Halvvägs. Inte för att jag tar in det riktigt, men vi har faktiskt halva resan kvar. Hur skönt är inte det?! Idag skulle jag ju dessutom börjat jobba, så jag har blivit påmind om verkligheten genom ett antal jobbmejl. Så nu är det ju ännu skönare att vara ledig…. 😉 Skämt åsido så är det ganska dubbelt, för samtidigt vet jag ju att vår lilla IKT-enhet är grymt underbemannad, så att jag tar mig dessa friheter (ljuvliga föräldradagar) drabbar ju de andra. Jag lovar att jobba dubbelt så hårt när jag kommer hem! (Jag skojar bara, kära kollegor som läser, jag kommer förmodligen att vara sjuk och vabba – det är så det brukar bli efter resorna…)
Det är så skönt att ha ett riktigt boende igen! 160 bekväma kvm med allt som rimligen kan behövas! Vi har packat upp och tvättat. Och köpt riktig mat igen. Dock kan vi som återkommande gäster identifiera en del brister sedan förra året. Uppenbarligen kan andra gäster inte skilja på mitt och ditt för allt från en klockradio, adaptrar, korkskruv, kaffebryggarens glaskanna, sulkyn vi lämnade förra året till (min favorit) ett köksskåpshandtag (!) har försvunnit. Vad är det för fel på folk? Magnus och Yvonne som hyr ut lägenheten är dock ursnabba på att svara och hjälpa till, så det lär snart vara löst. Vill man hyra deras lägenhet (bekvämt och prisvärt!) kan man kolla på deras informativa sida bahamabay.se. Hälsa från mig om ni bokar! 🙂
Efter den hyfsat intensiva dagen igår bestämde vi oss för att ta en pool-dag idag och ”chillaxa” lite. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men när vi kommer ner till ”vårt” poolområde – det finns många på området – är bubbelpoolen svinkall. Vad har jag gjort för att uppröra pool-guden på detta sätt? Snälla, ge mig ett gudomligt tecken så jag kan – som galningen med just en sådan skylt vi såg dansande i en korsning igår – repent. Tack och lov är den ”vanliga” poolen den varmaste jag upplevt. Den måste hålla över 30 grader. Hoppas det fortsätter så även med mig här…
Snabb liten räka, den där Mimi. Varför har jag inte kommit på tidigare hur smidigt det är att spela in barnen på ”uppsnabbat”? På så sätt orkar man ju t.o.m kolla efteråt… (Jag kandiderar till bad parent of the Year. Varje år.)
Förutom ovanstående består djurlivet runt poolerna mest av snowbirds från Canada och norra USA. T.o.m jag och Peter sänker medelåldern rejält. Direkt när vi kom skapades en liten tom sfär runt just våra stolar. Undrar varför… Förmodligen beror de varma poolerna på all den reumatism och ledvärk som flödar lika frikostigt som ölen i amerikanernas typiska coolers…
Under över alla under! Mimi har ätit upp varenda smula under ständiga försäkringar om hur ”gott ända upp till solen [det är], det är mer än rymden, så gott är det. Jag vill aldrig äta något annat igen i hela mitt liv!” (Måttfullhet är inte hennes grej. Inte hennes heller.)
Vid 16-tiden började barnen (!) tröttna på poolen och så var bebis visst hungrig, så då tog vi en promenad (efter att ganska bryskt ha fintat bort att vi var tvungna att gå hem och fixa mosad banan till bebis – det börjar gå till viss överdrift med omsorgerna) på området. Promenad är f.ö en fin omskrivning för långsamt hasande i flip-flops och inget som genererar något som liknar motion.
På tal om motion – eller brist på densamma – så tror jag (även om det borde vara fysiskt omöjligt) att jag redan gått upp vartenda ett av de 10 kg jag faktiskt gått ner sedan vi kom hem härifrån förra året. Som sagt, i praktiken borde det inte gå, men spegeln, fotona och kläderna säger något annat. Insulin i kombination med taskig mathållning och alkohol kan nog fixa det mesta. Lyckligtvis ( ?) har jag ännu inte stött på någon våg, så jag kan inte verifiera mitt påstående, men tusan vet om jag inte hittat det perfekta receptet för snabb viktuppgång. Heja mig! Yeay!
Jag skrev ironiskt förra året om att plaskleklandet var enda stället på resorten med kallt vatten. Detta hade inte ändrats sedan förra året.
Det kan inte påstås att vi gjorde så mycket mer vettigt sen. Vi funderade ett tag på att åka in till Disney Springs, men insåg efter visst funderande att det var mer för att man ”ska” göra en massa när man är iväg än för att vi verkligen vill göra just det i kväll. Det är ungefär som vi känner inför Miami Beach. Vi är ju en mycket liten hårsmån ifrån att boka bort det igen, trots att vi inte under något av våra tre ändå rätt långa besök i Florida verkligen har gjort Miami Beach. Men när det känns som om själva semestern börjar ta slut och man inte egentligen känner för sitt nästa mål på resan, då är det ju något som är fel. Sen är vi kanske världens tristaste familj och hela oviljan mot Miami handlar kanske i själva verket om samma sak som Mimis aversion mot linbanan igår, dvs att vi aldrig gjort det och bara är lite rädda för det okända. Så kan det mycket väl vara. Men när det okända kommer med sand, massor av folk, dyr och krånglig parkering och bara möjlighet att äta ute, då skiter jag i att jag är feg. Jag kom på mig själv med att gå och verkligen njuta av tanken att återigen bo i ett av de där härliga husen med superkök, grill och uteplats när jag gick mellan hyllorna på Publix igår efter att vi pratat om att boka om, så jag är kanske egentligen en stugsemestrare (fast i lyxhus) än en citydito. I alla fall just nu…
Det blir alltså med största sannolikhet så att vi skippar både USA:s äldsta stad St Augustine (där det nu verkar vara i genomsnitt mellan 5 grader kallare än Orlando och nästan 10 kallare än västkusten) och Miami Beach för att i stället återvända till en poolvilla i Cape Coral sista veckan. Det var faktiskt när vi insåg att möjligheten att bo i städerna innebar att vi skulle bo i ”vanliga” hotellrum med två sängar och ett kylskåp i nio nätter som vi började inse att det här inte skulle bli så bra. Egentligen gillar vi ju både städer och att äta ute, men med små barn (som bara gillar ”handburgare” och spaghetti) och som inte ser charmen i att strosa för att upptäcka en ny stad hade det helt enkelt inte blivit bra. Vi kommer att förlora oförskämt mycket pengar (en natt, my ass) på att avboka Miami-hotellet, men räknar med att vi ändå kommer att ”spara” nästan motsvarande pengar på bara parkering.
Nu ska vi bara bestämma oss för vilken villa vi ska hyra. 🙂 Jag lutar åt Villa Savona, men det där med vita (nya) soffor i kombination med en fyra- och en sexåring…. Nja, vi får se.
I morgon velar vi mellan vattenparken Aquatica, SeaWorld och en dag på resorten. Den som läser får se vad det blev. Jag förstår att spänningen känns helt olidlig.
