Florida 3.0. Dag 10. Riktigt bra dag i Sarasota/Lido Key

Okej, fick jag en bra natt efter gårdagens jättegnäll då? Nja, det kan man kanske inte påstå, men det berodde delvis på att jag låg vaken och läste (i telefonens ficklampssken) till över 01… Möjligheten att låna engelsk pocket i hotellreceptioner utnyttjar jag så ofta jag kan. Sängen var inte speciellt bekväm, men jag har sovit i sämre. Dock saknade vi allihop king size-sängarna i huset.

Frukost bjöd Peter som vanligt på. Jag har det hur lyxigt som helst och sätter mig nästan alltid till dukat frukostbord, både hemma och på semester. En fördel med att ha en man som inte lagar mat. Han diskar också. Win-win, tycker i alla fall jag.

Efter frukost fick – eller tog – jag egentid på balkongen. Jag var ju tvungen att se om de fick varandra i boken. Det fick de, men det var lite dramatiskt ett tag. Samtidig lekte tjejerna så bra att vi inte ens försökte styra upp dagen förrän senare. Sådana stunder ska man vara rädd om.

Efter att vi betalat för uppgradering har vi ju faktiskt havsutsikt.
Klart man måste fixa till sig lite för att gå ner till vattnet. Även jag fick en – enligt uppgift – diskret make-up. (Jag glömde kolla, men eftersom jag inte märkte något, var den nog okej.)
Tur att vi bor så stort när leken tar över…

Tydligen hade jag och Inna bestämt att vi skulle gå till receptionen och be om de saknade skedarna och knivarna i bestickslådan efter frukost och lek. Detta var nyheter för mig, men hade så klart med ställets ”maskot”, hunden Spot, att göra. Han fick ett brev med en teckning, som han – enligt säkra uppgifter – uppskattade mycket. Det skulle sättas upp på väggen fick vi veta. Kul. Jag passade på att låna ytterligare en tantsnuskdrypande kärleksroman med 100%-igt säkert slut. Det känns tryggt.

När det blev tillräckligt varmt i solen fick poolen sig en chans idag, och visade sig – så klart – vara hur skön och varm som helst. Jag låg i längre än barnen! Långt över en timme faktiskt. Tro’t eller ej. Eftersom den icke-matlagande Peter ändå har en paradrätt (förutom kokta ägg som han är över-djäklig på) och jag vägrar diabetes och kolhydraträkning när vi är på semester, fick det bli han som fick stå för dagens lunch, spaghetti aglio e olio. Slurp. Ungefär samtidigt som spaghettivattnet började koka på rummet kom det dock en uppenbarligen kontaktsökande åttaårig tjej och satte sig bredvid poolen, så vi drog lite på den där lunchen, eftersom socialt umgänge varit ungefär det enda vi saknat i villan i Cape Coral. Det visade sig vara en välinvesterad försening, för snart var Inna iväg med tjejen (Mila) och hennes storasyster Isla och letade ”coquinas” på stranden.

Bildbevis!

Efter någon timme kom hon glädjestrålande tillbaka med något i ett Pringles-rör som uppenbarligen var ”levande djur”. På min ganska skeptiska fråga om hon skulle ta dem med upp till rummet fick jag svaret ”ja, de är små!”. Jomen dåså… Små djur på rummet är ju verkligen en storfavorit… (Coquinas visade sig sedan mycket riktigt vara små snäckdjur, som hittills inte rört sig en millimeter i det där pringles-röret, så de verkar ganska harmlösa.)

Två coquinas på inte-så-ren-balkong-matta.
Enligt ännu obekräftade uppgifter ska de krypa ner under sanden så småningom. Jag är skeptisk.
Hon önskar sig ju trots allt husdjur mer än något annat…

Lunchen blev sedan – trots att den dröjt så länge att barnen påstod sig vara superhungriga – samma trista historia som vanligt. Helt plötsligt gillar ingen spaghetti (heller) längre. Dessutom hade vi en kris av gårdagsmått när Inna insåg att vi faktiskt hade efter-lunch-planer som inkluderade att ta bilen in till Sarasota, inte att fortsätta leka med hennes nya vänner. Att Peter försökte tala om för henne att hela den nya vän-familjen gått iväg till en annan strand gick liksom inte in, utan det krävdes både takt, ton, tålamod och viss utpressning innan vi hade hela familjen med på det tåget. Ändå ganska bra gjort att lyckas får jag lov att säga. Det kunde blivit mycket värre.

I Sarasota strosade vi först runt i hamnen i jakt på manatees, som vi såg här förförra året, eller gärna delfiner eller andra djur. Ekorrar funkade ett kort tag, men var inte riktigt godkända i längden. Dessutom letade vi hyfsat länge efter ett trevligt glassfik på stan innan vi provianterade – utan fler kriser, tack och lov – på ett närbeläget Publix.

Klart vi var tvungna att kolla in ett ställe som hette ”Wet nose”. Gissa om barnen än mer vill ha en hund nu.

Denna skrämde nästintill livet ur Inna när hon råkade trycka på den. 😂

Äntligen! Glass! Och god var den också, även om killen bakom disken möjligen var den sävligaste vi någonsin stött på.

Vi hann, tack och lov, tillbaka innan det var helt mörkt, så vi kunde fortsätta jakten på coquinas, som utlovat, och New Jersey-familjen med de nya vännerna var lyckligtvis ute och grillade på den lilla strandallmänningen mellan husen, så Inna kunde springa ner till sina ”nya vänner”. Det blev en synnerligen lyckad kväll, där även vi till slut improviserade fram lite sallad och mackor och tog ner till grillarna, där vi blev kvar till efter 21.30. I shorts och linne. Fantastiskt. Inna satt med den amerikanska familjen och åt, pratade, lärde ut svenska och hade enligt senare uppgift ”den bästa kvällen i sitt liv” medan vi satt vid bordet bredvid och sköt in några kommentarer här och där. Hon är verkligen imponerande duktig både på engelska och sociala färdigheter, även om det sociala skulle kunna slipas till lite… 🙂

När maten var uppäten försvann alla barnen utom Mimi, som ännu var lite blyg och besvärad av att inte kunna så mycket engelska, in till familjens tv-spel och hundar, medan vi satt kvar ute och pratade med de vuxna, som också visade sig vara väldigt trevliga. Via en ballong bröts till slut även isen mellan Mimi och familjens busiga minsting Samuel, så snart sprang även Mimi obesvärat mellan oss och familjens rum, trots språkförbistringen. Och, tro’t eller ej, men helt plötsligt tycker jag att det här är ett helt okej ställe att bo på, t.o.m riktigt charmigt är det… Vår oerhört kvällströtta Mimi var dessutom vaken – och hade superroligt – till 22, så kanske kanske man kan hoppas på lite sovmorgon och en mer semesteranpassad dygnsrytm från hennes sida…. Kanske.

Bästa kvällen of her life. ❤️ Då kan det inte hjälpas att man är lite svart under näsan.

Själv är jag nu mäkta trött på det problem – nät, drive, WordPress? – som gjort varenda bilduppladdning och bildtext till ett megaprojekt här medan kvällen blivit natt och nu närmar sig morgon, så jag publicerar resten utan och/eller med konstigt formaterade bildtexter nu, helt enkelt för att jag inte orkar mer. Klockan är trots allt en bra bit över 01 igen. (Läs: 02.07 innan jag var klar.) I morgon påstår prognosen att det ska bli regn. Det blir spännande. Godnatt!