Kroatien 2019:2 Dag 6 Tennbröllopsdag i Krka

Ojoj, vilken oväntad start på dagen. Inte för att det är vilken dag som helst, för det är faktiskt vår 10-åriga bröllopsdag. Tennbröllop på min ära. Det måste vara för att det ska vara lätt att komma ihåg… Men jag hade då inte förväntat mig något firande, utan i bästa fall en middag där alla håller hyfsat sams och faktiskt äter maten, vilket ju var en självklarhet förr, men som idag är snudd på en utopi som ger intensivt lyckorus de få gånger det faktiskt sker.

När jag, rätt mosig av en riktigt dålig natt med ryggont och ett socker som av helt okänd anledning gått från 5,9 till 22,9, kom till frukost möttes jag dock inte bara av en massa pussar, kramar och gratulationer, utan även av försäkringar om att ”vi ska göra allt ni vill idag och vi ska inte bråka”, teckningar med ”grattis på brulopsdagen” och ett paket med min favoritparfym! 100 ml dessutom, snåla jag har nog aldrig köpt större förpackning än 50… 😉 Jisses, jag borde gift mig tidigare!

Va? Ligger det något under hatten? (Jag som alltid brukar – medvetet eller omedvetet – ha råkat märka allt hemlighetsmakeri, var för en gångs skull helt oförberedd.)😍
Vissa saker ändrar man inte på. Jag har haft samma favoritparfym sedan jag var 13, tror jag.
❤️❤️❤️
”Vi ska göra allt ni vill idag. Vi looovar.”

Det dåliga samvetet kickade så klart direkt in, för själv hade jag inte förberett eller fixat något. 😱 Peter, som den fina människa han är, påstår att det räcker att få ha mig som fru och att vi fått fina barn, och med tanke på alla vedermödorna det innebar, bestämde jag mig för att ta honom på orden. 😃

Första teckningen…
”Men! Man ser ju inte ögonen! Ta en ny bild!”
”Vi ska göra allt ni vill.”
På mimiska börjar man läsa/skriva längst ner till vänster. ❤️
Först bad faktiskt Inna Mimi om hjälp med stavningen, eftersom hon ju redan skrivit, men sedan blev hon lite skeptisk och med lite coachning kom de fram till detta. 😃
I rättvisans namn måste allas presenter med.
”Här är vi, hela familjen, du är den med spetsigt hår, pappa. Så här!”

Våra planer för dagen idag var ju att äntligen åka till nationalparken Krka, men nu sitter vi vid frukosten och tvekar igen. Dels är det lite så att vi mest tänker att vi ska dit för att vi bör göra något, dels ska det regna och framför allt har det störtregnat så pass under morgontimmarna att alla våra handdukar och badkläder, som hängde/hänger på balkongen, är dyblöta… och man ”ska” ju bada i/vid de där vattenfallen. Torktumlare är faktiskt lägenheten inte utrustad med. Det var dåligt. 😉 Det kan bli så att vi tar kloka Madde på orden och struntar i detta ”måste”, som vi förmodligen skulle uppskattat jättemycket om vi kom dit, men som vi egentligen inte har något inre sug efter att se. Vi får se. Just nu är barnen fullt upptagna med att massproducera en massa kärleksfulla vattenfärgsmålningar med bröllopsdagsbudskap (det var nästan charmigare innan de tillsammans listade ut rätt stavning) medan vi är på andra – eller möjligen tredje – koppen kaffe på balkongen. Det är lätt att glömma (eller iaf så har jag lätt att glömma) att sådana små saker också, i allra högsta grad, är semester. Och bröllopsdag.

När de tröttnade på gulliga bröllopsdagsmotiv blev det superhjältar i stället. Tyvärr fick jag inte med den där Mimi målat sig själv framifrån som superhjälte. Med manteln på baksidan av pappret. Helt genialiskt ju.

Eftersom vi inte lyckades ta något beslut i Krka-frågan, tog vi ett icke-beslut och gick ner till poolen, där vi ägnade oss åt sedvanliga sysslor som läsning av inte-så-litterär-bok, koll-av-kroatiska-blocket-efter-musikprylar, tjatande-om-att-föräldrar-ska-bada, körning-av-Paw-Patrol-hundar-i-Crocs-båtar, bortslarvade-av-en-styck-Crocs-toffel och lite sånt, fullt normalt. Och så lite sol och bad också. Det som till slut fällde avgörandet var när Lidija kom och småpratade lite, och absolut rekommenderade ett besök vid vattenfallen. Då gjorde vi det á la Olofsson, vilket egentligen gör mig supernervös. Vi bara stack. Utan planering, utan matsäck, utan att ha ätit lunch… och utan koll. Skitläskigt. (Inte för att jag vet om det finns fler Olofssons som gör så, men det är inte the-fröken-Jonasson-way – mitt namn för 10 år och en dag sedan – i alla fall, därför får det heta Olofsson. Förmodligen helt orättvist.)

Denna kärleksfulla lilla ljuvliga tjej. ❤️❤️❤️
Livsnjutare
Lite läskigt och väldigt vackert på väg upp mot motorvägen.

På vägen insåg vi att det var otippat svårt att hitta adekvat information om hur allt funkade, att den där parken tydligen hade fler entréer, och att vår GPS och mitt Google inte var överens om vart vi skulle. Att det var serpentinvägar som både gav viss åksjuka och höjdskräck underlättade inte informationsinhämtandet, och á la Kroatien var det heller inte speciellt tydligt när vi kom fram till ett av ställena. Den måttligt intresserade guiden vid parkeringen informerade till slut (typ) om hur det funkade och att fördelen med stället vi var på – Lozovac – var att det var gratis parkering där. Hade vi kört sju km till (till Skradin) hade vi kunnat åka båt, men fått betala för parkeringen, vilket verkade hemskt att döma av hennes sätt att säga det. Annars ingav stället inget större förtroende. Det såg ut som många av de ställen vi var på/vid i Rovinj, alltså som något slags High Chaparral-camping. Och inte på ett bra sätt.

Vi köpte biljetter, fick reda på att det gick shuttlebussar och insåg att vi måste äta något. Sådant avskyr jag! När jag är någonstans vill jag dit. Inte sätta mig på ett sunkigt hak utanför utan att veta hur det är dit jag ska. Det liksom vibrerar i hela kroppen av stress på mig. Inte den bästa av måltider alltså. Men maten var ok i alla fall, förutom att de tydligen hade slut på lök, vilket ju är en hyfsat viktig ingrediens i ganska många maträtter. Efter maten fick vi sitta i närmare en halvtimme på shuttlebusssen innan den behagade röra sig, vilket innebar att vi likväl kunde sparat 100 kuna genom att köpa ”efter 16.00-biljetter”. Bussen gick 15.52. 😂

Inna lägger upp rutten med hjälp av kartan. Mimi konstaterar näbbigt att hon inte gillar vattenfall…. Systrar!
Kör då, busskrälle!

Den som nu överväger att sluta läsa denna neggiga blogg bör stå ut lite till, för halvvägs ner på serpentinvägarna mot parken var jag övertygad. Det var jättevackert! När man hoppade av bussen (båten hade nog varit mysigare, men det tänkte vi inte på) var det bara att följa skylten ”Walk this way” och den tydliga ”trästigen” in i en fantastiskt speciell natur. Det var så grönt, så mycket porlande vatten och så otroligt mycket fisk! Men lyckligtvis inte speciellt mycket folk. Jag hade inte velat besöka Krka under högsäsong, men idag var det perfekt!

Det är i vanlig ordning omöjligt att ta en rättvisande bild från ett fordon, men det var verkligen hissnande på mer än ett sätt under resan ner.
Första vattenfallet…
Ett kungarike för ett metspö!
Mimi läser skylten för oss: ”Det står att det är väldigt djupt och att det finns en sjö som är full med myror.” 😂😂😂 (Mycket riktigt är bilden av sjön uppe till höger full med myror… 😃)
Det går liksom inte att lägga ner kameran.

Efter 3/4 av den ca 2 km långa promenaden var vi till slut framme vid höjdpunkten, de största fallen och sjön där man faktiskt får bada. Dock var det inte direkt någon strand, utan rätt höga lerväggar ner i vattnet, så att ta sig i var inte helt okomplicerat, speciellt inte för sjuåringen som var den enda i sällskapet som ens var sugen. Efter att ha känt på vattnet var i ärlighetens namn inte heller hon så sugen längre, men hon gjorde i alla fall några tappra försök. Nja… vääääldigt vackert var det och snudd på magiskt ljus, men bada blev man inte supersugen på. Under högsäsong är det enligt uppgift så mycket folk i vattnet att man knappt kan röra sig. Det måste vara fruktansvärt. Lågsäsong is da shit. Säger hon som blev lite stressad bara det var ett par bakom oss på stigen och som hyperventilerade lite lätt när hela det tyska pensionärsgänget gick om oss när vi stannade för att läsa på en av skyltarna.

Här framgår det inte riktigt hur brant och besvärligt det faktiskt var. Och lerigt. Vi som är bortskämda med sten.
Vacker och vackert.

När de andra var på toa lekte jag med porträttläget på telefonen.
❤️❤️❤️
Herregud, jag har tagit fler selfies med nya telefonen än med samtliga tidigare kameror och telefoner tillsammans. Snart börjar jag truta med läpparna och göra duck-face också. 😝 🦆
Porträttläget fungerar inte så bra på fyra personer, men strunt samma, de två finaste är ju i fokus i alla fall.
Vi är grundligt dokumenterade ifall vi skulle råka ut för kollektiv amnesi och glömma att vi varit här.
Eh?
Sitter man längst bak i bussen gäller det att leva upp till det.

Att det även finns nackdelar med lågsäsong (förutom att löken var slut) insåg vi när vi under tillbakavägens trappbestigning försökte köpa en kopp kaffe, men möttes av beskedet att de höll på att stänga. Då var det ändå enligt informationen öppet i minst 1,5 timme till…. och vi hade ju betalat fullpris, trots allt. Dåligt. Kaffet tallar man inte på! 😉

Vi insåg utan någon större tankemöda att skulle vi ha chans att äta middag ute, var det att bege sig direkt mot en resturang utan att passera gå/lägenheten. Mot bättre vetande lät vi tjejerna övertala oss att återvända till deras nya favvo-resturang där man kunde äta sallad, banana aplit och fick godis när man gick. Ännu dummare var att vi lät dem övertala oss att sätta oss vid samma bord som igår = samma effektiva, men verkligen inte så trevliga servitris. Vårt tredje misstag var att vi, trots att vi inte var så impade igår, gjorde misstaget att beställa dyra kötträtter. Dels för att det uppenbarligen inte är stället för dyra kötträtter, dels för att vi inte ens hann säga well … innan den stressade servitrisen lämnat vår lapp till kocken utan att vi kunde berätta att vi med well done verkligen menar well done, inte att den stackars köttbiten ska komma blödande och snudd på råmande. Det ger oftast lite dålig stämning att skicka tillbaka kött med trevlig servis, med stressig, inte-så-trevlig tar det helt bort känslan av att lyxa till det med ett restaurang-besök och lämnar bara stress och olust. Synd på en tennbröllopsdag, den lär ju inte komma igen. Men men, vi är väldigt glada att vi tog oss i kragen och besökte Krka i alla fall. Det var verkligen en upplevelse, men som sagt, vi tror att man bör sikta på Skradin och båtturen. Och lågsäsong.