Florida 3.0. Dag 25. Sol, bad, hoppande fiskar, dans och hundar i Cape Coral.

Efter en morgon som inleddes vid 06 av ett samtal med någon som tyckte det var lämpligt att ringa en fjärde gång direkt efter de tre samtal jag tryckt bort (att ibland använda sitt privata nummer i tjänsten får konsekvenser…) och som sedan till stor del bestod av att svara på mejl och kommentarer om gårdagens inlägg (jag släpper det och tänker ägna mig helhjärtat åt semester de sista dagarna nu) blev hela familjen indragen i en väldigt komplicerad ”kasta-boll-i-en-hink-lek” med en ytterst inkonsekvent lekledare. Både regler, poängberäkning, modus och lekledarens humör ändrades helt utan förvarning under hela leken, så det gällde att vara på helspänn.

Någon som vågar sig på en gissning på vem som är den lynniga lekledaren och vem som är den mest utsatta deltagaren?
Tyvärr fick jag inte med på bild när hon försökte sätta sig på hinken för att hindra sin syster från att kasta sitt kast……
Nu är det frid och fröjd igen. Har glömt vad de tittar på, men har för mig att det är en egeninspelad video. (En sådan har Mimi f.ö skickat per sms till mig. Och till ett helt random Tre-nummer som inte är listat på Eniro…. Oooops. Inget svar dock.)

Något som vi är verkligt usla på är att göra planer under påbörjad dag. Ska det bli något av våra dagar måste de planeras i förväg, annars går morgnar och förmiddagar och ibland hela dagar utan att vi egentligen gör något. Personligen har jag inte så mycket emot detta, eftersom jag är rätt nöjd så länge jag har sol och pool, men jag påverkas väldigt av andras rastlöshet och blir väldigt lätt irriterad av att inget händer när denna rastlöshet ändå känns i hela luften. Det känns som om jag måste ta ett initiativ för att något ska hända, men jag är ju nöjd med ohändelsen. Krångligt? Japp, jag är inte så lätt. Inte de andra heller.

Efter lite av denna irritation blev det ändå en bra dag. Peter bjöd på sin speciallunch (f.ö den enda rätt förutom kokt och stekt ägg han behärskar), en perfekt spaghetti aglio e olio, sedan stack han iväg för att ägna sig åt en av sina favorit-pastimes i USA; kolla pantbanker och musikaffärer medan jag och tjejerna ägnade oss åt en av våra favoriter; sol och bad. Och lite ”busiga” eftermiddagssnacks. Det var ju ändå fredagsmystid hemma. Det sköna med barn är ju trots allt att man inte behöver göra jättestora grejer för att de ska vara nöjda. Idag tog vi en ”picknick” på bryggan – 4,5 meter från poolen, fantastiskt miljöombyte alltså – och spanade in hoppande fiskar i kanalen. Det tyckte de var ett äventyr. Speciellt när de fick ta med sig en ”drink” och lite chips.

Fiskspanarpicknick
Mimi såg en av sina dagiskompisar på Facebook och ville skicka en bild och en hälsning tillbaka.

När Peter kommit hem och vi vaskat av ytterligare någon timme i poolen, gjorde jag ett tappert försök att rädda håret (en månads poolbad har satt irreparabla spår) på tjejerna genom att låtsas att vi skulle ha ”skönhetssalong”, vilket i stort sett betydde att de fick sitta med inpackning och äta snacks i solen en stund. (Mkt snacks idag. Också.) Det gick… sådär. Innas hår – som egentligen är det som redan är sämst – kommer kanske överleva tills vi kommer hem, men Mimis är kört. Det var så illa att jag fick hämta kökssaxen och – blunda nu alla som har något hum om frisörande – samla ihop håret i nacken och klippa en dm. Eller kanske snarare två. Snyggt? Nej, inte direkt. Jämnt? Definitivt inte. Vänskapligt? Absolut inte, vilket bidrog till slutresultatet. Jag har nog sett skamklippningar som sett bättre ut. Tur att hon i alla fall är lockig. Och söt.

På skönhetssalong.
Före klippning.
Efter…

När vi var på någorlunda vänskaplig fot med varandra igen, jag och Mimi, drog vi mot Cape Harbour. Igår var det ju ingen livemusik på Fathoms, så idag fick de en ny chans och till skillnad från de två senaste kvällarna gjorde vi precis vad vi tänkt när vi stack iväg. Vi åt, lyssnade på go musik, dansade och klappade hundar. Det där sista är ett tillägg i planeringen som inte någon av oss vuxna står för, men men till och med konstitutionen har ju tillägg, så klart att vi måste ha sådana. Man får ju ta seden dit man kommer. Fast vi bryr oss inte om att bygga någon mur. Inte ens om grannen betalar.

Inna innan jag nämnde att alligatorer ju gillar sådana här vattensamlingar…
… och efter samma kommentar.
Vi har inte ens satt oss ännu, men besöket är redan en succé. Inte bara får hon gosa, utan också mata Rosie med strips.
Medan Mimi kramar Bogey vid bordet bredvid.
Som sagt, besöket är redan en succé. De har blomkålspizza (low carb). Inte för att jag påbörjat min sockeravtändning ännu – det blir nästa veckas roliga projekt – men självklart var jag tvungen att prova den.
Supergod! Betydligt bättre botten än jag någonsin fått till dessutom. Jag borde frågat om receptet.
Mimi råkade bita sig själv i fingret så hårt att det nästan gick hål (!) och var efter det lite klängig och mysig ett tag. (Även om ”mysig” kanske är fel ord här, vad de nu sysslar med.)
Här kollar vi på ”när jag är i din mage, mamma” och hur ”slemmig jag är” vid nedkomst. (Klart att jag måste blunda när Peter för en gångs skull får upp kameran.)
Samtidigt ägnar sig Inna åt någon komplicerad dans utanför. (Jag börjar redan känna att jag kommer att bli en sådan där urmossig morsa som inte fattar, för jag borde komma på vad det heter. Shuffla? Flossa? Dubsteb? Vals? Shottis?)
Ojoj! Snacka om kärt återseende. Lilla hunden Bell, som vi träffade vid nyår, var tillbaka!

En av anledningarna till att barnen älskar stället så mycket är att det är extremt hundvänligt och således hundtätt, vilket också ställer till problem för oss, för hur mycket positiv feed-back vi än får om våra ”well-behaved kids”, deras språk och ”social skills”, så är det väldigt svårt att bedöma hur mycket tid och energi främmande människor egentligen har lust att lägga på helt random ungar som kommer fram och vill klappa, hålla och fråga om deras hundar. Det blir många diskussioner med framför allt den större av de två social skilled barnen och i de diskussionerna visar hon inga social skills alls, utan de är mer av ”goddag yxskaft”, eftersom hon oftast svarar på våra utläggningar med: ”Får jag klappa den hunden då?”

Riktigt bra band.
Bra band med bra smak uppenbarligen. Detta var inte den enda Shellback-låten de körde.
Cool eller Stevie Wonder?
Rumpshaken på slutet är min absoluta favorit. 😀

Vi blev kvar i Cape Harbour en bra stund längre än vi trott och planerat – kvällarna är äntligen varma och sköna igen – men ändå inte tillräckligt många hundar länge, enligt barnen. Pedagoger som vi är, så mutade vi dem med popcorn och sodavatten, varav båda numera återfinns i baksätet på bilen…. Gaah! Ibland upplever jag dem inte alls som intelligenta, mina annars rätt framåt barn.

När vi kom hem hade det äntligen hänt, det som Mimi förunderligt nog inte släppt sedan i måndags (var det väl?). Tandfen (hon var inte säker, men gissade på det) hade kommit med hennes önskebrunnsönskning enhörningsmålarboken. Den glädjen lever man ett tag på. Hon upprepade hur många gånger som helst – helt förundrat – innan hon somnade: ”Tänk att jag fick den. Äntligen kom den. Den finaste av alla. Jag älskar den. Jag ska måla så mycket i morgon. Tänk att den faktiskt kom. Tänk.” Nu ligger den i fotändan på sängen så hon ska se den direkt när hon vaknar.