Florida 3.0. Dag 12. Bradenton med bebis ;)

Hur i hela friden kan vi redan vara på dag 12? Vi kom ju just och har inte gjort något ännu. Gaah. Det där att vi faktiskt inte ens är halvvägs på resan ännu är för svårt att ta in. Det känns som om vi snart ska hem. Känslan har kanske något med detta relativt korta stopp – fyra nätter – att göra. I Orlando ska vi vara en vecka (och har ett fem-sex gånger så stort boende) så då blir det nog att man ”settlar” mer. Typ packar upp, vilket i princip är omöjligt nu i vårt minimala rum. (VARFÖR kan jag inte följa mina egna packningslistor?)

Vädret verkar inte ha läst prognosen för dagen, för även idag var det väldigt blåsigt och mulet. Peter hade hittat en ”Farmer’s market” i närbelägna Bradenton, ”dog and kid friendly, as long as your kids and dogs are friendly”, så den planen presenterade vi för barnen. Mimis svar: ”Nej, veeerrrrkligen inte. Aldrig i mitt liv. Jag måste tvätta min bebis, byta hennes blöja och borsta hennes tänder. Och förresten har hon ingen bilstol!” Okej… Hon har i alla fall fattat att det inte bara är en dans på rosor med barn. Efter att vi lovat att fixa en bilstol och avsatt tid till de andra bestyren gick hon dock nådigt med på att följa med. Och bebis också så klart. (Jag som trodde att vi var förbi det stadiet nu. Snart har vi väl vagn, väskan full av blöjor och måste ta eftermiddagslurar igen.)

Någon halvtimme senare än planerat (rätt bra ändå med två barn och en bebis) var vi iväg. Att åka bil med Peter här är lite av ett äventyr, för av någon anledning utvecklar han partiell blindhet för stoppskyltar när vi är i USA. Fråga mig inte varför, för från passagerarsätet ser de exakt likadana ut som överallt annars i världen (nåja, i de delar av världen där vi har varit i alla fall), men tydligen står de på oväntade ställen. Typ korsningar och så… Eh? Nu passar jag iofs mina löss för snuva, för själv är jag inte alls sugen på all den filkörning som vilken sträcka som helst här innebär, så jag är väldigt nöjd med att han kör, och förutom detta gör han det med den äran.

Framme i Bradenton. Redan coolt.
Gratis ”rock painting” för barn.

Marknaden visade sig vara ett av de ovanliga undantagen från regeln att allt är större i USA för man gick lätt igenom de två (korta) kvarteren på sisådär sju minuter. Sju lååångsamt strosande minuter. I normal takt ca en och en halv minut. Den var dock både charmig och kändes genuin. Och så var där livemusik och man kunde köpa lördagsgodis. Alla nöjda alltså.

När tjejerna och jag försökt ta oss in på en tyvärr mer eller mindre hermetiskt tillsluten (vad betyder det egentligen?) lekplats som tydligen tillhörde något slags kyrkskola (så klart) för att Peter skulle få ta en öl och lyssna på trubadurerna, kände vi oss ganska nöjda och letade i stället upp en öppen lekplats nere vid Bradenton Riverwalk, där vår nyaste familjemedlem fick sin första lekplatsupplevelse. Och vi fick en ytterst obehaglig upplevelse av att ett av två barn plötsligt var puts väck. Puts väck så länge att både lekplatsen och det (alltför) närbelägna vattnet hann kollas av föräldrar med avsevärt hög puls innan hon återfanns 200 meter längre bort, klappandes en hund. Vad annars. Nyttig erfarenhet för föräldrar som kan ha en viss benägenhet att lita lite för mycket på sina hyfsat brådmogna kids.

Inte nog med att det var närbeläget vatten vid lekplatsen. För att komma dit var man också tvungen att passera denna obevakade järnvägsövergång där det precis när vi kom passerade ett typ 200 meter långt godståg… (Peters ömmande hals och sviktande röst återhämtade sig inte på en lång stund efter att Inna sprungit före oss på vägen dit samtidigt som lokföraren började tuta… Inte för att Inna ens var i närheten, men ändå. Det hade verkligen inte gått att stoppa jätte-ekipaget om hon varit det.)
Klart man måste provåka först innan man kan släppa sin bebis nerför hennes livs första rutschkana.
Alltså, hon (de) är så omtänksamma mot denna lilla docka att man blir alldeles varm i hjärtat. (Får se hur länge det varar, säger den cyniska delen av mig.)
Första gungan.
Nu är hon lite trött, så hon får vila hos oss på bänken.
Där borta vid träden återfann vi Inna med en familj med hund….
Betydligt bättre uppsikt nu, och Mimi, som definitivt påverkades av vår oro, gick inte ens till en närbelägen gunga utan att berätta att hon gjorde just det.
Okej, jag bjuder på denna hemska bild, så att det syns att jag faktiskt är med på våra resor. Jag har bebis-tjänst. Kan jag månne titulera mig mormor? (Hu!!)

Eftersom oblyga (i ordets bästa mening) Inna skaffade sig en kompis och Mimi hade fullt upp att visa bebis alla lekplatsens ljuvligheter blev det ett väääldigt långt besök på denna osedvanligt trevliga lekplats. Speciellt långt för till slut ganska hungriga vuxna. Av någon anledning är toleransen åt andra hållet sällan lika generös. Uttråkade barn kan verkligen uttrycka sitt missnöje på så många subtila – och fruktansvärt tydliga – sätt när vuxna har trevligt, men glömmer väldigt snabbt hur länge de själva får ha roligt på sina aktiviteter. Skitungar, kom nu ihåg detta!

Det är coolt när man märker att man ansträngt sig lite för att föra in kultur i stadsbilden. Precis som i Sarasota verkar Bradenton ganska präglat av det.
Nu har tåget passerat.
Vi slås hela tiden av hur otroligt hundvänligt detta område är! Överallt är det anpassat för hundar. De har t.o.m egna vattenfontäner. Det kryllar av hundaffärer, varje restaurang med självaktning har hundskålar utsatta och det känns överlag väldigt tillåtande.
”Här bor vi, bebis och jag. Det är vårt hus.”
”Det här är mitt hus nu. Några andra barn tog mitt andra hus.”
Inna och hennes nya vän gungar med nya vännens föräldrar långt där borta.

Till slut – efter sisådär två timmars lekande – tog vi oss därifrån. Vi funderade ett tag på att fortsätta utflykten upp till St Petersburg (japp, det finns ett till), men valde efter visst övervägande att vända söderut igen mot pool och snäckletarstrand. Förutom någon halsbrytande manöver för att Peter råkade få syn på Sam Ash musikaffär så blev det en lugn hemfärd. Vi fick t.o.m. beröm för våra ”well-behaved girls” när vi tog – ytterligare en nyttig – lunch på Wendy’s. Jomen, barnuppfostran är vår allra bästa gren. Jodå. (Gapskratt.)

Puh, tur att de hade skötbord på restaurangen!
Toabesöken tar lite längre tid numera.
Kanske tur att paret bakom Mimi – de som trodde att vi hade väluppfostrade barn för att de bad snällt om att få klappa hunden som var med inne och åt (!) – inte såg detta. För en gångs skull är det dock bara fejk. Annars en ganska vanlig min…

När Mimi är på gott humör – vilket hon faktiskt varit större delen av dagen idag (halleluja!) – är hon en källa till fantastiska citat och massor av skratt. Tyvärr kommer man ju inte ihåg alla, men när vi närmade oss hotellet idag hördes följande tecken på självinsikt från baksätet: ”Åh, en cabbe! Nu skulle Ebbe varit här! Jag önskar Ebbe vore här så han kunde suttit här i bilen och sagt bajs med mig.”

På hotellet hann vi (läs: Peter och barnen) med ett dopp i poolen innan vinden och tilltagande molnighet gjorde det rätt otrevligt, och det blev även en stunds coquina-plockande på stranden trots att vågorna och vinden egentligen var för kraftiga. Tyvärr gick det inte att ens leta sanddollars, som vi tänkt. Diskussionerna om de – denna gång – väldigt levande små plockade coquina-snäckorna har dock redan börjat. Enligt Inna ska de åka med oss i morgon och framöver, och sakliga argument som att de kommer att koka i bilen medan vi är på Busch garden bemöts med motargument att de kan gräva ner sig i sanden hon skaffat till dem osv. Det finns risk för en otrevlig morgon. Kanske ”vinden” ska få ta hela Pringles-hemmet i natt….

Det ser ganska lugnt och harmoniskt ut här, men det är det verkligen inte IRL.

Eftersom det är dags att lämna Sarasota i morgon och – meddelst ett ”gratis” stopp på Busch gardens – ta oss till Orlando ägnas kvällen åt packning (dvs jag packar, Peter är på konsert och barnen sover – lugnast så, tror jag). När det gäller packning och planering tror jag att jag är från en annan planet än resten av familjen. För mig är det självklart att tänka att det nog vore bra med lite snacks och dryck i bilen när vi kör någonstans, att försöka (jag lyckas tyvärr inte alltid, gränslös som jag har en tendens att vara) tänka på vilka matvaror som överlever förflyttningar mellan våra olika boenden och hur man skulle kunna öka chanserna för deras överlevnad, att spara småflaskor att fylla på och ha med i picknickpackning, att spara halvfulla vattenflaskor på snabbmatsrestauranger för att kunna använda till Mimis välling, eftersom kranvattnet är så klorerat, eller som nu när vårt salt är slut och vi inte tänker oss proviantering förrän vi kommer till Orlando i morgon kväll, att man tar några extra salt på Wendys. Jag ser inte detta som något extremt snålt eller konstigt, utan mer taktiskt, men resten av familjen fattar noll och motarbetar mig hela tiden. Jag börjar undra om de gör det med flit. Bara i kväll har Peter slängt två av mina sparade och undanlagda ”ta-med-på-utflykt-imorgon-förpackningar” och Mimi helt sonika ätit upp mitt salt. Gah! Vällingvattnet från Wendys är dessutom tydligen i bilen med Peter som är på konsert, så jag fick smälta is i mikron för att göra välling. Is som jag dragit med från Cape Coral för att ha som improviserad kylklamp. Är det jag eller de som är knäppa? (Svara inte på det.) Frustrerande är det i alla fall!

Vi får väl f.ö. se hur det går i morgon (med eller utan smarta picknick-hacks). Jag kan fortfarande inte riktigt tro på biljetterna vi har som liksom ska göra Busch gardens (kombinerat zoo och nöjespark) gratis, men enligt vad som står på biljetterna till Discovery Cove – där Inna ska få simma med delfiner på fredag – så ingår fria besök och fri parkering på både Busch gardens, SeaWorld och Aquatica under 14 dagar runt Discovery Cove-besöket. Det verkar för bra för att vara sant. Nog för att Discovery Cove var dyrt (över 7000:-) men då ingår ju liksom delfinsim och all inclusive under hela dagen där och de där attraktionerna vi får på köpet kostar ju tusentals kronor om man köper ”vanliga” biljetter till dem. Bara en endagsbiljett till Busch Gardens verkar kosta 79 dollar per person (och det är ändå ett erbjudande…) om vi hade köpt det separat. Parkering kostar 25 dollar. Jag tror det när jag ser det i morgon. Kanske. Rapport kommer givetvis. Over and out.