Florida 3.0. Dag 17. Shopping, bubblor och karaoke i Orlando.

15 grader och sol är, även om jag förstår att det låter som en dröm om jag tolkat Sverige-vädret rätt, aningen kyligt och snowbirdsen här på området går runt väl inpackade i termojackor. Mimi oroar sig för bebis och tjatar om att jag ska virka en kofta också till henne. Hon tror att det går på ungefär tre minuter. Skönt att hon har sådan tilltro till min förmåga, men kanske jag behöver lite mer tid.

Må det bli varmare tills i morgon då det så innerligt efterlängtade delfin-simmet ska bli av. Även om vi haft det så osannolikt bra hittills att man kanske inte kan begära mer, önskar jag verkligen att den dagen ska bli den bästa på resan. Inna ser såå fram emot detta. (Och jag är innerst inne rädd att hon ska bli rädd när det väl är dags. De är ändå rätt stora, de där fiskarna…) (Ja, jag vet att de är däggdjur, inte fiskar.)

Vi fick faktiskt en rätt bra shoppingdag idag. Vi åkte till det – enligt uppgift – minst turistiga stället; Winter gardens. Det var inte ett ”strosområde” utan hade mest stora kedjor i stora hus som de flesta områden här, men faktiskt ett litet pedestrian område också. (Där är ett ord jag saknar på svenska. Motsvarigheten till ”pedestrian”. ”Gång-” passar liksom inte alltid.) Det blev ingen storshopping direkt, men alla handlade något. Jag en jacka, Peter ett par skor, Inna ytterligare ett sminkset och Mimi ytterligare en docka. Bebis måste tydligen ha en lillasyster, ”för man har ju två barn, som du, mamma”. Obestridlig logik.

*Visst ser man lite tuff och cool ut när man gör så här?”
Jag är lite sugen på en sådan här, även om jag verkligen inte har en aning om vad jag egentligen skulle ha den till. Jag som inte ens pratar med Siri speciellt ofta. Mimi skulle i och för sig kunna fråga den vad bajs heter på olika språk… det är ju så klart ett identifierat användningsområde…
Åh, vad sugen jag blev…
Hon har lite egna idéer om make-up den här sexåriga tweenien. Eller är det jag som blivit hopplöst mossig?
Lillasyster ”Amuletta”. (Vad skulle hon annars heta?)
Amuletta kom med ett eget gosedjur. Som om vi inte hade tillräckligt med sådana redan.
Tvåbarnsmamma vid fyra.

Dessutom åt vi för en gångs skulle inte på ett snabbmatsställe, utan på restaurangen Macaroni Grill. Riktigt gott och ca 3,5 gånger dyrare än snabbmat trots att vi efteråt insåg att vi i praktiken ätit samma slags mat…. Sallad, pizza, pasta… Vi är verkligen rätt simpla. Samtalet runt maten var rätt kul: ”Pappa, hur var världen när du var liten?” ”Va? Inte mobiler, inte ens datorer, inte ens tv-spel?!” Inna tror inte att hon hade överlevt.

En halv sallad och en halv pasta för 10 dollar. Perfekt upplägg! Och gott.
”Nu har jag en bebis i magen. Den ska vara där i en månad.”

I en Nike-butik hade Mimi sitt livs första riktiga konversation på engelska med en person utanför familjen. Gissa hur stolt!? Tjejen hon pratade med var så impad – även av Inna sen – att hon tyckte vi skulle anmäla dem till någon talkshow som jag dock redan glömt namnet på. Det var något med en kvinna som bjöd in exceptionella barn och gav dem en massa presenter. Ungefär som en vanlig dag i vår familj alltså.

Jag måste erkänna att jag trodde att dagen var slut och att det skulle bli en osedvanligt kort blogg (det hade ju varit en skön omväxling kanske…) när vi kom hem från shoppingen strax innan 16, men vi lyckades faktiskt hitta på lite till. För det första badade vi någon timme i den relativa (14-15 grader) ”kylan”. Poolerna är ju så varma här att det är som att bada tunna fast i poolformat. Bland annat diskuterade vi skolsystem och legalisering av hasch med en kanadensisk snowbird i poolen. Att Canada legaliserat var verkligen en nyhet. Det som verkar (verkade?) vara ett så vettigt land!

Jag blir dessutom mer och mer övertygad om det där med att jag upprört poolguden, för vad händer med den numera lagade, varma och glatt bubblande poolen när jag hoppar i? Den tvärdör. Från glatt bubbel till knappt ens någon enstaka krusning på ytan. Vad har jag gjort?! (Okej, ska jag vara ärlig så var det inte förrän timerns 15 minuter var slut och vi skulle starta upp igen som den dog, men det är ju inte lika dramaturgiskt.) Nåväl, en varm obubblig bubbelpool är i alla fall snäppet bättre än en kall dito, så det fick duga. Det spännande var att bubblorna kom tillbaka när vi gick upp. På allvar. Jag kanske får se över min ateistiska grundsyn.

Efter diverse diskussioner med halvtrötta, hungriga barn som verkligen inte fick mig att tro att vi faktiskt skulle få den trevliga kväll vi fick, tog vi bilen (!) till restaurangen på området. Jag har bara beställt mat till poolen tidigare, så jag undrade lite var jag egentligen hamnat, för man kan kanske inte beskriva stället som stilfullt eller ens speciellt fräscht, men deras nachotallrik är spektakulär, parmesan-stripsen ljuvliga och när man väl vant sig är det riktigt trevligt med den sunkiga heltäckningsmattan inne i det skolmatsalslika rum där de kör karaoke (!) när det är för kallt utomhus och barnen har hur roligt som helst i spelrummet där fem dollar ger 20 tokens, som i sin tur håller dem sysselsatta jättelänge (under förutsättning att de stoppar dem i automaterna där man får ut plastbollar med meningslöst innehåll och inte i ”vad-de-nu-heter-lurendrejeri-maskinerna-med-en-griptång-där-det-är-helt-omöjligt-att-faktiskt-greppa-något” som dessutom kostade fyra tokens). Jag börjar mer och mer inse att jag nog är en helt vanlig djäkla Svensson-resenär och inte den coola city-brud jag inbillat mig. Frågan är om det beror på barnen, åldern eller om jag bara spelat innan när jag trivts så bra på cityresorna med shopping och restauranger i Barcelona och Prag… Snart sjunger väl jag också karaoke och tycker att det låter mysigt att bo i tält. 😉

Tja, vad säger man? Klart bebis och bebis också ska få drinkar.
En servett har oanade användningsområden.
Som sagt…
Fyra tokens…
Men hon vann i alla fall. (Jag stod bredvid och tryckte på ”boost” hela vägen.)
”Ta en bild och skicka till Ebbe, för han älskar ju bajskorvar!”
”Skicka denna också till Ebbe, så han ser min tatuering.”

Karaoke ja. Inna blev självklart eld och lågor inför möjligheten att sjunga inför publik. Problemet när man är sex år är ju dock att det inte är så lätt att läsa på engelska och att de låtar man kan utantill är antingen egna youtubefavoriter eller pappas i och för sig coola, men gamla eller bluegrassiga, låtar som knappast återfinns i någon karaoke-pärm, hur tjock den än är. Hon sprang fram med fråga efter fråga, men varken ”Don’t mess with my toot toot” eller ”Miles and miles of Texas” funkade, så till slut slog hon till på ”Let it go” med bakgrundssång, trots att hon bara kan refrängen, bara för att få sjunga.

Inna i tålig väntan på att få veta om hennes sång finns i arkivet samtidigt som en icke-skönsjungande snowbird underhåller.
Cool, spänd och vääldigt förväntansfull. (Och passande klädd. Leopard passar bra i den tongivande åldersgruppen här.)
Inte direkt klockrent, men känslan är där verkligen i alla fall.

Om hon gillade det även om det knappast kan sägas ha varit ett prickfritt framträdande? Hon strålade. Det sista hon sa innan hon somnade var sen: ”Mamma, jag älskade verkligen att stå på scen!” Lilla hjärtat. Må hon få behålla självförtroendet och modet att ställa sig där. Gissa om det finns en till i familjen som hett önskar det! I morgon kväll är tanken – om det finns energi kvar efter Discovery Cove – att fråga den ständige fredagstrubaduren ”Florida Rick” om det går bra att köra ett eget far-dotter-live-framträdande med Innas egenhittade youtube-favorit The rise of the mesopredators. Och kanske även ”Don’t mess with my toot toot”. Som av en händelse har ju Peter köpt en gitarr och dragit med en förstärkare hemifrån…. Blir det av finns en liten försvinnande chans att det kommer att gå att läsa om här. 🙂