Kroatien/Polen 2.0 Dag 10 och 11 Sista dagen + 111 mils resa mot Gdansk

Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.

Wow! En kreativ morgon! Telefonbatterierna måste ha lagt av….
”När jag fyller fyra önskar jag mig en bil, en regnbåge och ett ritblock.”

Jag har en otäck känsla av att vi när en ”Sverige-vän” (detta hemska uttryck som då verkligen inte har något med vänskap att göra) vid vår barm, för hon målar ”svenska sköldpaddor”, påstår att vattnet inte ”smakar som Sverige-vatten” och längtar lite i allmänhet hem. Mest till förskolan, Ebbe och ”Ellie Lundstump”.

Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…

”Mamma, kommer du ihåg när vi såg dinosauriespår? Och stofiler.” ?[[[[
Mimi har verkligen ärvt morbror Stefans förmåga att sitta och leka/berätta historier för sig själv. I detta strandbryn har hon suttit i timmar med sina två hästar och bara fabulerat.

Dags för sen lunch (och hästlek) på restaurangen med världens bästa slogan: ”Don’t be eye candy, be soul food”
”Fiskarna var så HÄR stora!”
Snillen spekulerar.
Inna har inga problem med att ta plats… Det där med ”man-spread” är inte bara ett manligt fenomen tydligen.
Vem har sagt att man behöver bada för att ha simfötter?

Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.

Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.

Så här är vi vana vid att se hen. Ganska ömklig och pipande på marken.
Men vi hade fel, glädjande nog.

Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.

Inte det charmigaste stället för bensin/toalett/kaffe/lek-stopp i Österrike, men barnen klagade inte.
De fick ju glass och gunga. Vad mer kan man begära?
Coolaste bönan på McDonalds i Tjeckien.
Och Inna Sventon…

Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!

Heltäckningsmattor, tunga 80-talsöverkast, obefintlig mörkläggning, men rymligt, ganska sköna sängar (om man bortser från omaket det alltid innebär att dela säng med en stökig nästan-fyraåring, men det kan nog inte hotellet lastas för) och fräscht badrum. För pengarna var det fantastiskt.
På 80-talet var den nog superhet.
Jag har definitivt varit på dyrare hotell med sämre frukost.
Fast ingen bacon så klart. Utom i kall späckform, ifall man hade velat.
Nu har hon insett att vi är i Polen och hoppar i sängen sjungandes ”Polen, Polen, jag älskar Polen”, så det var nog inte så farligt med Sverige-vänskapen ändå.

Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *