Kroatien 2.0 Dag 7 Mulini Beach, Rovinj

Idag var det – eftersom vi bott sju nätter i lägenheten – dags för städning, så vi var tvungna att stiga upp ”tidigt”, vilket ärligt talat var väldigt skönt. Vi packade en liten frukostkorg och stack ner till Mulini Beach, där det (innan 10) fanns gott om parkeringar och plats på den fina ”pebble”-stranden. Vi hoppade över 500-kronors-sängarna/parasollerna, men var supernöjda med vår plats precis nere vid vattnet. Jag har tidigare läst i någon recension att Mulini är ett riktigt blåshål, och mycket riktigt fläktade det gudomligt skönt. Det var t.o.m så man kunde ligga och sola en stund, utan att behöva gå i och svalka sig. Ljuvligt.

Superfin strand, hyfsad temperatur på morgonen och bra läge precis i strandbrynet. Allt upplagt för en toppendag.
Mer strand.
Nöjt barn.
”Titta när jag simmar! Titta!”

Efter en knapp timme gick dock fläktandet över i en annan fas, vågorna blev högre och högre och till slut fick vi mer eller mindre hålla i barnen för att de inte skulle blåsa bort. Ganska typiskt efter allt välsignande av den ljuvliga brisen…. När de svarta molnen också började torna upp sig och barnen bönade och bad om att få åka hem, Mimi grät nästan där hon satt och höll i sina saker för att de inte skulle blåsa bort, var det inte mycket att be för, utan vi plockade ihop och stack därifrån.

Hmm… strandbrynet kryper närmare.
Det syns tyvärr inte på bild, men nu blåser det REJÄLT.
Åska på ingång?

När vi kom hem upptäckte vi dels att städningen ännu inte var riktigt klar, dels att dramat med – den övergivna? – måsungen ”Månsson” nere på parkeringen nog inte skulle sluta så bra. Nu hade den skadat sitt ena ben och vacklade omkring där nere och pep översiggivet. Tyvärr är både jag och Peter för blödiga för att förkorta hens lidande, så hoppas någon annan gör det. Och gömmer ungen sen, så vi inte riktigt behöver ha de existensiella diskussionerna med barnen ännu.

För att inte gå ivägen för städerskan gick vi till närbelägna Café Broadway för att ta en fika. Där verkade vara mer mat än kaffe, så till slut satt vi kvar och åt lunch också. Inna pratade hål i huvudet på personalen, och på hemvägen anförtrodde hon oss viskande att pizzabagarkillen nog var kär i henne, för han hade pussat henne på håret. (Ajaj, det där att både uppmuntra till kontakt och kommunikation och att bygga en självkänsla och respekt för sin egen kropp. Så svårt, så svårt, för självklart var det inget konstigt med detta, han tyckte bara att hon var gullig i sin gåpåiga charm. Men ändå… Det känns redan svårt hur man ska bemöta det, och värre lär det nog bli.)

”Kan du googla något om djur, pappa?”
Vi är inte så långt hemifrån. ”Vår” lägenhet ligger i det grå huset bakom mig.
Det var bosnisk husmanskost som serverades. Rätt upp och ner utan krusiduller, men väldigt gott och väldigt billigt.

Det var ingen som ens orkade tänka på mer bad eller någon annan aktivitet i värmen efter maten, så vi gick hem och tog förmodligen världens längsta siesta. Den varade till påska ungefär. Återigen, det känns inte riktigt rätt, men samtidigt känns det helt totalt rätt i värmen, så det får bara vara så. Efter tupplurar, virkning, film, en flaska prosecco, x antal ritade ”öglor” (ödlor) och regnbågar (och läppar…) och dessutom FaceTime med både farmor och mormor, hade det svalnat tillräckligt för att vi skulle orka tänka på att promenera ner till stan, så det gjorde vi.

Imponerande myrstig.
När det är så här kärvänligt, då är det mer än toppen att vara förälder. Det gäller bara att komma ihåg de stunderna när de andra inträffar.

Rovinj är verkligen en mysig stad att strosa i. Massor av härliga gränder med blanknötta, hala stenar, småbutiker, restauranger och gatumusik. Vi kollade TripAdvisor och då det visade sig att vi hade två topp 10-restauranger precis i närheten, gick vi till en av dem. Trodde vi. Efter att vi nöjt klappat oss på axeln över att ha fått bord och tänkt att det ju var läge att ta en god köttbit när vi nu var på ett riktigt bra ställe, beställde vi och insåg sedan att bordet vi satt vid tillhörde restaurangen/pizzerian bredvid, inte TripAdvisor-stället.

När våra well done-köttbitar kom in (eller ut), var de så blodiga att de nästan skrek. Vilket de fortfarande gjorde andra OCH tredje gången vi fick tillbaka dem efter att ha skickat ut dem. Då gav jag upp och åt min så gott jag kunde, medan Peter sköt sin åt sidan och sa till servitören att han inte kunde äta. Det blev dålig stämning, men ingen åtgärd. Varken ny mat, någon fin gest eller avdrag på notan. Bara ”sorry!” Så dåligt. Och ännu sämre är ju vi som går med på det. Vi gav till och med dricks för att vi tyckte synd om den gamle, haltande servitören. Sååå svenskt. Men nästa gång ska vi kolla noggrannare på skyltarna…

Ganska nöjd tjej efter att ha tjatat till sig det där hemska läppstiftet igen. Idag höll det däremot inte alls som förra gången då hon t.o.m kunde sova med det.
Vissa selfies är före och andra efter att hon använt tandpetare för att leka varulv (och smetat läppstift i hela ansiktet).

Hemvägen gick via diverse musikaliska happenings i gathörn och torg. Mimi blev alldeles fascinerad av ”Flight of the condor”-duon och avgjorde min och Peters diskussion om vad som egentligen är PK att kalla de sydamerikanska indianerna (?), genom att helt enkelt kalla dem ”allianer”. ”Vi kan kalla dem det.” Även killarna på torget som spelade Avicii och Ed Sheeran (riktigt bra faktiskt) kunde kallas allianer, tyckte hon.

Kvällen avslutades sedan med att Inna måste ha dragit på sig en förbannelse av något slag, för den stackarn råkade ut för grej efter grej. Hon började med att ramla ordentligt på de branta hala stenarna (vilket jag iofs förutspådde redan när de började springa där, men det är svårt att säga ”vad var det jag sa” till en hysteriskt ledsen femåring som kommer att ha ett läckert knallblått knä i morgon), fortsatte med att snubbla och slå samma knä i trappan och avslutade med att ramla ur sängen, via ryggen i nattduksbordet, när hon (någon har elak humor) satt och inspekterade de andra skadorna. I sådana lägen är man som förälder extra glad över smartphones och wi-fi, för inget botar sådana skador som youtube. Kanske inte en kunskap som är allmänt känd, men testa det nästa gång ni skadar er så får ni se.

Innan hon somnade frågade jag Mimi vad hon helst av allt ville göra i morgon, och hon vill ”gärna fylla år”, så vi får väl se om vi ska införa firande av 3 år och 11 månader också. Dessutom tror hon att bästa kompisen Ebbe nog saknar henne ordentligt nu, så helst vill hon hem till förskolan, fast ”Kjoatijen” är också mysigt. Men lite för varmt. Jag håller med henne. Vi får väl se vad som händer. Godnatt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *