Florida 3.0. Dag 23. Depp och pepp i Cape Coral.

Efter en helt sömnlös natt sitter jag nu på en småkylig, men solig altan, med tusen tankar snurrande i huvudet. Jag hade inte målat fan på väggen som jag skrev igår, utan den som hade gjort målningen hade målat en ännu värre fan än jag ens kunde föreställa mig. Jag orkar inte ens skriva om det, för då skriver jag nog saker jag inte borde. Semesterkänslan är i alla fall helt som bortblåst. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Så fort man är genuint glad och lycklig över något, tas det ifrån en. Får se om jag orkar förtränga och ändå låtsas som om allt är bra både IRL och här. Barnen lär ju inte köpa att jag sitter här och deppar så länge till i alla fall.

Om det finns någon fördel med att inte sova alls, är det att man är vaken när detta lilla troll – som annars är mest morgonpigg av oss allihop – vaknar. Imponerande frisyr!
Hon skulle absolut ha sina nyköpta kläder på sig, och var ett tag vansinnig över att hon inte hade fått någon ny tröja (för hon sa kategoriskt nej till alla jag föreslog). Till slut fick nya bikiniöverdelen duga.
Nya skor också…
Som blinkar när man stampar.
”Kolla snabbt!”

Det är inte bara jag som är deppig och har förlorat tron idag. Lilla söta Mimi – vi undrade vad hon höll på med när hon frågade var hennes målarbild var och började kolla under kuddarna i sängen, men tänkte att hon väl gömt något hon haft med sig hemifrån. Lite senare hörde jag henne dock öppna och stänga varenda låda i sov- och badrum och med en rent förtvivlad röst undra var hennes målarbok var. ”Jag önskade ju en. När kommer den? När kommer det man har önskat?” Lilla, lilla hjärtat, hon slängde ju 25 cent i en önskebrunn igår och önskade sig en målarbok med enhörningar… Gissa om vi kommer att försöka hitta en sådan?!

Nu är målarboken glömd i alla fall. Och hon producerar i stället kronor.
”Mamma, du är drottningen. Eller…, vem är prinsessan? Alltså, vem är störst? Okej, då är Inna prinsessa och du är mamman. Min mamma. Inte drottning.”
Alla ska med!
Så här glad blir man när kronan efter fjärde justeringen äntligen passar.
Så här nöjd är man om man är sexårig tweenie som valt sina kläder alldeles själv i butiken.

Det blev en väldigt slö förmiddag med mig ältandes på altanen och resten av familjen i olika stadier av aktivitet. Det är tyvärr lite kyligt – bara 16-19 grader nu – men sol, lite bad (29 grader i poolen), grill på altanen och ett par glas vin, trots att det bara var lunch, gjorde en del för livsandarna. Eller förträngningen. Känner jag mig själv rätt kommer tankarna med full styrka i natt igen, men det var ju skönt att jag i alla fall bara förstörde förmiddagen, för eftermiddagen blev riktigt trevlig. Först kom grannen – efter ett par påstötningar från barnen (host host) – över med valparna Mia och Gizmo, så överlyckliga tjejer fick hundgosa i säkert en timme.

”Kolla, mamma, jag kan visst se glad ut på bild!”
Efter att hon fått ge mig en ”diskret make-up”: ”Jag är inte så förtjust i diskret. Jag är mer en more is more-tjej.” 🙂
Okej…?
Lycka
Lycka
Även Gizmo verkar lycklig.

Efter hundgoset badade vi hela familjen en bra stund, trots att temperaturen inte egentligen riktigt tillät det. Vad är det förresten som gör att barn aldrig får nog? När man känner sig som världens bästa, mest engagerade föräldern ever efter 30-40 upprepningar av en och samma aktivitet tror man ju att man ska leva på de meriterna i veckor, men glöm det: ”En gång till, bara en gång till”! Idag stod badbolleyboll (sic!) och dubbelbalansering på flytbräda på agendan. Faktiskt ganska kul (de första 25 gångerna), speciellt när jag och Inna utvecklat balanserandet till konst och Peter sedan skulle försöka. Mimis kvittrande skratt hade kunnat värma halva Småland i en månad om man hade kunnat lagra den energin på burk. Mimi utnämnde f.ö dagen till byxneddragardag (kiss- och bajsåldern är så rolig…) och gapskrattade varje gång hon fick en skymt av en skinka. Själv var hon naken, knäppskallen.

Egentligen skulle vi bara köra en sväng och handla lite på kvällen, men i stället hamnade vi på vårt lokala ”Ford’s garage” (det ställe vi tänkt besöka på Miromar igår). Det låg så konstigt och off-side till att vi kört förbi det flera gånger och jag verkligen trott att det var en verkstad, men tji fick jag. Vilket ställe! Cool inredning, massor av personal, massor av folk, ett djädrans tempo och riktigt god mat. Jag var bara tvungen att prova det märkliga ”Deep fried dill pickle”, vilket helt enkelt var friterad inlagd gurka med wasabi-dip. Supergott och ganska annorlunda. Jag trodde det bara var ett litet snack, så jag beställde (trodde jag) lite strips också. Ooops…. båda rätterna hade kunnat mätta en smärre nation. Lyckligtvis är det ju helt legitimt att få med sig resterna i en box här, så lunchen i morgon är räddad.

Så typiskt USA att en uppenbarligen uppskattad och välbesökt restaurang ligger på samma ställe som en verkstad mycket väl kunnat ligga på, i utkanten av allt. Alla kör ju ändå bil.
Kolla Forden i taket!
Från herrarnas
Hungriga familjemedlemmar.
Alltså, jag läste ändå texten i menyn, men förväntade mig lite fries med cheese. Inte denna gigantiska kaloribomb med extra allt, som i och för sig var god.
Friterad inlagd gurka. Mycket godare än det låter.
Femte bilden innan hon gick med på att inte göra sura grimaser.
”That’s what I call a knife.”
Alltså, man kan ju faktiskt inte gå utan att ha smakat på den översta efterrätten.
Den var lika maffig som beskrivningen utlovade. Och god. Vi delade. (Älskar hur insulinsprutan skapar lite balans i bilden.)
Okej, om man kollar på Mimis min så förstår man ganska lätt varför Inna håller sig för näsan med denna lidande min. Skitunge!
Nästan en bra bild ju. (Det krävdes viss övertalning.)
Vi pekade och förklarade hur telefoner fungerade förr (”innan Youtube fanns” = ungefär istiden i Innas sinne). När vi gick visade jag telefonen (på väggen) på nära håll och fick då veta att hon hela tiden trott att vi pratat om bensinpumpen till vänster. 😀 Inte undra på att hon sett så frågande ut.