Kroatien 2019:2 Dag 3 Split

Snudd på det första jag såg när jag vaknade idag var nyheten om att Ving (eller iaf deras ägare Thomas Cook) gått i konkurs och att över 5000 svenskar sitter fast på sina resmål. Med tanke på att det var med ett erbjudande från just Ving denna resa ens blev påtänkt, känns det lite konstigt. För så var det. Jag fick ett mejl med riktigt bra erbjudanden på höstresor, och övervägde t.o.m en kort stund att ta en charterresa till Supetar. Det blev en ganska kortvarig tanke med tanke på att vi varken är speciellt förtjusta i charter eller att det egentligen var så prisvärt när man började jämföra med vad vi vill ha ut av en resa. Dessutom var vi och hälsade på kompisar på anläggningen i somras, och nej…. inget för oss. Men ändå, det kunde nästan varit vi. Med tanke på att vi satt fast ett halvt dygn på flygplatsen senast vi skulle åka hem har vi fått en känsla för hur jobbigt det faktiskt är och hur mycket det påverkar, så jag lider med alla som inte kommer hem, och än mer med alla som faktiskt inte kommer iväg. Tänk att förklara det för barnen när man står där på flygplatsen med packningen…. Huuu! Hoppas i alla fall att Ving sköter det bättre än vad Norwegian gjorde när deras plan krockade med en ynka fågel. Jag fick faktiskt nu i veckan mejl om att vi i alla fall skulle få tillbaka de pengar vi fick lägga ut på hotell, taxi och mat då, men inget för parkering eller förlorad arbetsinkomst. De skulle betala ut pengarna ”inom rimlig tid”, dvs max 14 dagar. Norska banken verkar lika effektiv som vissa, ej namngivna, postföretag…. (Och förutom att det var synd om Peter och hans band som fick ställa in och förlora inkomst för en spelning, så fick vi dessutom – mycket snabbt – ersättning för sveda och värk från försäkringsbolaget, så vi led annars ingen ekonomisk skada.) Däremot kommer vi nog framdeles att lida av lite tyngre packning på hemvägen, för jag tänker inte fler gånger utsätta mig för den hemska känslan det var att sitta på en totalstängd flygplats utan att veta hur jag skulle kunna häva en eventuell insulinkänning. Det är väldigt sällan jag låter den där 30-åriga följeslagaren (jag ”firade” 30 år med diabetes i onsdags) påverka mitt liv i större utsträckning än nödvändigt, men det var läskigt. Och ökade ytterligare på mitt ökande katastroftänk, men det gör jag mitt bästa för att förtränga. Att bli en ”prepper” verkar lite för jobbigt.

Annars har dagen, som utlovat, börjat i totalt grått, så idag blir det äntligen den utflykt till Split, som aldrig tidigare blivit av, eftersom det alltid varit för varmt och mer lockande att bada. Inget ont som inte har något gott med sig. Visst är jag käck!

Inget regn än så länge, men grått så det förslår.

Lagom tills vi skulle sticka hade solen kommit fram. Så klart. När jag skriver detta vid 17 har vi fortfarande inte sett en droppe regn. Med tanke på hur badsugna barnen i baksätet är, så kommer det väl lagom tills vi är hemma igen. Att jag skulle vara en ”glaset-är-halvtomt-människa”? Va? 😉

Vi har i alla fall idag konstaterat att Split behöver vi inte se så mycket mer av. Det är fint och trevligt, speciellt i gamla stan, men utöver det är det mest massor av folk (och då måste det ju ändå vara lågsäsong nu), snudd på omöjligt att parkera och shoppingcenter skiljer sig inte så mycket åt var man än är i Europa. Och ärligt talat är det ungefär detsamma med ”gamla stan” i olika länder/städer. Splits gamla stad skilde sig inte så där übermarkant från Pulas, Barcelonas eller närliggande Trogirs. Klart att det är coolt att veta att man går runt på/bland vägar/väggar som är nästan från ”killen-på-kryssets” tid, men när det ligger en H&M-butik eller turistshop insprängd i sagda vägg eller det går runt romerska legionärer som vill ha betalt för att vara med på bild… då förloras den mesta magin. Men jag vet å andra sidan att jag har vissa cyniska tendenser, så det är kanske bara jag.

Den minst gnälliga hittade i alla fall en glass. En rund!
”Den är perfekt! Som ett kinderägg. Det är god glass, man kan ha den som en boll och man kan lägga saker i den.”
På väg in i Diocletianus palats från ca 200 e.Kr. (Eller 200 år efter killen på krysset.)
Jag vill helst inte veta hur det är här i juli eller augusti.
Romerska legionärer… antar jag att det ska föreställa iaf.

Efter några fruktlösa varv på de extremt smala, vindlande gatorna utan att hitta ens en tillstymmelse till parkering gav vi upp och körde ner till färjehamnen, där vi sedan tidigare vet att det finns parkeringar. Då var läget som det brukar vara med små barn som åkt bil ett tag. Förbaskat gnälligt. Innan vi ens gått ur bilen började klagovisan. ”Jag är för tröööött. Jag ooorkar inte gååå. Jag är törstig. När ska vi hem?” Det är så peppande. Kalorier var alltså av nöden tvungna. Men då fanns så klart inte rätt sorts glass och alla de bär som vanligtvis älskas högt och innerligt var bara fel. Någon småbarnsförälder som känner igen sig? När den andra väl lyckats få en glass som dög och dra smilbanden uppåt igen, började den första – fortfarande med en halv glass i handen – klaga på hunger och att hon ville ha riktig mat. Skratta eller gråta? Det är i alla fall inte ofta man som förälder säger åt sitt hungriga barn att sluta gnälla och äta sin glass. 😂😂

Av ovan nämnda anledningar blev det till slut första bästa ställe efter att alla ätit upp sina glassar… Lite nervösa blev vi när vi såg att stället hette ”No stress” men lyckligtvis syftade det inte på kocken. Det roliga var att trots utmärkt Spaghetti Carbonara (möjlig topp fem faktiskt) så var det Mimi som var absolut mest nöjd med sin beställning. Vad hon åt? Absolut helt plain spaghetti med lite parmesan och salt.

Ingen stress nu längre

”Min mat är så god mamma! Jag gillar den nästan lika mycket som dig. Det är så gott! Jag tror att jag har den godaste maten av alla.”
Hon kanske har rätt. Men detta såg godare ut i verkligheten.
Den där kindereggsglassen betalar sig.

Efter maten och lite boll-lek på torget tyckte barnen att vi hade stadssemestrat nog och skulle åka hem till poolen, men Peter hade ju några musikaffärer på sin lista, så han skjutsade oss till gallerian City Centar One och tog sedan sin tour. Tjejerna protesterade högljutt, men det räckte att säga ”lekland” för att få hyfsat lugn, och när de såg rutschkanan som gick från våning två till våning ett, var de sålda. Dessutom fanns ett ”riktigt” lekland där man fick lämna barn gratis i två timmar, (dvs gratis när man köpt strumpor till dem i grannaffären), så jag fick t.o.m lite egentid. Synd att jag lämnat shoppingnerven hemma eller något, för det var inte en enda affär som lockade. Typiskt.

På leklandet hade tjejerna ”fått nya vänner”, som t.o.m pratade svenska, så när Peter kommit blev vi övertalade att gå på ”Museum of senses” som en av de nya kompisarna tipsat om, ett litet – med betoning på litet – interaktivt sciencecenter baserat på de fem sinnena. Kanske inte våra mest välinvesterade 250 kronor, men vi hade småkul i 45 minuter i alla fall, och det klår ju parkeringsböterna varje dag i veckan.

Det vore lite taskigt att berätta att hon efter detta inte vågade åka, eller hur? Speciellt när lillsyrran direkt kastade sig ner. (Men hon tog igen det sen.)

Bråttom tillbaka till rutschkanan efter att ha tvingats utstå säkert sju minuter i en URTRÅKIG vuxenbutik (”varför gillar alla vuxna kläder? Det är så tråååååååkigt!)
Det finns nog en och annan som får mardrömmar av detta. En Åsa räcker i de flesta fall mer än väl.

Faktum är att det snudd på var lite obehagligt efter en stund, men egentligen var det inte så svårt att hitta utgången.

Denna bild gör sig bäst upp och ner, men telefonen envisas med att beskära bort Mimis fötter då. 😂

Vid hemkomst blev det ett efterlängtat dopp i den nu 30-gradiga poolen, uppvärmd gårdagshämtpizza och en allmänt slö kväll. Och jag är så ledsen att jag looovade min bättre hälft att inte publicera bilden när han tar i för allt han är värd och gör en kanonkula ner i poolen… 😂

Nu hoppas vi på fint väder och strand, i den bästa av världar med kompisar, i morgon. I morgon åker dessutom våra norska grannar i lägenheten ovanför hem, så har vi förstått det rätt så har vi nog poolen och poolområdet helt för oss själva resten av veckan sen. Hoppas. Hoppas också att vi faktiskt tar oss i kragen och åker på Krka-utflykten som vi egentligen hade planerat in idag. Om inte får vi väl göra det nästa år… Bara inte Norwegian också kursar, det har väl inte varit helt stabilt där heller ett tag. Det är också väldigt önskvärt att British Airways håller sig på fötterna eftersom det är dem vi bokat nästa Floridaresa med. I oss har de i alla fall trogna resenärer. Vi borde ju själva kunna hålla igång ett mindre flygbolag…

Om jag hoppar kanske jag når ett popcorn…
Det funkade inte.
Om jag välter den då?
Regn hela dagen?
Nöjda barn!
Medan barnen och Peter badade roade jag mig med att testa nya kamerafunktioner i nya telefonen.

Ledsen för dessa läskiga avslutningsbilder. Hoppas att jag inte sabbar nattsömnen för någon. På återhörande!

Tack, Apple! Det känns skönt att veta att ni till fullo uppmärksammar och uppskattar den energi jag lägger ner på att – på rygg i sängen – blogga och dricka rödvin. 😂🍷