Kroatien 2.0 Dag 9 Villas Rubin och mysiga staden Bale

På rekommendation av Kroatien-karlshamnarna vi träffade igår, testade vi idag stranden Villas Rubin, men blev väl inte så imponerade. Inte jag i alla fall. Detta är ytterligare en av alla dessa stränder som ligger på en camping, så det finns så klart fina faciliteter och gott om aktiviteter på området. Det finns omklädningshytter, duschar, lekplatser, volleybollplaner, pool med vattenrutschkana, restauranger, barer osv men själva stranden var, i mitt tycke, inget speciellt. Inte där vi var i alla fall. Det var klipp- eller grusstrand och väldigt stenigt i vattnet, och stenarna var, som vi också sett på något annat ställe, lite övervuxna och aningen läskiga. Dessutom blåste det ganska rejält (inte strandens fel), så det var svårt att tillgodose och uppmuntra Mimis nyvaknade intresse för att lära sig simma ”på riktigt, utan ajmpuffar!” Den nya benämningen är ”Mimi-party-fest” och går enligt uppgift ut på att vi andra tre kastar henne mellan oss. Kanske något för simskolan? I och för sig blev vi kvar där till sena kvällen, då vinden mojnade, så vi fick lite av det också, men nej, jag behöver inte åka tillbaka.

Det är svårt att inte bli däckad av denna donna. 🙂

Jag har skrivit någon gång tidigare att Peters intresse för gitarrer/pantbanker/musikaffärer och livemusik emellanåt tar oss till ställen dit vi inte kommit annars, vilket är bra, för trots vårt idoga resande är vi lite dåliga på att verkligen göra saker på resmålen om inte han tvingar iväg oss. I kväll var ett sådant tillfälle. En jazzfestival i staden/samhället Bale någon mil söderut lockade oss dit trots att vi egentligen varit lite för länge på stranden för att det skulle vara en riktigt bra idé. The Olofsson way alltså.

Mycket riktigt blev det inte exakt som vi hade tänkt oss. Det är ju det som är the Olofsson way. Klockan var närmare 21 när vi gav oss av, och vi hade inte ätit (eftersom vi varit på stranden till 20…) men klart att det måste finnas mat på en festival, eller hur?

Cliffhanger….

Jodå, det fanns en scen och det fanns musik, men jazz…? Nja…
Öl och cocktails så klart.
Inna hade tagit det säkra för det osäkra och tagit med sig picknick. Smart tjej. (Mimi verkar käka sig själv. Det funkar kanske också.)
Inte så jazz-festivaligt kanske.

Vi kom till Bale utan problem och efter lite körande kom vi till ett ställe som helt klart var en festival, även om den till det yttre inte direkt hade de attribut man förknippar med en jazzfestival. Inga introverta, svåra kulturmänniskor så långt ögat kunde nå, men däremot neon, karuseller, sockervadd, en stor scen och en gigantisk parkering på en gräsmatta. Vi frågade vakten vid parkeringen om detta var jazzfestivalen och fick svaret ”Yes, festival” och hur stor är sannolikheten att en stad med 1200 invånare har två event samma kväll? (Retorisk fråga…)

Således packade vi ut oss och gick igenom området i jakt på mat och jazz, men hittade väldigt lite av något av det. På den coola scenen spelade ett hyfsat ohippt balkanskt dansband med supersjälvförtroende, för trots noll aktiva lyssnare framför scen körde sångaren en massa allsångs- och ”hela-publiken-sjunger-och-vajar-med-armarna”-knep. Bland stånden fanns det gott om sockervadd, popcorn, godis och majskolvar, men förutom ett gäng grisar som stektes på spett i en grillvagn utan anslutande försäljning, fanns bara en enda, sjukt långsam, cevapcici-servering som vi varken vågade eller ville ge en chans, vi som gillar kött som är mer än genomgrillat. Med tanke på den underdimensionerade grillen kontra den stora horden väntande människor kändes förutsättningarna sådär.

Peter, som inte var helt nöjd med musiken, var och pratade med ljudteknikern om utbudet på ”jazzfestivalen”, men fick bara svaret ”jag sköter bara ljudet”. Man kan säga att den ena handen hade rätt dålig koll på den andra vad gällde aktiviteter i staden.

Barnen var i alla fall nöjda.
Hm….skylten ihop med ställningen ”jag är en sengångare” känns sådär.
Middag helt enligt tallriksmodellen. Mimi ÄR där bakom.
”Tittut!”
Följ den där sockervadden!

De två karusellerna var, konstigt nog, för äldre barn, men tjejerna roade sig kungligt i ställets enda gungställning och ”vuxenlekplats”. Vi insåg efter ett ganska kort tag att grillad majskolv förutom att fastna rejält i tänderna, inte riktigt ersätter middag. Konstigt nog inte sockervadd heller, så till slut lämnade jag Peter och tjejerna vid gungorna och gick inåt stan för att kanske hitta en pizza eller två. Då hittade jag jazzfestivalen. Helt utan neon, karuseller och sockervadd, men med ett överflöd av medelålders kulturmänniskor, inträngd på ett pyttelitet torg i den sötaste, lilla medeltida (?) gamla stad jag sett. Visby, Rovinj och de gamla kvarteren i Barcelona framstår som gigantiska autostrador i jämförelse. Supercharmigt. Fast med ganska ont om restauranger skulle det visa sig.

Jazzfestival. På riktigt.
Usel bild med mobilkamera i mörker, men barnen älskade denna portal ”för den har ju regnbågslampor”.
Supergulliga gränder.

Jag skickade givetvis genast efter resten av familjen och två tredjedelar av den blev lika charmad som jag. Den sista tredjedelen tyckte det var en ”usch, blä, äcklig festival. Bara för vuxna. Buäääää. Här är tjååååååkigt. Jag hatar denna festivalen. Jag är söööömnig. Buäääääääää.” Det är sådant som verkligen förhöjer en jazzfestival både för oss och för omgivningen. Lyckligtvis gillar jag inte jazz, så jag tog skyndsamt med mig gnällspiken och hennes storasyster därifrån, bärande den inte längre så lilla minsta, för givetvis orkade hon inte heller gå längre. Tyvärr uppenbarade sig ingen restaurang nu heller, men en glass (vi äter helt enligt tallriksmodellen och givetvis på bestämda tider) och en liten hund räddade situationen tills Peter kom ifatt oss när det var paus.

Efter en promenad i det otroligt charmiga inre av staden (typiskt nog hade jag inte kameran med mig) insåg Peter att det band han ville lyssna på, inte var det som kom upp på scen, så vi fattade att det bästa för alla nog var att ge upp. Mimi somnade efter två minuter i bilen, så det var i alla fall på riktigt, hennes gnäll. Vi andra avslutade kvällen med en midnattsmiddag bestående av mikrovärmd pasta och köttbullar. ”Jag älskar när vi är så här busiga”, konstaterade Inna. Då så, då är väl allt bra då. Att vända dygnet och införa regler och rutiner när vi kommer hem blir säkert a piece of cake. I morgon, söndag, är vår sista dag i Kroatien. Ska vi gissa att även den kommer att innehålla en del sol och bad?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *