Kroatien 2.0 Dag 8 Kort blogg idag, tro’t eller ej

Idag hade jag verkligen bestämt mig för att ta semester från bloggen, för det finns trots allt begränsningar i hur många variationer man kan göra i text och bild på temat skitvarma dagar, stränder och brunbrända barn. Det visar sig dock att min känsla för symmetri (vissa hade säkert gett den något slags diagnostiskt namn) inte riktigt tillåter det. Man kan ju inte bara hoppa över en dag så där.

Nåväl, i korthet har dagen bestått av frukost, frukostsiesta (kom ihåg var ni hörde det först), delikatesslunch bestående av pulvermos och falukorv (!), vilket jag ”tyvärr” missade att föreviga, sol, massor av bad, snorkling och simträning på Innas favoritstrand Cuvi Beach (utsidan = bäst!), ”middag” på beachbaren Soul food och slutligen helt otippat kvällsbad/snäckplockning med Karlshamnsgänget vi sprang på på vägen hem, vilket gjorde att vi fick lysa oss medelst iphonelampa från stranden till bilen. En bra dag, även om stoffet till bloggen är lite begränsat. (Egentligen handlar det i ärlighetens namn mest om att jag hellre vill virka än skriva just i kväll, för jag kan ordbajsa om nästan vad som helst, men just idag tänker jag inte göra det. Inte så mycket i alla fall.)

Undrar vad gårdagens olycksfågel hittat på i natt. Förutom alla skador hon ådrog sig igår kväll, vaknade hon med denna läckra blåtira.
Ganska nöjd ändå i alla fall.
”Undrar varför det bara är Inna som skadar sig hela tiden, mamma.” (Det nya sättet att gå med håven/framhäva sin egen förträfflighet börjar numera på ”Undrar varför…”)
Trots promenaden, som inte är så skön i 33 grader, måste det erkännas att Cuvi beach’s ”utsida” levererar. I och för sig stenig botten, men lagom med folk, spännande snorkling, en massa småvikar och trevliga beachbaren ”Soul food” gör att den nog leder strandligan. (Fingret framför linsen är bara bonus.)
Kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på.
”Va? Har jag ett märke på näsan? Får jag se?”
Egentligen skulle vi åka hem, men när barnen hittade en lekplats bredvid ännu en beachbar, insåg vi att vi inte hade speciellt bråttom. Väl där hörde vi karlshamnska från några bord längre bort och hittade ett helt gäng ”halvkänningar”, som dessutom hade en åttaårig tjej i sällskap, vilket våra tjejer verkligen uppskattade, så vi blev liksom bara kvar.
Där nere någonstans är de, tjejerna.
Det började med klättring, fortsatte med snäckletning och slutade med kvällsdopp. Inna och Mimi tror att de älskar sin nya vän, Jennifer. 😍
En badnymf i solnedgång.
Ett snäck-zoo.
När vi till slut motvilligt bröt upp hade det blivit ganska mörkt.
”Ganska” mörkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *