Florida 3.0. Dag 7. Nyårsafton i Cape Coral.

Idag kan jag glädja alla missnöjesjunkies med att vi hade den första lilla krisen. Det har ju varit lite mycket rosaskimrande paradis ett tag, så det var väl på tiden.

Bättre morgon än så här är svårt att tänka sig…
”Grrrrr, akta dig, jag kommer att äta upp dig…”

Dagen inleddes nog så bra med superskön frukost på altanen och jag satt kvar länge med kaffet och bara njöt, men sen krockade viljorna big time, och miniorerna som till dess låg i godan ro på varsin soffa skulle absolut bada när vi sa att vi skulle köra mot Miromar outlets, som vi bestämde igår. Nåväl, denna lilla kris löstes urpedagogiskt med löfte om Youtube i bilen (de där 100 GB jag fick från Telenor ska självklart vara slut när jag säger upp avtalet efter resan…), men värre blev krisen som utlöstes av det fruktansvärda att Inna sa till Mimi att man visst ska borsta tänderna i två minuter. Det fattar man ju, att något sådant inte kan få stå oemotsagt, och som i alla högstående kulturer tar man ju då till våld. Och så var det igång. Vår fyraåring är dels en väldigt labil liten person (må det växa bort!), dels en väldigt kärleksfull liten människa som dock behöver lång tid att inse sina egna fel och brister, så man behöver mycket tålamod. Tyvärr en bristvara hos mig i alla fall.

Mitt i detta började dessutom jag (än mer) ifrågasätta vad vi skulle på en outlet i 30 graders värme att göra, hur trevlig den än är. Vi har trots allt tre veckor kvar, och norrut lär det vara svalare och fler affärer av samma sort. När jag lyfte det argumentet var det egentligen ingen som var speciellt sugen på Miromar, och helt plötsligt gjorde ingen något, vilket i min värld betyder att den som vill på utflykt (dvs inte jag) var den som borde ta initiativ och tänka till om packning och destination. Så skedde inte. Ibland undrar jag om jag och Peter verkligen varit föräldrar exakt lika länge, vilket jag samtidigt är 100% säker på att vi har… Nåja, alla som känner mig vet att jag ändå inte hade varit nöjd med någon annans packning (vilket kan ha med saken att göra, jag VET), men ändå; t.o.m en man borde inse att man behöver badkläder, handdukar, vatten och snacks om man ska till en ö, vilket det nu lutade åt, i 30 graders värme. Eller?

Jaja, till slut lyckades vi vända Mimis (och mitt) humör och kunde bege oss mot Sanibel, vilket var vad vi landade i. På bron ut till ön såg vi två stycken delfiner! Självklart utan att hinna få upp kameran, men ändå, vi såg dem faktiskt! Detta gjorde mycket för känslan i bilen. Skönt.

På väg ut på ön passerade vi – bland mycket annat spännande och smakfullt – affären ”She sells sea shells”. Haha, vad skulle den annars heta, liksom?

De är ett speciellt folk, amerikanerna…
Smakfullt var ordet.

Halvvägs ut på ön – där inga snabbmatskedjor får etablera sig – inser vi att morgonens rabalder gjort att det snart är lunchtid – så klart, vårt vanliga dilemma – och stannar till vid ett ställe där det står ”food” i förväntan att det ska innebära en liten supermarket med färdiga mackor och vatten, typ. Haha… vi är ju i Amerika, vi glömde visst det. Lyckligtvis – eller olyckligtvis – stannade 3/4 av familjen i bilen, annars hade vi nog varit kvar ännu, för stället var, bakom sin blygsamma front, som ett veritabelt djungelnöjesfält med massor av små affärer, uppblåsbara dekorationer i varje hörn, en massa papegojor i burar, små gångar och prång och längst in en gigantisk mataffär där det verkade finnas allt utom färdigbredda mackor… (Pastasalladerna jag köpte fick sedan ändå tummen ner av de tilltänkta konsumenterna. Så klart.)

Fullt normalt köpcenter…

När vi sedan kom fram till Tarpon beach, där de finaste snäckorna enligt uppgift ska finnas, släppte Peter av oss och skulle bara köra och parkera. Eller hur. Det fanns tydligen inte en parkering inom tre km att uppbringa, så helt plötsligt var det jag, jag som varken ville på utflykt eller gillar sand, som satt på en sandstrand ihop med två minioner som tyckte pastasallad var blä, croissanterna var äckliga och sanden lite för sandig, medan Peter hade egentid på en restaurang. Okej, jag överdriver lite, för vi hade det – förutom maten och sanden – ganska trevligt och Peter körde varv på varv i jakt på parkering innan han tog en macka på en bensinmack, men ändå… 🙂 Det lät bra, eller hur?

Det måste dock vara så att myggkuvöserna som omsluter alla villapoolområden har en solskyddande effekt, för jag har solat vid poolen i flera dagar, men efter en och en halv timme vid havet hade jag bränt armarna. Wow liksom.

Ärligt talat så föredrar jag de kroatiska stenstränderna, men det är ju ganska fint på bild i alla fall.
Mimis hund skulle självklart med på stranden och Mimis nya min skulle givetvis med på bild.
Den tilltänkta hyresgästen i sandslottet
Snäckletning pågår. (Tjejen i bakgrunden får skylla sig själv. Hon kunde gjort något åt de där trosorna. 🙂

Vattnet var faktiskt helt badbart, kanske 21-22 grader, men det var ingen som var speciellt sugen på bad. Vi har nog ungefär samma känsla för sand, allihop, så efter sisådär 1, 5 timmar och ett tio-femtontal snäckor blev vi upplockade av Peter, som innan dess hunnit få sig en rejäl avhyvling av en parkeringsvakt, för man fick då verkligen inte ens stanna och vänta in fru och barn vid stranduppgången. Man hade absolut kunnat göra mer av detta Sanibel-besök, men vi var mest sugna på poolbad, så vi tog oss – trots de 6 dollar i vägtull det kostar att besöka Sanibel – direkt hemåt igen. Att spela ”bolley-boll” i poolen med nyköpt badboll samtidigt som man läser alla Gott Nytt År-hälsningar från ett kallt och mörkt Sverige känns helt okej. Faktiskt mer än okej när jag tänker efter.

Väldigt vanlig syn på Sanibel. Inte för att jag vill ta jobbet för någon, men ärligt talat, hur mycket kan det kosta med rödlysen eller en rondell?
Tre timmar till svenskt nyår…
May the force be with you, young Skywalker.
Klart att den lilla Scruff a luv-hunden också ska få vila efter badet.

Tack vare en bortflugen drönare – som till slut återfanns i en av ”våra” buskar – fick vi oss en pratstund med grannen med alla de galna juldekorationerna (tänk Ett päron till farsa). Det var upplysande på många sätt. Jag funderade på att fråga vad han röstade på, men struntade i det, för jag är rätt säker på svaret ändå och det anses visst inte riktigt okej att prata politik här. Liksom att bada naken i poolen, vilket våra minioner struntar högaktningsfullt i. Det blir tufft för dem att snart bo på ett ”vanligt” hotell. Och för mig…

Nyårsmiddagen blev sedan inte riktigt som vi tänkt. Maten (gigantisk avokado med röra, hasselbackspotatis med Premium top sirloin filet osv) blev supergod, men Inna-stackaren låg på soffan med händerna om magen (när hon inte sprang till toa) och Mimi ”gillade inget”, utan ville hellre ha spaghetti, och bad om att få gå och lägga sig vid 19. Då hade Inna redan somnat med händerna om magen på soffan. Det kan ju inte ha varit något hon ätit, men kanske det faktum att hon inte ätit något vettigt på hela dagen? Eller så ligger vi allihop i morgon. Vi får se. Vi fick i alla fall till vår traditionsenliga familjebild innan 50% däckade. Får se hur många som håller ut till [det amerikanska] tolvslaget. Med tanke på hur det låter i grannskapet är det många som är rädda att inte hålla sig vakna.

Mimi agerar modell inför familjefotograferingen
Tittar man bara snabbt ser man inte att Innas leende snarare är en ont-i-magen-grimas.
Gott Nytt År från oss! En hel hoper kärlek till alla! <3