På nyårsdagen hör det till att vakna senare än vanligt med mascaran utsmetad runt ögonen. Det har dock hänt lite med tiderna och anledningarna. Nu vaknade jag 08.30, inte 13.30, och mascaran berodde på att jag helt enkelt glömde eftersom jag vanligtvis inte sminkar mig på semester. Men det första lät så klart mer rock’n’roll… Idag blev det (nederlag!) frukost inomhus, för den betydligt lägre nattemperaturen påverkar givetvis även morgontempen. Det är i alla fall sol från klarblå himmel, så den andra koppen kaffe intogs på morgonsolspotten bortanför poolen.
Som vanligt när det varit en ”happening” som nyår, så infinner sig en viss känsla av tomhet och lite stress dagen efter. Eller är det bara jag? Jag ser på sociala medier hur mycket andra semesterfirare hittar på, och blir lite stressad, trots att jag försöker låta bli, och så är det rätt många saker här i närområdet som vi faktiskt vill göra, och då börjar det liksom bli dags. Samtidigt älskar jag att bara vara här i villaparadiset och ta ett dopp när jag vill, ett glas vin eller en kaffe när jag vill, hänga med barnen och på allvar faktiskt lyssna på dem för en gångs skull (om de inte stör när jag skriver om dem så klart… ? jag blir nog aldrig mum-of-the-Year…) och bara vara. Svårt. Och verkligen ett i-landsproblem, så nu släpper jag det och återgår till att njuta av kaffe, sol och barnens nyårsteckningar. Jag skrattade när Mimi ville köpa ett helt kopieringspack med 500 papper, men börjar nu tro att de faktiskt kommer att ta slut. Vi har ju Sharpies gubevars.
Helt utan mål och mening tillbringade vi förmiddagen hemma vid poolen, sen började Peter bli rastlös, så vi fick köra iväg en sväng. Som vanligt precis när det är som varmast och när man egentligen hade behövt tänka lite på mat och rutiner. Nej, jag var mycket riktigt inte 100% för idén, men ibland får man kompromissa lite, det fattar emellanåt även jag, och det blev, jag erkänner, en härlig liten utflykt till marinan, som dock led lite av post-nyårsafton-symptom (det är ett av ställena dit man går på nyårsafton), så det var lite stängt och lite ostädat på sina platser, men överlag väldigt vackert. Maten för 600:- hade vi ätit bättre och godare om jag gjort den hemma, men stripsen var enligt barnen ”hundra tummar upp” och Mimi räknade helt spontant ut att det var tre dagar kvar. Till vad? Som hon skulle kunna äta de goda stripsen innan vi lämnar CC… ? Jomen, de är riktiga gourmander, våra barn.
Efter utflykten åkte vi hem och drack kaffe, solade, badade och ägnade oss åt avancerat slappande, vilket ju är precis vad nyårsdagen är till för. Det är bara väldigt mycket skönare att göra det här i värmen än hemma i soffan. Att det blir grillat i stället för hämtpizza och blogg i stället för Ivanhoe och backhopppning är jag också helt bekväm med, jag lovar. Han väljer ändå säkert fel tjej.
Framemot seneftermiddagen gjorde jag ett lamt försök att få med någon på Pokémon-raid-timme, som inträffar onsdagar 18-19. Det gick sådär, så då tog jag det – inte så intelligenta – beslutet att gå en sväng själv. Här uppe i mil efter mil av helt platt villa-landskap finns inte mycket att hämta i Pokémon-väg, men jag bestämde mig för att inte tro Google Maps som påstod att det var 1,10 timmes promenad till downtown. Dumt. Google vet vanligtvis vad hon pratar om. Så även denna gång. Trots att jag kände ganska fort att barfota i tygskor dessutom var en rätt taskig idé fortsatte jag idogt framåt. Det var verkligen bara framåt. På en halvtimme svängde vägen inte en millimeter och jag passerade ingenting annat än villor och fotbollsplanen. Vände jag då? Nope, då messade jag Peter och bad honom hämta mig om ytterligare en halvtimme, svängde en gata åt vänster och gick så fort jag kunde på de nu rätt skinnflådda fötterna en halvtimme till rakt fram bredvid en tungt trafikerad väg. Sen hittade jag en jättetrevlig nästan gågata (så nära man kan komma i detta bilifierade land) med massor av pokestops, uteserveringar och fina dekorationer. Och Peter o co hittade mig. Uppenbarligen hade de letat jättelänge och jag vet inte hur många gånger barnen njutningsfullt upprepade hur idiotiskt långt jag hade gått. Gissa om de hört sin pappa muttra det mellan hårt hopknipna läppar ett antal gånger…. I bilen tillbaka måste jag säga att jag nästan höll med dem. Det var verkligen galet långt. Typ idiotiskt långt.
Jag ska nog sluta här innan också detta inlägg blir idiotiskt långt, så god fortsättning på det nya året. I morgon ska det bli 28 grader varmt och jag har ju nu avverkat årets stress idag (haha…) så det blir avancerat slappande i morgon också. Möjligen på stranden. Vi får se. Den som läser får veta. Over and out.