Florida 3.0. Dag 29. Absolut sista dagen.

Vår absolut sista dag i Florida inleddes med ett mejl från Susanne på myflorida.se där hon erbjöd oss att stanna lite längre, om vi ville. Det löste ju verkligen våra problem och funderingar om hur vi skulle lägga upp resdagen så den inte blev för jobbig för barnen, även om det också känns lite som om vi är lite väl lata och bekväma. Jag tror dock att denna känsla egentligen mest härrör sig från något slags Jante-känsla att man måste uppleva så mycket på semestern och att det inte är ”lika fint” att bara slöa och ha det bekvämt, för jag har en liten naggande känsla (som f.ö förföljt mig sedan vi avbokade Miami) att vi borde göra Miami, för det är det man gör liksom. Att jag inte är sugen känns som om det är fel på mig, inte på Miami. Dessa tankar trycker jag dock långt ner tillsammans med en del andra som spökar och tänker nu njuta högeligen av ytterligare en bekväm dag.

Jag vet att jag skrivit det innan, men det är värt att nämna igen hur nöjda vi är med att boka genom myflorida.se. Det är verkligen ett toppensätt att resa, att hyra ett lyxigt poolboende så här och priset är lägre än ett ordinärt hotellrum här. Den som vill festa och gå på klubbar ska nog inte åka till Cape Coral, men för alla oss som, ve och fasa, vill ha det bekvämt är det toppen. De flesta villorna har både två/tre/fyra sovrum och lika många badrum, så det är verkligen inga problem att vara två familjer om man vill ha sällskap också. Västkusten är verkligen Floridas bästkust även om havstemperaturen konstigt nog är lägre här, i alla fall nu under vinterhalvåret. Man tycker ju spontant att Mexikanska golfen borde vara varmare än Atlanten, men icke.

Kulturella skillnader är ju alltid kul, och här är en man kanske inte så ofta reflekterar över (om man inte har en lite lätt sjuk hjärna). Toaletterna här är breda ”upptill” och har vatten en bra bit upp i det breda, vilket gör att man får en – inte alltid önskad – bild av sitt tarminnehåll på ett sätt man sällan upplever hemma. Visst är jag bärare av så mycket viktig kunskap och visst blir man glad över att få sådan kunskap förmedlad, kanske lite lagom till frukost eller så… 😉
Mimi har lucia för oss i 25 graders värme. Känns passande på något sätt.

Från barn och fyllehundar får man ju som sagt veta sanningen, så nu vet vi hur det är här hemma. Bebisarna är gulliga, Inna och Mimi är gulliga, jag är gullig (!), men ”inte pappa för han är ju storing, han är ju biggig”. (Sorry, Peter, inte biffig, utan biggig…) 😂

”Jag öppnar lite till så du kommer ut, pappa!” 😂
”Pappa är ju mycket större än du, mamma, så han är ju inte gullig som du.” (👍🏼😂)
Det spelar liksom ingen roll hur lång en semester är. Man blir liksom aldrig så färdig att man inte måste krama ur det allra allra sista…

Stackars lilla Mimi ville såå gärna säga (ytterligare ett) hejdå och ge ett brev till grannhundarna Mia och Gizmo, men hur intensivt hon än stalking-stirrade in dit, kom de inte ut.

Så här sur blir man för att ens kompis/syssling ska bli storasyster och man själv inte får bli det. ”Det är orättvist! När hon fyller år kommer jag inte att göra någon present till henne. Hmpf!” (Fyraåringar har sån koll på läget… Tur att de flesta – i alla fall vår – har lika kort minne som de är labila.)

Till lunch idag lyckades jag – av det som var kvar i kyl och skåp och som vi egentligen tänkt lämna efter oss – fixa ihop en synnerligen god måltid, som t.o.m fick tummen upp av barnen. Jag kommer aldrig att kunna återskapa den och näringsvärdet må möjligen vara lite tveksamt (som alla andra dagar således), men jag ger mig själv en klapp i ryggen för att jag uppenbarligen kan koka soppa på spik i alla fall.

Vid lunchen diskuterade vi också engelska. Mimi har verkligen fått upp ögonen och vill lära sig, och efter att vi pratat lite om ”water, please” föreslog jag även det lite mer brittiska sättet att uttrycka sig, med lite mer would och omskrivningar och så, varpå Mimi tittade helt tomt på mig en sekund, innan hon avfärdade mig med: ”jag kommer inte ihåg ett ord av allt det där, mamma” och gick. Det är ungefär samma reaktion jag får när jag lite artigt brittiskt försöker beställa på ett snabbmatställe… speciellt om jag beställer något så konstigt som vatten eller (gud förbjude) white milk till ett kid’s meal. Normen är tydligen chocolate, för 90% av gångerna har jag fått upprepa och konfirmera att ja, jag vill verkligen ha bottled water och white milk till mina konstiga barn.

Det spelar ju som bekant ingen roll hur mycket extra tid man än får. Man är aldrig riktigt redo att åka och det blir alltid lite stressigt i slutet. Så även idag, så klockan var närmare 15.30 än 15 när vi lämnade Villa Sunny. Resan över halvön gick hur smidigt som helst. Tyvärr inte en alligator i sikte denna gång, men däremot ett gäng tuppar (!) och en oidentifierad fågel som ville följa med Inna in i bilen när vi hade kisse-stopp på Snake Road. Alligator Alley och Snake Road. Det är lite coolare i USA helt enkelt.

Tjejerna passar på att gympa lite medan vi väntar på att Peter lämnar tillbaka hyrbilen.

Incheckning och security gick lika snabbt och smidigt som senast, men förra året hävdade jag att detta var en förvånansvärt liten flygplats. Efter att ha promenerat en halv km till vår G3-gate idag tar jag tillbaka det. Den är nog rätt stor ändå. En timmes försening kom precis upp på tavlan som en liten käck överraskning, säkert bara för att jag en minut tidigare snålhandlat upp de sista 13 dollarna på vårt gift-card-Visa på snacks eftersom vi ändå snart skulle äta på planet. Nåja, förra året fick vi ”nödlanda” på Irland och ha ett litet härligt fyratimmarsstopp där, så blir det inte värre än en timme får man ändå vara nöjd, tänker jag.

Detta trevliga danska par trodde nog att vi hade haft barnen inlåsta i total isolering i en månad, för oj, vilken uppmärksamhet de fick. Det bara bubblade prat ur dem (barnen).
Världsvan donna. (Som vägrar ”Sverige-kläder”. Möjligen ångrar hon det i morgon.)

Over and out från oss nu. Nu börjar vi räkna ner till nästa resa och spara pengar till Florida 4.0…. 😃🌴