Kroatien 2019:1 Dag 5 Utflykt till Supetar/Brac

Idag lämnar vi faktiskt vår löjligt bekväma comfort zone och beger oss på båtutflykt, eller snarare färjeutflykt om man ska vara korrekt. Innas bästa vän (och framtida make, om man får tro de såta vännerna) Leandro kom ju igår med mamma och mormor till Vings resort i Supetar på Brac, så det är den som är vårt mål för dagen. Denna utflykt hade vi egentligen planerat in lite senare i veckan, men eftersom det (konstigt nog) inte verkar gå några båtar mellan Makarska och Supetar (utan bara till Sumartin, vilket vi inte har några bra erfarenheter av, vilket man kan läsa om här) så fick det bli idag, medan vi är kvar i närområdet. Det är iofs inga monsteravstånd mellan Makarska och Split, men det är lätt att bli bekväm. Speciellt för oss som är väldigt bekväma från början. Det var nog tur att vi (läs: jag) inte visste något om hur det är att åka färja en söndag, för då hade jag nog dragit öronen åt mig, jag som inte är så förtjust i obekvämlighet och mycket folk… Hoppas de har koll på hur mycket folk de har tryckt på. Förra året låg barnen bekvämt utsträckta på varsin bänk, i år sitter vi på golvet i ett hörn. Men vi kom i alla fall med! Det kändes det inte som när vi körde varv på varv i jakt på parkering.

Hyfsat taggad.
Övertaggad? Eller bara trött på mamman som sticker telefonen i ansiktet på henne hela tiden?
Jag börjar redan känna mig som en tant när det rör sig om barnen och deras uttryck, men just det här tolkar jag i alla fall som bra.
Det här förstår jag.
Det är ungefär hundra grader varmt och väldigt lite syre, så det här är absolut det bästa efter situationen. Mimi känner sig yr och Inna har ont i magen. Jomen.

I vanlig ordning lyckades de hundtokiga tjejerna hitta en gosig hund med vidhängande människor, så vi fick lite social samvaro. I detta fall med ett kroatiskt par som numera bodde i Tyskland, för Kroatien är månne ett underbart land att semestra i, men tydligen inte lika bra att bo och jobba i, lärde vi oss. Halvvägs ut till ön fick den djurälskande Inna en plötslig insikt och utbrast förskräckt: ”Oh no, min spindel är hemma utan mat.” Yeay… den infångade spindeln som hade fått ett nytt hem i en plastpåse mitt i brännande sol på altanen hade eventuellt ändå andra problem… Tur att hon aldrig fått den fisk, hamster, katt eller hund hon tjatat om.

Sociala familjen… jag som hade både yatzi, kasta gris och Uno i väskan. Det var inte riktigt läge.
Lyckan är stor när vi direkt ser de väntande Else-Marie och Leandro på kajen. Synd bara att det tog en halv evighet att komma av båtskrället.
Men okej, det fanns de som hade det värre än vi. Ytterst intressant för övrigt hur gående, bagage och bilar samsas på bildäck vid på- och avstigning. Det MÅSTE hända olyckor.
Ren och skär lycka.
De är så söta att orden inte räcker till.

Återseendets glädje (de har ju inte träffats sedan i tisdags, gud förbjude) var stor, och efter en snudd på livsnödvändig glass i hamnen begav vi oss mot Supetrus resort, där vi sedan hängde resten av dagen och kanske möjligen möjligen råkade dra nytta av en och annan bekvämlighet och fri drink… Det blir ju inte lättare att samordna alla medlemmars humör, hunger, törst och aktivitetslust ju fler man är, men på något sätt fick nog alla någon gång något av allt. Barnen alltså. De vuxna gjorde som vuxna gör, försökte få barnen att trivas, hålla sams och få i sig något slags energi, strunt samma vad, mellan aktiviteterna. Det blev havsbad, trampbåt, poolbad, onyttig mat, after beach med Lollo, lite häng på fam Emilssons altan och slutligen minidisco och de av Mimi hett efterlängtade kramarna och ”give-me-five:sen” med både Lollo och Bernie. Fast Mimi påstår att det blev en ”give me hals” med Lollo. Alla nöjda således. Och trötta. Tusen tack, Leandro, Else-Marie och Elna för en riktigt härlig dag! Känner ni för en utflykt till fastlandet så bara kom! Inna längtar redan.

Det är nog inte bara Inna som längtar dessutom. När vi gick sa Mimi (förmodligen för att hon är van vid att vi alltid frågar om dagen har varit bra) helt spontant att det bästa med hela dagen hade varit att prata med Else-Marie, för hon pratar ju så fint. 🙂 Den du, Else-Marie! 🙂

Sex-och-halvt-årig tonåring som sagt…
”Jag dricker vin, mamma, för jag har ju ett vinglas, eller hur?” (Medan vi – Mimi, Peter, jag och mormor Elna – satt i lugn och ro i skuggan och åt lunch på restaurang var stackars Else-Marie, vars födelsedag det var, fick vi veta, ute på en trampbåt med de andra två. Kändes inte riktig rätt…)
Den där trampbåten har det tjatats sedan igår, både här och på Brac, men självklart var det inte så upphetsande när man väl fick, så de tröttnade snart… Jag hade lovat att byta av när jag ätit upp, men det var ärligt talat inte många minuter kvar av timmen när jag och Mimi tog över rodret.
Det blåste ganska rejält en bit ut, så jag och Mimi fick undsätta Inna på luftmadrassen som fått lite väl bra fart.
Ärligt talat var det ju inte jättemånga barn i poolen, men jag tyckte ändå att allt över tre var för många och för stökigt.
En efterlängtad kram. Bernie, den slöfisen (Mimis ord), låg och sov sig i form för minidiskot.

Mimi, som inte varit på ett Lollo&Bernie-hotell sedan hon var två, var otroligt taggad för minidisko, så jag ber om ursäkt i förväg för bildskörden nedan. Alla bilderna ska med ”i boken”, enligt Mimi. (Jag är så nördig att jag trycker bloggen efter resorna.)

Mimi, som fastnat för ett norskt program på Youtube blev extra starstruck när den här figuren, vad hen nu skulle föreställa, snackade norsk, precis som brandmannen i Vännernas stad.
Herr och fru Emilsson Olofsson kör något eget program före det egentliga.
Uppslutningen var inte fantastisk.
Äntligen!
Mimi är en riktig liten quisling och berättar var Bernie gömmer sig. Rättvisa och ordning och reda är viktigt i denna lilla bestämda persons liv.
”Vi är bäste vänner och vi bor i solens land, ropa så vi hör det….”
Uppslutningen var så dålig att de var tvungna att tvinga upp föräldrarna också i sista låten/dansen.
Om hon trivs…?
”….ropa så vi hör det…”
Lyckligtvis hade hon förstånd att ställa sig först i kön så hon hann få sina efterlängtade kramar innan vi fick hasta iväg till färjan.
Jag tyckte absolut att det såg ut att vara en normal give-me-five, men Mimi hävdar absolut att det var en give-me-hals.
Gulle

Jag konstaterar att vi har blivit väldigt bortskämda med våra ”lägenhets- och hus med pool-resor” de senaste åren, för jag blir rätt nervös av alla ungar i poolen. Alla ser ju likadana ut. Utom Leandro som har en sådan där cool ”ansikts-cyklop” som syns på långt håll. Vi måste nog investera i en sådan. Inte för att den syns, utan för att den på riktigt verkar väldigt cool.

Vi fick stressa en del för att hinna med 19.30-färjan hem, eftersom Mimi absolut inte ville missa L&B-kramandet, men lyckligtvis var det inte samma tryck som när vi åkte ut. Däremot var det många som hade mer energi än våra, nu ganska spaka barn, som man var lite sugen på att fråga om de inte hade några föräldrar. Så medelålders, jag vet.

Det gäller att göra det bekvämt för sig även när batteriet på telefonen tar slut.

När vi kom iland var vi faktiskt rätt spaka allihop och inte blev vi mindre spaka av en helt onödig felkörning pga att vi (jag) måste klantat oss med gps:n. Ett ”överraskningsbesök” på McDonald’s blev inte alls den glada överraskning det var tänkt som, utan något som vi kände att vi skulle hoppat över för en hel dags sol, flera resor med båt/bil och någon glass för mycket är ingen bra kombination klockan nio på kvällen… Vi får göra om göra bättre på vitaminfronten i morgon.

Det känns lite tufft att lämna vårt ljuvliga boende i morgon. Vi hade gärna stannat några nätter till, men eftersom vi inte heller denna gång direkt ”gjort” omgivningarna här, utan bara – som planerat – landat och tagit det lugnt, ”måste” vi ju komma tillbaka, eller hur? Det kommer nya gäster hit under morgondagen så vi kan tyvärr inte ens dröja oss kvar, men våra ”lovely princesses” fick gärna hänga i poolområdet hur länge de ville, sa vår gulliga värdinna. (Den som känner mig förstår hur gullig jag tycker att hon är, när jag låter henne komma undan med detta, jag som avskyr det töntiga i att kalla barn för prinsar och prinsessor… 🙂 ) Som sagt, bara positivt att säga om Apartments A Villa och hit lär vi komma tillbaka, frågan är bara om det blir förr eller senare…