Kroatien 2019:1 Dag 6 Från Okrug till Omis till Mimice till Makarska

Idag började dagen med lite brandövning. Där fick lägenheten faktiskt underkänt, för trots att en macka fastnade i brödrosten och rökfyllde hela lägenheten, gick inget larm och vi hittade heller ingen brandvarnare. Bra på ett sätt just där och då, men annars högst o-bra.

Det spelar ju ingen roll hur mycket man än förbereder eller när man börjar, när man ska checka ut gör man det ändå i sista sekunden, på dåligt humör, genomsvettig och med en känsla av att inte ha någon som helst koll på var viktiga grejer befinner sig. Speciellt en sådan här dag när vi planerar att hänga kvar lite vid poolen och kanske stanna någonstans på vägen för lunch/bad. Men men, nu är vi utcheckade och ligger på varsin solsäng med våra digitala enheter och Lidija undrar förmodligen varför det var så viktigt att stanna vid poolen. Ingen badar ju. Jag får slänga i barnen, så att jag själv kan ligga kvar. (Så här i efterhand kan jag meddela att det slutade med att jag själv badade i säkert en timme, medan barnen lekte glatt bredvid… så mycket för att ”de två prinsessorna” så gärna ville bada…)

Insåg i morse att jag glömt att ta mina obligatoriska bilder på boendet, så det gjorde jag nu, lite skitigt, obäddat och stökigt är det efter våra fem nätter här, men att det är en mycket trevlig lägenhet kan inte ens det ändra på. Och även om jag i sak är helt emot vad askkoppen på balkongen innebär, kan jag inte låta bli att tycka att den ändå är lite cool.

Det här saknar jag redan!
En sådan här vill jag ha hemma också! Funkar det med ett partytält från Rusta, tro?
Okej, en sådan här vill jag också ha hemma…

När vi började bli hungriga framåt lunch packade vi motvilligt ihop oss och rullade söderut mot Makarska-kusten. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer, för jag har ju lyckats packa hyfsat bra ändå, tycker jag, även om jag ju kanske inte riktigt var beredd på 30-35 grader varje dag och att allt över bikini är overkill, men bilen är väldigt full i alla fall. Det blir intressant med två till fr.o.m fredag, då Anna och Holger kommer. (Ta inte med något varmare än shorts och tröja!!)

”Va? Sommarskuggan har fortfarande inte svarat på mitt sms! Oj! Jag hade visst glömt att skicka. Ojdå. Nu skickar jag!”

Vi hade bestämt oss för att stanna till i Omis, som vi tyckte såg trevligt ut förra året, och tack vare Google Maps tog vi bergs- i stället för kustvägen, vilket verkligen gav oss härliga vyer. Sådana där som inte går att fånga på bild, speciellt inte från en mobilkamera i en rullande bil, och ändå sitter man där och försöker i stället för att njuta av utsikten. Bara jag? Möjligen var vyerna den största behållningen, eller så kom vi inte till samma ställe som vi såg vid genomfarten förra året, för även om bergen runt Omis var smashing, så var den lilla delen av stan vi såg nu, inget speciellt. Inna valde ett pizzahak längs vägen, Mimi hatade allt eftersom hon blev av med sin älskade lila ballong, med jumbo-pizza menade de verkligen jumbo och det var billigt, så ett ok stopp, men inget att skriva hem om, även om det väl är det jag gör nu.

Nej, det går inte att fånga på bild från bilfönstret.
Inte alls.
Här kanske man får en liten liten bild av storslagenheten, men i verkligheten var det riktigt mäktigt. (Och vi insåg att det inte är denna väg vi bör ta när vi hämtar Anna och bilsjuke Holger på fredag…)
När man kom ner var det lite mer … plant.
När man ber systrarna posera framför det mäktiga berget och en är fyra och ett halvt med allt vad det innebär. Tack, gulliga Inna, för att du i alla fall ställde upp.
En del båtar hade behövt lite kärlek.
Jumbo betyder verkligen jumbo i Omis. (Nope, vi åt inte upp hela.)
Även normalpizzan var gigantisk. Vi som vanligtvis delar på en och jag som bara äter toppingen, hur tänker vi?
”Hm, låt mig tänka. När jag fyller år – i november – önskar jag mig ett experiment set, så att jag kan bli en experimenterare.”
Det behövs liksom inga filter.

På vägen till Makarska passade vi på att kolla in vårt tredje och sista boende, och således också det vi lurat på Anna och Holger. Tyvärr vet vi inte riktigt vad vi ska tycka efter det. Vi ville göra något annat – kors i taket – än det vi brukar, och valde därför dels ett ställe som låg mittemellan Split och Makarska, dels ett som inte var precis som de vi brukar hyra. Det lyckades vi nog med. Frågan är om det var bra eller inte. Huset såg trevligt ut och vi visste att det skulle ligga lite utanför det lilla samhället Mimice, men vi visste inte att det skulle ligga kloss intill den hyfsat trafikerade kustvägen. Vi visste att det skulle ligga en privat strand nedanför dit man kunde ”klättra”, och vi såg strand, men det verkade däremot inte möjligt att ta sig ner där. Dessutom var det väldigt fullt av pinjeträd (eller något annat med barr) och verkade som om man gick in på folks terrasser oavsett vart man gick när man försökte hitta runt huset. Som sagt, vi vet inte om det är bra eller dåligt, för ofta har det vi initialt varit skeptiska mot, varit det allra allra bästa i slutändan, men vi fick nog inte riktigt den sköna bekräftelsen på att vi inte lurat in Anna och Holger i något, som vi hade tänkt oss. Men Anna, det låg i alla fall en mataffär 200 meter därifrån och det lilla samhället/stranden såg mysigt (och litet) ut, speciellt om man inte behöver köra bil nerför den stupbranta vägen.

Jodå, det ligger en massa härligt hav och en strandremsa där nere, men hur tusan kommer man ner?
Vy från – typ – hotellet. Det ser inte riktigt ut som om det är här man tar sig ner i alla fall, men det är någon där nere, så det går uppenbarligen.

Mimi var på sitt allra soligaste humör och deklarerade högljutt och med emfas hur hon hatade lukten på parkeringen, hatade värmen, hatade landet, hatade huset och slutligen bilen. Charmigt. Lyckligtvis tinade hon i alla fall upp lite av skylten med hennes namn på. Det är nog bäst att vi inte talar om att huset faktiskt ligger på andra sidan skylten, i Medici, och inte i ”hennes” Mimice.

Första glada minen på detta stopp…

Något fundersamma och otroligt matkomatrötta fortsatte vi sedan de sista milen ner till Makarska, där vi faktiskt (kors i taket igen) körde direkt på den angivna adressen. Tur var det, för samtliga telefoner tappade täckning precis när vi körde in i Makarska. Man är väldigt van vid att sådana saker bara funkar, kan jag säga. (Oooooootroligt enerverande är det när det inte gör det. Me not happy. Bye bye Vimla innan nästa resa.)

Vår lägenhet i Makarska – Apartments Sumic – ligger jättebra, knappt ett stenkast från det mysiga torget och på krypavstånd från Konzum om man behöver något, men därefter går mina och resten av familjens åsikter isär. De ser en mysig lägenhet mitt i stan. Jag ser en urvarm, småskabbig lägenhet mitt i stan med endast en AC som bara kyler en liten bit mellan köksdel och vardagsrum och absolut inte når sovrummen. Jag ser dessutom en lägenhet där ugnen inte fungerar, mikro saknas, wi-fi bara funkar för max två enheter åt gången (detta är absolut värst) och kylskåpet bara ”kyler” ner till sisådär 15 grader. Inte okej någonstans. Dålig bokning. Jag längtar tillbaka till Okrug! Det återstår att se om de andras entusiasm påverkar mig eller om jag ska tjura så här i sex nätter. (Högst troligt.)

Barnen utnämnde i alla fall genast lägenheten till ”nice”, valde ”finaste rummet” till sig och låste in sig i garderoben med en flaska vatten och sina ”ficklampor” (som mycket snart förvandlades till vanliga telefoner igen) och så såg vi inte dem på en timme. They have a thing for garderober, de där två.

Mimi har lagt stor möda på att bestämma sig för vilken av de fina kuddarna som är allra finast.

Vi packade upp, softade och provianterade på det väldigt närliggande Konzum innan vi gav oss ut på en kvällspromenad i den fina staden. Efter diverse diskussioner om vilken mat fröken ”jag gillar bara strips och spaghetti, och sås och potatis” kunde tänka sig att äta satte vi oss till slut på en som hade macaroni cheese, vilket faktiskt gick hem. Halleluja. Nu ska vi tydligen gå dit varje dag. Det verkar ju kul.

Diskussionerna kring matbordet skiftade ganska radikalt. Än handlade det om Innas lösa tand än om ifall Jesus var svensk eller om han var från Skåne som Hasse Andersson. Helt ljuvligt ju! Och lite lättare att svara på än det annars sedvanliga: ”Berätta något om Jesus, mamma!” ”Vad då?” ”Allt du vet.”

Alltså, detta torg med denna kyrka och detta berg. Det är så vackert!
Egentligen är hon glad, jag lovar.
Ja tack!
Jag har en känsla av att vi kommer att få stifta bekantskap med den kroatiska tandfen. Undrar vad hennes standardutbetalning är.
Helt out of the blue: ”Pappa, är Jesus svensk eller är han från Skåne, som Hasse Andersson? Va? Palestina? Palle? Och Stina? Jag känner ju Palle och Stina.” 😀

Eftersom båda barnen faktiskt åt lite mat, hade vi lovat dem glass till efterrätt. Den kroatiska glassen säljs i vart och vartannat gathörn för 9-10 kuna för en kula och är gudomlig. För att vinna lite sitta-i-lugn-och-ro-med-varsin-dubbel-espresso-tid sa jag till de rastlösa ätteläggen att de kunde gå och kolla vad glassen kostade. Tyvärr insåg jag ganska snart när de kavat traskade iväg att det var väldigt mycket folk i rörelse och ganska långt (ur föräldraperspektiv alltså) till närmaste glass-stånd, så jag fick ändå lämna mitt kaffe och springa efter. Tur var nog det, för när jag kom fram hade (den kontantlösa men väldigt framåt) Inna beställt och fått glass till dem båda två. ”De frågade ju vilken smak vi ville ha” var förklaringen på varför de köpte glass utan pengar. Det kommer att bli något stort av den tjejen.

”Ska jag ge dig ett advice, mamma? Ta den mörka chokladglassen!”
Helt plötsligt cyklade denna figur förbi på en enhjuling med ett helt hov av springande ungar efter sig. Han stannande, dansade en dans, gick inte runt med hatten utan satte sig sedan på cykeln och cyklade tillbaka med ett ännu större hov av barn springande efter. Eh? Råttfångaren från Hameln? (Alla som läst Sagan om Isfolket förstår den referensen.)

Eftersom vi inte ville missa damernas åttondelsfinal gick vi – ganska motvilligt – hemåt vid 21, men eftersom Mimi dels insåg att hon glömt sin älskade nya My little Pony Cadence (survivalkittet, Jeanette – någon – inga namn, men det var Peter – hade använt påsen till smutskläder så de hittade det i väskan…) på restaurangen, dels att pappan glömt hennes älskade, livsnödvändiga pennor i bilen, fick hon och jag oss en härlig promenad för att återvinna dessa viktiga saker. Lyckan var total när ”den snälle killen” på restaurangen hade hittat hästen och ”förstod att jag ville ha den fastän jag inte visste vad det hette på engelska, tänk att han förstod det, mamma, tänk att jag fick tillbaka den, jag är så glad, jag hade lite otur innan, men nu är det nog min turdag, jag har nästan bara haft tur idag, tänk vad snäll han var, mamma, han förstod mig fastän jag inte kunde säga, förlåt att jag inte kan sluta säga det, men det är ju inte tjat, för jag är ju inte gnällig, jag är ju bara så ivrig och glad för att jag fick tillbaka min Cady, då är det ju inte tjat, eller hur, mamma?”

Denna tirad följdes sedan lite senare om en massa funderingar om döden och om att det faktiskt var bättre om vuxna dog än att barn gjorde det, och att hon skulle bli ledsen om hon dog, fast när hon var död så kunde hon nog inte vara ledsen, fast hon skulle vara det ändå, och hon ville inte att jag skulle dö, och om hon skulle dö, skulle jag verkligen aldrig bli glad mer i hela livet då, inte ens för Inna? Alltså, denna lilla människa. Hon är verkligen så fantastiskt underbar och enerverande i ett, och som vanligt när jag får lite egentid med bara ett barn så här, så inser jag hur ljuvliga de är och att jag borde se till att ha mer en och en-tid, för även om de är fantastiska tillsammans också, så gör vi väldigt mycket alla fyra eller en vuxen och båda barnen, inte alls lika mycket två och två. (Och nu ser jag att jag börjar skriva som Mimi pratar även när jag inte citerar henne, men strunt samma. 🙂

Vår gata, Kalalarga.
Kalalarga underifrån. Fantastiskt.
Väl hemma igen tittar vi på ”Frauen VM” och biter ner naglarna under den nästan 9 minuter långa stopptiden. Vad handlade DET om? Tur att de klarade det! Heja heja! (Förra året när vi var här var det herrarnas VM – man kan säga att det märktes lite mer ute på stan. Suck.)

Medan jag och Mimi var ute på stan och pratade om döden låg Inna på sängen i värsta tonåringsstil och skickade sms till ”pojkvännen” på Brac. ”Jag ääälskar Leandro” utbrast hon hänfört efter att han skickat ett sms med dels ett svar på hennes fråga (hon vill att de ska följa med oss till stranden i morgon, vilket hade varit supertrevligt, men logistiskt rätt skitsvårt eftersom de då skulle behöva åka taxi till Sumartin och ta färjan hit för att sedan åka med oss till stranden), dels en massa djur-emojis ”eftersom Inna älskar djur”. Gulliga är bara förnamnet och snacka om incitament att lära sig skriva och läsa ordentligt!

Nu säger jag tack och adjö för idag. Det har varit ytterligare en eländesdag på bloggfronten med allt mobildata- och wifi-strul, så jag har – återigen – svurit och härjat och sagt att jag borde skita i eländet och koppla av i stället medan Peter försiktigt undrar om jag inte kan hålla det till en medelväg (underförstått: blogga kort som en normal människa), men han vet nog själv att det inte är så det fungerar i Åsa-land. Det är allt eller inget och det är all-in. I kväll gick det i alla fall till slut och lyckligtvis är jag ju utrustad med så dåligt minne att jag då glömmer det tidigare svärandet, så det blir förhoppningsvis blogg i morgon också. Tanken är att vi ska åka till stranden Bratus, som vi förälskade oss i förra året. Det ska bli spännande att se om förälskelsen är besvarad. Godnatt!