Florida 3.0. Dag 26. Bacon Jam i Fort Myers

Att ha barn innebär riktigt spännande semantiska funderingar. Efter en faktisk kallsup i förmiddags undrade Mimi vad en kallsup egentligen innebar och hennes: ”Vad är en varmsup då? Poolen är ju varm.” är ju en högst relevant fråga som sätter igång intressanta tankar, i alla fall hos mig som är semantiskt och grammatiskt intresserad. (Nörd, brukar det kallas i vardagligt tal.) Det är väldigt synd att man inte skriver ner alla sådana roliga funderingar, för man glömmer dem ju tyvärr nästan direkt. Jag och Inna hade också en sådan rolig diskussion senare på dagen. Hon sjöng på en sång om någon som var ”savage” och jag frågade henne om hon visste vad det betydde. Det visste hon inte riktigt, och när jag förklarade med ett antal synonymer, varav en var ”grym”, såg hon verkligt förvirrad ut. Och det är klart – för de som är födda på 2000-talet finns väl bara grym i betydelsen ”bra, cool”?! Det passade inte riktigt ihop med min förklaring av savage…

Eftersom idag, enligt klart.se, ska vara den varmaste dagen och kvällen innan lite sämre väder, har vi faktiskt gjort en plan idag, nämligen att bara vara hemma och bada/sola/grilla, men det är ju svårt att hålla fast vid den planen när man på FB hittar evenemanget ”Bacon Jam festival” i grann- eller egentligen sammanväxta staden Fort Myers. Det är ju så galet att man nästan inte kan missa det. Bara kolla beskrivningen nedan. Lite baconglass lockar ju verkligen i 25-gradig värme. 🙂 Klockan är 11.30 nu och vi har inte tagit något beslut, men det känns som om det vore rent galet att missa, så förmodligen är vi snart på väg.

Fråga mig inte riktigt vad hon håller på med, men jag vet i alla fall varför hon har Mimis kläder på sig. Hon skulle visa mig en dans, och den såg visst inte riktigt bra ut utan kläder, och då låg Mimis närmast ”och vi kan ju ändå ha varandras kläder, visst, mamma?”.
Visst skrev jag igår att Innas hår nog ändå skulle klara sig tills vi kom hem till en frisör? Jodå, i alla fall tills hon ”råkar” få tuggummi i håret och tar ett eget initiativ med saxen… Den där luggkapningen var t.o.m värre än det jag gjorde på Mimi igår.

Efter lunch råkade jag höra när Peter lyssnade på Storytel, och insåg att jag lever mitt liv lite snabbare än han. Jag har min standardinställning på 1,5 ggr hastigheten när jag lyssnar, så hans bok låter soooom ooom uuuppläääsaaareeen ääär sååå lååångsaaaam. Gääääsp. Inte undra på att det var längesen jag lyssnade på just den boken. (Nope, denna passus har absolut ingenting med något annat att göra, det var bara en spontan iakttagelse när jag ändå skrev.)

För en gångs skull verkar det f.ö som om vi faktiskt planerat bra (hoppas jag inte jinxar nu), för mycket riktigt måste vi ju åka på Bacon Jam, och nu efter lunch har det börjat blåsa ganska rejält och seglat upp lite moln, så även om det fortfarande är varmt verkar förmiddag vid poolen och seneftermiddag med bacon i alla fall just nu som en perfekt lösning. Svaret har jag i kväll.

Framme! Amerikaner gör sällan något halvhjärtat, kan man väl säga.
Lite hasch, någon?

Bacon jam, ja. Inte det allra billigaste av nöjen, eftersom parkering och entré var 10 dollar stycket, alltså 50 dollar direkt, men vad gör man inte för att komma in i en inhägnad park (med beväpnade vakter vid passagerna) med en scen, matstånd (de första jag såg visade inga tecken på bacon, men däremot marijuana…), en lekplats, en klättervägg och ett par hoppborgar? Enligt Peter var det riktigt duktiga musiker i alla fall. Själv tillbringade jag hela första (och sista för den delen) timmen vid den uppblåsbara rutschkanan där Mimi köade, åkte, ”studsade ut”, sprang runt, köade, åkte, studsade ut….

En (o)välkommen bonus med detta var att jag hade tillfälle att iaktta ett antal barn vars föräldrar kanske också borde ha gjort samma sak som jag, nämligen suttit och kollat på sina barn. Den stackars ”volunteern” som skötte kön gjorde sitt bästa, men var kanske lite av den försiktiga typen, vilket – hyfsat ocharmiga – barn/halvvuxna effektivt ignorerade. (Okej, jag överdriver igen, men några var faktiskt precis sådana. Lyckligtvis gick de ganska snart.)

I denna borgen höll Inna till, och skaffade sig som vanligt direkt några ”vänner”.
Och det här vara Mimis ”hoods”. Den där tjejen vid ”ingången” hade förmodligen den längsta eftermiddagen i sitt liv, men jag läste att man som ”volunteer” fick gratis inträde. (Vad hon nu skulle med det till, hon var i alla fall här de tre timmarna vi var på plats.)
Alltså, hade jag varit en festivalmänniska med alla mina sparade festivalarmband hemma, hade denna garanterat fått hedersplatsen…
När de vuxna också fick ett sådant här armband och frågan om man drack öl vid entrén tänkte vi att vi i alla fall skulle få något tillbaka på entrépengarna, men nej, det var bara ”leg-kontrollen”. Vilken tur. Ingen hade ens anat att jag var över 18 (eller är det 16 i Florida? 20?) annars.
”Jag ska åka en gång till!” (För 47:e gången.)
Lycklig tjej som fick den allra sista lilla flaskan att göra sandmönster i.
Lekplatsen var väldigt inriktad på kommunikation. Sådant tycker jag är extra kul!
Det här att teckenspråk är olika för olika länder är så ogenomtänkt. Det svenska alfabetet kan jag, men det här reder jag inte ut. Fast jag gillar det ändå! Det fanns även braille och symboler på andra ytor på lekplatsen. Tummen upp! (Jag höll på att skriva att det i alla fall är ett internationellt tecken, men det är det nog inte när jag tänker efter. Är det inte en förolämpning i något land?

Nu ska jag inte låta mina sarkastiska kommentarer förstöra tillställningen, för det var riktigt trevligt och avslappnat. Att betala 10 dollar i inträde är faktiskt betydligt bättre än att hålla på och dutta med varenda grej barnen vill göra. Den riktiga höjdpunkten blev nog klätterväggen, där Mimi klarade att ”plinga i klockan” på sitt tredje försök (någonsin) på enkla (haha..) banan, och Inna på andra försöket på den mellansvåra. Stolta? Inte det minsta.

Första försöket på lätta banan.
Så här sur blir man när man är någon centimeter för kort enligt skylten ”You’ll need to be this tall”.
Så här glad blir man när man får gå förbi ovannämnda skylt.
Så här nöjd är man inför omgång nummer två.
Mimi visade ingen som helst respekt för höjden eller det faktum att hon aldrig gjort detta tidigare, utan var i rekordfart nästan högst upp redan på sitt första försök.
Och Inna klarade som sagt den ”mellansvåra” på sitt andra försök.
Vet inte om det bara är Florida, men USA verkar otroligt hundtätt.
Tja, är det bacon jam så är det bacon jam.
Men det här fattar jag inte riktigt. Får de kanske en egen festival nästa helg?

Innan vi gick – efter otaliga klättringar, oräkneliga hopp, mycket musik och ganska många hundgos (och några grisgos) – var vi ju bara tvungna att testa baconglassen. Enligt Inna var den det värsta hon ätit, Mimi tyckte den var god till en början, men gillade inte baconet, Peter sa nja och jag tyckte den var helt okej. Och åt upp den av ren snålhet.

En bild säger mer än tusen ord.
Japp, bacon!
Livebilder från Bacon jam i allmänhet och klättringar i synnerhet.

Vår planerade grillning brann så klart inne av ren tidsbrist, men det funkade lika bra att äta hämtmat på altanen. Ska vi tro väderapparna var det nog sista altankvällen för den här resan, men det är kanske lika bra att börja förbereda oss på betydligt lägre temperaturer och en mer asketisk livsstil… Buäää! Nope, jag längtar inte alls hem, utan hade mycket väl kunnat tänka mig att göra som ”snowbirdsen” och vara kvar till mitten av mars eller så.