Kroatien 2019:1 Dag 16 Repris i Mimice

Nu har den kommit, den sista ”riktiga” semesterdagen. Som jag skrev tidigare så flyger vi hem sent och har fått sen utcheck från våra rum, så vi har faktiskt mer eller mindre en dag till, men ändå. I morgon åker vi hem och det känns faktiskt ganska okej. Det är ljuvligt att sola och bada i ständiga 34 grader med fantastisk utsikt, men man orkar ju inte ta sig för så mycket mer. Eller rättare sagt, vi orkar i alla fall inte det. Jag ser kompisar på sociala medier som varit i både Krk och Plitvice nationalpark och vi vill verkligen besöka i alla fall en av dem, men det är mycket vi diskvalificerar pga värmen. Kanske med rätta, kanske inte. Nu slumpar det sig ju så lyckligt att vi snart ska hit igen, vilket känns väldigt trevligt, så det är kanske då det händer. Säg det inte till den familjemedlem som gärna vill ha en ny bil, men det händer att jag kollar om nästa års flyg släppts också…. Vi kan väl inte sluta resa helt bara för att vi behöver småsaker som nya bilar och ny panel på huset…? Väl?! Väl?!!

Nåja, är det något som talar emot att det kan kännas lite skönt att komma hem så är det den s.k ”värmen” hemma. Vi har 34 grader här. På lördag när vi är hemma påstås det bli 16. 16?!? Vem skojar med mig? Ska jag semestra hemma så vill jag i alla fall kunna sitta ute och grilla, ta en badrunda med barnen (även om de små oupplysta varelserna helst vill till en sjö) och gå utan strumpor. Skärp till er lite alltså, vädergudarna!

Mimi är helt fokuserad på att nästa födelsedag i familjen är hennes. Hon inser möjligen däremot inte riktigt hur långa två månader är i en snart-femårings liv, så hon planerar redan önskelistor och födelsedagskalas. På önskelistan ska hon skriva: likadana badskor som mamma (fast i strl 28-29) och en Everest (den enda Paw Patrol hon inte har). Och möjligen kommer något att tillkomma när hon väl skriver – hon har ju inget papper nu, det stackars barnet. På födelsedagskalaset ska den och den och den komma, men inte den ”för hon vet ju inte var jag bor” och kanske inte den ”för den är ju lite bråkig ibland, men ibland snäll och en gång fick jag ju ett armband” [rynkad näsa och fundersam blick]: ”Går det med Nataša?” (dagisfröken). 😍 (Mimi älskar f.ö alla sina pedagoger på förskolan, vilket är så skönt, men alla är kanske inte självskrivna på barnkalas? Jag tror ändå att det är en komplimang, Nataša.)

När vi frågade barnen vad de ville göra idag, så ville de gärna ha en repris av gårdagen med bad och att pappan hämtade pizza till stranden, de ville bara ha en lite längre ”chillaxa”-stund (chill + relax = chillaxa) på morgonen. Trots min inre ”måste-pressa-lite-åker-ju-snart-hem-stress” (som tack och lov ändå mattats rejält jämfört med hur det var förr – alltid, inte bara på semestern eller sista dagen, utan verkligen alltid) så sitter jag faktiskt i hyfsat lugn på balkongen med kaffet och låter dem göra det. Vad Peter gör? Diskar… 😉 Jag har det så löjligt bra. ❤️

Tanken på de där 16 graderna stressar mig dock lite, så nu får jag nog gå och packa strandkassen! Det skiljer tio grader på vattentemperaturen här och de 16 graderna hemma… Brrrrrrr!

De små prickarna till höger är vi. Den större pricken till vänster är fyra – numera förmodligen lidande – tyskar utan solskydd på en bräda.
Mimi hade som mål med resan att lära sig dyka. Hon är inte riktigt där, men har kommit något steg närmare i alla fall.
Det har varit lite för få ”fot på strand”-bilder, känner jag. Denna skickade jag till min diabetessköterska när hon tyckte att det var taskigt att mejla och berätta att det var 34 grader varmt och hon satt på jobbet och frös. Jag är en så fin människa… 😉
Jeanette, nu har såpbubblorna också kommit till användning! Möjligen med något förfelad verkan, för det var mycket ”mamma, kolla denna, kolla denna!”, men tanken var mycket god. 😉
”Snabbt! Ta en bild på denna gigantiska!” (Bubblan på högerbenet.)

Idag visade sig stranden från en ännu bättre sida än vanligt till och med. Vattentemperaturen, som fluktuerat lite från dag till dag, var på klar ”ligga-i-hela-dagen- nivå” och det var så stilla att man utan problem och utan cyklop kunde ligga 30 meter ut och titta ner på botten. En botten helt utan alger, sjögräs och annat läskigt dessutom. Ljuvligt var ordet. Jag tog mig en runda på madrassen och kollade in både nakenbadarna och det trevliga huset/hotellet bortom oss på ena hållet och det pyttelilla samhället (där vi bara – något traumatiskt – varit nere och vänt med bilen) på andra sidan. Förmodligen har jag tendenser till träningsvärk efter detta i morgon. Madrassen fick efter detta (pga mig?) möjligen sitt banesår (det tredje), för den var lite slak resten av eftermiddagen sen. F.ö är det svårt att hålla sig för skratt när barnen helt oskyldigt och imponerat utbrister: ”Mamma blåste så den blev alldeles hård!” (Madrassen…) 😃

Världens snällaste Peter efterlevde även idag allas önskan och stack iväg och hämtade pizza till oss allihop. Lyckligtvis är pizzabagaren – eller om det var hans son? – gitarrist, så han lider nog inte alltför mycket av de där varma utflykterna. Hoppas vi i alla fall, vi som ligger kvar i vattnet och bara väntar på leverans.

Idag har snigelfarmen utökats till två individer, en stor och en liten. Båda helt orörliga. ”De sover nog.” (Eh, ja, det gör de nog.)

Det är faktiskt en ny bild…

Vid 15-snåret började lång gårdagskväll, mycket sol och massor av salta bad i kombination med dålig mathållning ta sin tribut och vi insåg motvilligt att vi nog också började känna av solen, så vi fick gå upp och siesta oss lite.

Vid 19 och efter lite dramatiskt blodvite (läs: skrapade handflator och ett knä) stack vi iväg och käkade. Det blev inte en middag som gick till historien som världsbäst och personligen börjar jag verkligen tröttna på mina grättna barn och all mat som får slängas eftersom de inte äter. När vi kommer hem ska de få gå i smaka- och äta-upp-skola, säger jag i ena meningen och lovar i nästa dem en glass eftersom jag ändå tycker att de också ska få lyxig semesterkänsla. Jomen, jag är pedagog, jag.

Så här ska ett vinglas (som inte jag behöver diska eller förvara) se ut.
Bröd äter de i alla fall emellanåt.
Och is… Tänk om det hade funnits näring i det!
Sociala klubben.
Inna och jag är inte riktigt överens om hon har ätit upp sin mat eller ej…

Nu i kväll tänker jag njuta så länge jag bara kan (dvs tills myggen tar mig) av den ljumma härliga balkongen och ett glas vin, sen ska jag packa ner allt utom handdukar, badkläder och (hemska tanke) varma hemresekläder, för i morgon tänker vi göra ytterligare en repris av idag, igår, förrgår… dvs hänga på den härliga stranden och bada som om det vore det sista vi skulle göra innan vi åkte härifrån. Och det är det ju. Jag tror att jag redan ångrar mig. Jag är inte redo att åka hem.

Inte så vanlig syn längre…
Peter har köpt souvenirer till barnen. ”De har både kniv och sax och mätare, mamma!”

Att bara ta i dessa varma läskiga kläder får det att krypa i mig, och i morgon vid den här tiden kommer vi att tycka att de är för kalla…. 😫

Att glömma Sommarskuggan i en påse efter att hen ju fått sig ett ofrivilligt dopp för över en vecka sedan… 😱🙈 var ju en strålande idé…

Blir det ingen blogg i morgon – det vet man aldrig sista dagen – så säger jag tack för visat intresse och kanske blir det mer blogg i sommar, kanske inte. Vi får se. Hasta la vista!