med Peters countryband Broken Spokes medan Håkans (keyboardistens) dotter Agnes bjöd på just den låten. Uppenbarligen fastnade den hos Inna, så nästa år blir det kanske duett? Hon kan den i alla fall redan bättre än vad Peter kan. 😉

Innan solen kommer är det ganska behagligt på balkongen och koppen piggar ju upp.
Bloggandet tar ganska mycket tid från min älskade virkning, men idag blev det i alla fall några varv på den sista hästkraken (Rarity) i My Little (som inte var så litet) Pony-projektet som barnen fått mig till.
Hemma väntar de andra fem hästarna på den ack så roliga monteringen….

Vi stack inte till stranden förrän eftermiddagen var rejält sent liden, och eftersom det i vanlig ordning var omöjligt att hitta parkering nere vid Mulini/Lone Bay som vi är nyfikna på, fick Inna sin önskan om Cuvi Beach uppfylld. Båda ställena ligger egentligen inom promenadavstånd (kanske 15-25 minuter), men av ovan uppräknade skäl känns det helt oöverkomligt att gå, speciellt med barn och packning. Och än värre att behöva gå hem med samma förutsättningar. Ska man vänta tills det blir svalare får man ju bosätta sig.

Krabbspaning i viken på Cuvi beach.
Välplanerat med murade gångar, trappor och en ramp. I och för sig slutar rampen 30cm ovanför vattenytan, men det kan ju bero på lågvatten.
Kanske inte bästa stället att lägga handduken, men där var ju skugga och vi har tack och lov tvättmaskin.

Idag testade vi ”insidan” av Cuvi Beach, vilket innebar väldigt varmt, ganska grunt och aningen grumligt vatten och många rejält stora stenar, både i själva vattnet och i strandbrynet. Detta i sin tur betydde massor av krabbor och andra djur, så man fick se upp var man satte sig. Med tanke på de många sjögurkorna (ser ut som gigantiska mördarsniglar på botten) hade jag lite för lätt att tänka mig vad jag skulle kunna råka trampa på, så jag tyckte det var lite småläskigt.

”Jag looovar. Det vaaaar en krabba med ett chips i munnen. Jag loooovar.”
”Så här stor var den!”
Det var faktiskt en krabba som käkade ett chips, även om den kanske inte var riiiiktigt så stor som det hävdats.
Tillfällig badpaus pga svidande fukteksem på ett väldigt ömtåligt ställe. Stackar’n!
Silly walk.
Mimi regisserar – med stort engagemang – the silly walk. 🙂

Klockan var närmare 20 innan alla var uppe ur vattnet och redo för middag. Det var då i alla fall marginellt svalare. Eller i alla fall kunde man inbilla sig det innan man började the Texas walk (låt av Peter) mot bilen. På vägen hem svängde vi inom (läs: körde ett par km i motsatt riktning till) restaurang Orca som vi blivit rekommenderade både av vår hyresvärd och TripAdvisor. Vi insåg hyfsat snart när vi kände alla nyduschade dofter och såg nivån på klädsel att det egentligen inte var ett ställe man svängde inom på väg från stranden med brun jord insmetad i kläder och hud, men strunt samma, ingen känner oss här och maten var god, även om det känns aningen märkligt att få en skål senap (!) till sin pepparstek som för övrigt var utan sås… Men köttet var gott och perfekt stekt, vilket absolut är pluspoäng för oss mesiga ”well done, please”-människor och där fanns en lekplats för barnen. Vi kunde t.o.m stolt sträcka på oss med tanke på att våra barn faktiskt betedde sig betydligt bättre än vissa av de andra (skönt när det för en gångs skull är så). Dessutom slutade notan på 300 kuna mindre än vi hade förväntat oss, vilket absolut inte gjorde något. Överlag blev detta en riktigt bra dag, trots mina negativa tongångar i början av inlägget. I morgon hotar värden med att komma och städa klockan okristliga 10.00, så det får nog bli att ställa klockan och ta med frukost till stranden. Det blir tufft…. 😉 men vi ser det som en möjlighet att kanske testa Mulini Beach, för så dags måste det väl ändå finnas chans att parkera? Eller?

Egentid! Typ….
Man förstår att det är klass på ett ställe när detta blir resultatet av Innas: ”with ice and a lemon slice, please”. 🙂
Köttet var jättegott, men pepparstek? Eh? Med en skål senap?
”Jag har ingen att leka med. Ingen vill vara min vän. Bara Inna, men hon leker med de andra och de pratar ENGELSKA och jag KAN ju inte det. Buhäää.” Lilla hjärtat….
Fast en minut senare är dramat glömt och hon bevisar hur tuff hon är genom att äta citron utan att grimasera….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *