Florida 3.0. Dag 13. Från Sarasota till Busch Gardens till Orlando.

Nu börjar vi känna igen vädret från våra tidigare resor, för idag var det bara 12 grader vid frukost. Solen skiner dock från en molnfri himmel, så det blir nog en perfekt dag att besöka Busch Gardens.

Frukosten idag tog ännu längre tid än vanligt eftersom bebis så klart både behövde välling, byta blöja, kräkte och behövde byta kläder osv. På något sätt tror jag dessutom att Mimi lyckades finta bort sitt eget ätande i allt detta. För att verkligen finta oss pratade hon dessutom oavbrutet före, under och efter frukosten. Och under packningen. Det hade varit roligt att ha transkriberat allt, men förmodligen också helt fysiskt omöjligt att hinna med. Några tänkvärdheter som kom från hennes mun var i alla fall följande:

”Jag har långa ben.” Peter: ”Ja, det är tur så att du når ner till golvet.” Mimi (helt oberörd): ”Ja, men annars hade jag kunnat flyga. Det hade varit coolare.”

”Om jag väljer Ebbe så ska jag bo med honom och om jag får en bebis så får vem som helst hålla den. Jag väljer en syster för tjejer är ju lite roligare än killar. Fast jag gillar Ebbe. Vi ska ha ett hus.”

”Finns det något som heter Kalsong?” ”Nej, men Kallinge.” ”Kallinge, HAHA, hade alla på sig kallingar då?” ”Va? På riktigt, finns det något som heter Trosa? Haha! Jag tror jag skrattar ihjäl mig.”

Klart att bebis måste ha välling.
Resväska, bebis och doktorsväska. Vi är redo för allt!
Det djurälskande hjärtat vann och coquina-snäckorna släpptes ut i frihet under en fin morgonceremoni. (Som bestod i att de hälldes ur ett Pringles-rör. Det är så man blir rörd.)

Vägen till Tampa är egentligen en rätt snabb och smidig historia, men har man som Peter stämt träff med någon som säljer en mikrofon i St Pete’s beach blir den något längre. Om denna någon dessutom ändrar planerna under vår resas gång blir det ännu längre. Om Peter dessutom inte förberett med cash och sådant ökas tiden på med ytterligare minuter (swish, amerikaner, swish, för guds skull!). Om klockan sedan hunnit bli lunch och man kör åt fel håll för att äta blir det än mer… Om jag var irriterad? Japp. Om jag visade det? Japp. Om jag även visade det för killen med micken och de ändrade planerna? Japp. Lyckligtvis har jag för dåligt minne (för sådant) för att vara speciellt långsint, så när vi väl kom till Busch Gardens – snarare 12.45 än de 10-11 jag tänkt – var det glömt och förlåtet. Micken var faktiskt rätt cool. Men säg inte att jag sa det.

När vi dessutom på Busch Gardens passerade både parkering ($25) och entré (4 x $79) utan att betala något (det funkade!!) var jag rent solig igen. (Den som inte läst gårdagens inlägg: vi plankade inte. Entré och parkering ingick när vi köpte biljetter till delfinsim på Discovery Cove, vilket var en helt oväntad bonus för oss.)

Det blå strecket visar vägen vi borde kört. Den blå punkten till vänster vart vi egentligen körde.
Klart bebis måste ha ett par skor! Fram med virknålen och improvisera bara! (Nope, de är inte ens lika, men det märker lyckligtvis inte Mimi.)

Inte för att jag vill strö salt i såren för Peter (jo, okej, lite då) men ska man besöka Busch Gardens (liksom alla andra grejer i Florida) så är lågsäsong och tidigt på dagen att föredra, tror vi. När vi kom vid lunch var det väldigt behagligt folktomt, sedan blev det mer och mer folk under dagen. Inte så att det blev jobbigt, men det var bäst tidigt på dagen. Dessutom är det ganska bra att vara lite motvalls. Vi gick inte samma håll som alla andra, vilket gjorde att vår rytm inte var som alla andras = färre köer. (Vi kan ju låtsas att det var något vi planerade.)

Säkerheten är här, liksom på alla andra ställen vi varit på i Florida, rent skrattretande rigorös på vissa – inte alltid de förväntade – ställen. Gud nåde den som tar ett steg framför det vita strecket i väntan på shuttlebussen upp till entrén eller den som – gud förbjude – ägnar sig åt lapsitting (!) i den öppna bussen. Det är långa tirader om hur man sitter, inte har händerna utanför, kliver på och kliver av på flera språk innan man ens kan överväga att åka, och det sitter en chaufför längst fram och en kontrollör (?) längst bak. Och så minst en som kontrollerar kön. Det är inte undra på att biljetterna kostar. (Inte för oss då, men för andra stackare.) Sen går det bra att inne på området hoppa i en öppen ”Skyride” (linbana 20 meter upp i luften utan någon som helst säkerhet) med barn, bebis och väska utan att någon säger ett ord om att ens sitta ner i ekipaget.

Man var tvungen att vara fem för att få gå känguru-rundan och vi fann oss inte tillräckligt snabbt, så Inna och Peter kollade kängurur medan Mimi fick (gratis) mata ”ankor” samtidigt.

Parken är mysigt uppbyggd med en bra blandning av nöjesfält och zoo. Våra minioner brydde sig bara om djuren, så de var vårt huvudfokus under hela dagen. Man hade lätt kunnat göra något åt ställets kartor, för de var då inte lätta att få grepp om. Mitt lokalsinne är det ingen som skriver hem om – trots att jag faktiskt orienterade ett tag som ung – men när inte heller Peter luskar ut vart vi ska gå, då är det kartan det är fel på.

Den första – oväntade – höjdpunkten var ett av ”aviarierna” (heter det så, tro?) med fritt flygande fåglar där vi först gick igenom en gång och Inna sedan lyckades övertala sin snälla pappa att betala 65 spänn för en flourmugg med fågeldryck och gå in igen, för hon ville mata och ha en fågel på axeln. Hur det slutade? Först precis som förväntat med utspilld mat och livrädd tjej som blivit lite för intensivt uppvaktad av fåglarna, men till slut (tack snälla kille som skänkte ditt sista till oss) – efter att jag fått rycka in och bland annat förärats en rejäl bajs på benet (tack för det, otacksamma fågelskrälle!) – var hon stolt som en tupp efter att ha haft fåglar på både arm, axel och huvud.

20 sekunder efter bilden ropades det ut att tåget var sönder och inte skulle gå. Och Mimi-stackaren bröt ihop fullständigt, för hon ville så gärna åka.
Efter en stund vid ”splash-zone” var hon betydligt gladare.

Bebis måste ju se.
Eftersom tåget var sönder bestämde vi oss för linbana i stället. Mimi, som är väldigt tuff egentligen, bröt då ihop igen för hon ”hade ju aldrig åkt linbana”. Gaaah! Lyckligtvis stod vi på oss, för hon hann inte ens ombord innan hon älskade det. (Köerna från andra hållet var dock timslånga, så det blev ingen repris.)
En karusell fick det i alla fall bli. Gissa vem som fotade och vem som fick åka. 🙂
På”Animal help center” hade de inte ”så mycket på gång” i de glasförsedda veterinärrummen, så vi fick i stället träffa 21-åriga pythonormen som jag glömt namnet på. Hon kändes som en gummiorm, enligt säkra källor.
Flamingos, flamingos, flamingos everywhere!

Sammantaget blev det en riktigt bra dag, får vi lov att säga. Vi är lite bittra över att vi – trots idogt letande – inte hittade ett enda popcornställe där vi kunde ”refilla” vår dyra popcornspann, som vi släpat på hela dagen (hur tänkte ni där, BG?), men även om man så klart hade kunnat göra ännu mer (det fanns shower, musik och t.o.m en isshow), om man bara orkat och hunnit, så var det här precis lagom för oss. Särskilt med tanke på att det för oss var en ren bonus. Vi hade ju dessutom ytterligare en timmes resa, en tom tank (av en ren tillfällighet råkade vi få veta att det just på denna mack (?) var det svarta handtaget som gällde, annars hade vi tankat diesel – kunde blivit en ganska omedelbar hemresa av det…), tomt kylskåp, tomma magar och en incheckning att fixa. Barnens magar fixade vi med frukt och ”crackers”, våra egna – efter allt det andra uppräknade – med riktigt god kinamat (lunch även till i morgon!).

Jag trodde faktiskt att det skulle blivit ännu fler steg, men det är klart, för de hälften så långa barnen borde det ha varit rätt många.

På vägen mot Orlando började vi f.ö diskutera återstoden av resan, dvs den del som kommer efter veckan i Orlando, och insåg båda två att de planer vi gjort kanske inte är helt optimala med tanke på dels årstid, dels årsringarna på barnen vi har med oss, så det lutar starkt åt att vi ombokar. Igen. Mer om detta (och om Orlando/BahamaBay) i något annat inlägg, för nu är klockan nästan 02 och bilderna i detta inlägg djäklas å det grövsta med mig, så ligger de huller om buller i morgon beror det på att jag somnat. Tja, i Sverige är det väl faktiskt redan morgon. Ta en kopp kaffe för mig, ni som börjar jobba. 😉 Over and out från Orlando.