Då så, mer eller mindre på sekunden exakt ett år sedan vår första resa till vackra Kroatien, är vi på väg tillbaka. Jag skrev i den dagens blogg att vi behövde ett nytt resmål att återvända till, för det är ju så vi gör – vi återvänder – och jag fick verkligen rätt. (Så klart.) Vi återvände redan i augusti förra året – per bil – så detta blir faktiskt vår tredje resa. Att vi redan har en fjärde bokad nämner vi inte. Man vill ju inte verka gränslös.
Andra resan förra året gick till Rovinj, vilket i och för sig var vackert och trevligt, men som på intet sätt kan jämföras med Makarska-rivieran, så det är dit vi är på väg. Först ska vi dock mellanlanda några nätter i Trogir, eller snarare i Okrug Gornij strax utanför. Vi gjorde likadant förra året, och upplevde det då ganska lagom att ”landa” där några dagar. Platsen i sig är inte speciellt upphetsande, utan mest strand och strandrestauranger, men det var i alla fall förra året precis vad vi behövde för att ”tända av” en intensiv termin. Med tanke på hur jag febrilt försökte färdigställa packningen efter midnatt i natt innan vi lämnade huset 02.30… är det nog en bra tanke. Än så länge har vi inte kommit på att vi saknar några vitala saker som borde varit i packningen, så jag hoppas att min packnings-autopilot fungerar även under stress.
Lagom kul var det dock att sista väskan vi skulle skicka iväg på self-check-in-bandet på Kastrup pep rött och sa att den var för tung. Gaaah! Självklart sista väskan, de andra (varav en som bara innehöll barnens bilstolar, och som inte kan ha vägt mer än 8-9 kg) åkte retfullt iväg på bandet medan vi, medlidsamt iakttagna av övriga passagerare med perfekt packning, febrilt packade över jeans, laddare och andra tunga grejer i handbagaget i stället. Skillnaden i vikt på planet blev absolut noll, skillnaden i stressnivå på vuxna medlemmar av fam Olofsson markant.
Jag vet att jag raljerat över det tidigare, men utöver det där med viktgräns på bagage så är det ju fantastiskt hur sakers farlighet kan bero på vem man är. Är man vuxen så är en Risifrutti livsfarlig och måste slängas, men är man en vuxen som reser med ett barn förpassas Risifruttin ner till gruppen ofarliga livsmedel och får lämna landet. Fantastiskt. För övrigt fick Mimi genomgå en fullständig säkerhetskontroll där den – väldigt bistra och totalt o-leende – säkerhetskvinnan t.o.m kontrollerade linningen på mjukisbrallorna. Tur att hon inte hade en risifrutti i brallan.
Vi lärde ju oss en och annan läxa förra året när vi var här, så idag visste vi precis hur vi skulle tackla flygplatsen och biluthyrningen, så vi kom faktiskt av, genom passkontroll och ut med våra väskor på rekordtid. Även strategin att strunta i den seeeeeega kön till biluthyrningsdisken inne på själva flygplatsen och i stället gå direkt ner till parkeringen funkade precis som den skulle, liksom att säga NEJ, NEJ och NEJ till alla förslag på extra försäkringar (vilket ledde till att det nu är över 12000:- (!) tillfälligt – hoppas vi – reserverade på vårt konto för ev oförutsedda händelser i stället för de 2200:- som drogs pga pålurade extra försäkringar senast – återstår att se vilket som var det rätta valet…) men sen kom bakslaget. De hittade inte vår bil… Det blev en varm och lång väntan och en massa olika killar som tog, sprang iväg med, kom tillbaka med, tog igen etc vår bekräftelse innan bilen återfanns i biltvätten. Eftersom vi får sällskap av min bästa vän och hennes son nästa vecka hade vi bokat en bil med sju säten. Det låter ju bra i teorin, men jag skulle kanske kollat lite mer noggrant på hur många väskor man då får plats med. Gulp. Det kommer att bli en intressant resa till flygplatsen sista dagen, då vi allihop, inkl packning, ska få plats. Men, men, den tiden den sorgen. Det ligger ju långt fram i tiden.
Nu är vi ju på plats i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel och det är runt 30 grader varmt, så instruktionerna från baksätet är glasklara: vi måste till stranden. Nu. Lyckligtvis hade ägaren till vår lägenhet ”Villa A” hört av sig och sagt att vi gärna fick checka in tidigt, så det var bara att ställa in GPS:n och snirkla sig fram på de übersmala, slingriga gatorna. Det tog faktiskt bara en felkörning innan vi kom fram.
Villa A – eller Villa A heating pool – som det står på Booking levde verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Eftersom det var pool, vilket inte känns så vanligt här, hade vi fått intrycket att det nog skulle vara en lägenhet i ett hotell, men det är ett privat hus med bara tre lägenheter, där ägarna bor i den nedersta. Det är stort, otroligt välskött och välhållet, med två sovrum, tre badrum, tvätt- och diskmaskin, privat parkering, ett fantastiskt poolområde med allt från daybed och hängmatta till ”bar” med tv. Och allt detta för bara två lägenheter. Fantastiskt. I morgon kommer det gäster till även den andra lägenheten, så vi hoppas innerligt att det ska vara trevliga människor med leksugna barn.
Utöver tjatet om stranden i allmänhet har det i synnerhet rört sig om nedanstående flytande nöjesfält (eller gym), för förra året påstod vi att barnen var för små, men eftersom Inna, smart som hon är, helt sonika frågade och fick svaret att man behövde vara sex år eller i vuxens sällskap, var det ju bara att bita i det sura äpplet. ”Tyvärr” måste någon ju vakta grejerna och, uppoffrande och älsklig som jag ju är, erbjöd jag mig att ta den rollen, så Peter fick den äran att hänga med. 😉 Lyckost honom. Han tyckte det var jääätteroligt och vill gärna göra det igen i morgon. Eller inte. Det är jätteroligt att höra hans och Innas respektive story om äventyret, speciellt när Inna i värsta tonåringsanda använder citationstecken i luften för att illustrera hur ”svårt” det egentligen var. Jag har känslan av att det här skulle kunna bli en följetong. Vi får se.
Det fläktade väldigt skönt i den annars 30-32-gradiga solen, så trots att vi tänkte på det gjorde vi det klassiska rookie-misstaget att stanna liiite för länge i solen. Utan solkräm givetvis, så vid 15 var det en aningens stukad familj som begav sig mot Tommys maximarket för att proviantera. Där stötte vi f.ö på den suraste och otrevligaste kassörska jag tror mig ha träffat. Hoppas innerligt att hon bara hade en riktigt pissig dag, för det var på nivån att jag känner att jag kanske väljer en annan affär nästa gång vi ska handla trots att jag vet att denna är störst och bäst. Jag kände mig riktigt mogen när jag – på svenska – innan vi gick tackade och sa att det var roligt att hon verkligen älskade sitt jobb. Jag är tämligen säker på att det hon – på kroatiska – svarade, var ungefär lika trevligt.
När vi kom tillbaka till lägenheten upplevde vi något ganska exceptionellt, vilket i alla fall alla som känner mig förstår. Då uttalade jag nämligen orden ”vad synd att vi har eftermiddagssol”. Då förstår nog alla hur varmt det är. Bilen visade 36 grader när vi körde hem och det kändes inte på något sätt överdrivet.
Vi beordrade siesta med vatten, snacks och vila/skärmtid, vilket barnen inte alls protesterade mot. Både jag och Inna somnade, men Mimi, som ju sovit i bilen tidigare, tvingade ut Peter på ytterligare pool-bad. Hennes energi hade värmt upp ett mindre samhälle om man hade kunnat ta tillvara den.
Just exakt nu är klockan 23.35 och jag sitter ute på balkongen i bara linne, sippar ett glas rödvin och lyssnar på Laleh. Det är helt kolsvart, men ljummet varmt och fullkomligt ljuvligt. Det finns en och annan mygga som också uppskattar kvällen, så jag har dränkt mig i ”Mygga” och hoppas innerligt att jag inte kommer att få ångra denna fantastiska kväll. Fast tusan vet om det inte vore värt det ändå. Jag tror faktiskt det. Godnatt!