Dag 13. Vi börjar närma oss halvtid och uppbrottskänslan är tydlig. Inte för att åka hem, såå galen är inte ens jag, men däremot inför att checka ut härifrån villaparadiset på söndag morgon. Vi har aldrig bott så länge på ett och samma ställe under en semester, och trivs ju löjligt bra, så det är verkligen lite extra jobbigt. Att både kyl och frys känns helt fulla och att vi spritt ut grejer precis överallt, gör det inte enklare, men, men, bilen är stor och vi har klarat kyl- och frysförflyttningar förr med hjälp av frysta vattenflaskor, så även detta löser sig säkert.
Jag var tvungen att läsa om och kolla bilder av vårt nästa boende igår, och det lugnade mig lite, för det ser också himla trevligt ut. Det är första gången vi bokar genom HomeAway, men vi har ju bokat liknande ”condos” privat tidigare, så jag är inte så orolig, tack och lov. Det som möjligen gör mig lite nervös är att ägaren använder sin uthyrningssite till religiös propaganda. Har man en sida för att göra reklam för sin uthyrningssida ska ”Good News” betyda bra nyheter angående bostaden, inget annat, hälsar ateisten som ogillar religion i nästan alla former, men definitivt i de som prackar på andra människor sin tro. Utöver det ser allting väldigt bra och trevligt ut, och all konversation är snabb, smidig och trevlig. Vi får till och med checka in när vi vill på söndag och behöver inte ödsla en dag på att köra runt och vara oroliga över vår fullpackade bil. Skönt.
På tal om något helt annat är det kul att blandat med ”Pidde P”, minecraftlåtar och Dollystyle spelas en massa Dolly Parton i Google minin här nu. Peter satt och plinkade på ställets gitarr igår, och jag sa så där lite i förbigående att Jolene (en favvis) vore kul att lära barnen, vilket han genast nappade på, så nu spelas den flitigt. Av barnen. Och Inna massakrerar den fullständigt när hon sjunger genom att missa höjningen i fjärde ”Jolene” i refrängen, så emellanåt ångrar jag att jag sa något… ?
Den beställda drönaren, som f.ö visat sig vara ett monster i storlek att döma av storleken på extrabatteriet som kom igår, är ”out for delivery” nu under förmiddagen, så Peter (!) har fattat posto vid dörren som ett barn på julafton kollandes youtube-videor om drönarflygning. Jag är lite sugen på att föreslå en utflykt bara för att retas, men det skulle ju slå tillbaka på mig själv eftersom jag njuter till fullo av pool, sol, kaffe och ”hänga gubbe” med Mimi, så det får nog ändå vara. Men lite kul hade det varit…
Nu har den kommit! Julafton för teknikintresserade pappor och flygsugna barn. (Trots mitt teknikintresse i övrigt förstår jag inte hypen över just detta, så jag håller mig till spel och handarbete.) Taskigt nog så, trots 29 grader varmt, blåser det så mycket att det faktiskt inte går att flyga just nu. Stackars! Den känslan förstår jag till fullo i alla fall, för man vill ju bara prova. Själv köpte jag mig en broderibok, och så har jag bara tagit med mig virkning. Hm… får kanske bli en sväng till gigantiska Michael’s…. (Tänk ett Panduro x åtta.) Just broderandet fastnade jag rejält för i somras när jag ägnade mig åt en hel del upcyclande av barnens kläder som börjat bli för små. Eftersom de, barnen, inte kläderna, till skillnad från mig själv, bara växer på längden kan man ju göra massa kul genom att klippa av, virka lite, virka på igen = räddad tröja, eller klippa av byxor, virka fin kant = supersnygga shorts. Dessutom virkade jag applikationer och sydde på, och, här kommer broderiet äntligen, brodera på små figurer. Jag hittade en jätterolig bok av en japan, Makoto Oozu, med fullt av coola mini-broderier som inte ser så gammaldags hemvävda ut, utan blir supercoola på kläder. Barnen älskar roligt nog sina upcyclade kläder och de används jätteflitigt, vilket gör det extra roligt så klart. Fast det gäller nog att skynda på, för om ett par år är det nog inte lika ”hot” att ha second hand-kläder som morsan fixat till.
Även idag hade vi det så löjligt skönt vid poolen att vi faktiskt struntade i stranden, även om vi hade det lite i bakfickan. Enligt Troy som äger nästa boende kan vi förvänta oss ”a rollercoaster of temperatures” nästa vecka, så kanske blir det återigen så att Sverige-kläderna åker fram i Siesta Keys. Det har vi varit med om förr. Bäst att njuta medan man kan. Och det gör vi. Njuter alltså. I fulla drag. Jag skrev igår att Mimi tog myrsteg med sin dykning, men jag kunde behållit den första formuleringen, elefantkliv, för det har hon verkligen tagit idag. Från att igår haft cyklopet på och doppat det lite i vattnet (okej, lite mer än så kanske) har hon idag avancerat till att först doppa hela sig och läsa teckenspråk (!) under vattnet, till att nu simma flera meter under vatten och sikta på att dyka till botten. Jag vill också ha hennes inlärningskurva! Bara att se samspelet mellan storasyster (lärare) och lillasyster (elev) är fantastiskt. Må denna fas vara länge länge.
När dagen var slut simmade Mimi nästan hela poolens längd under vatten, och vi började på allvar diskutera elefanten i rummet, dvs det där att detta skulle vara sista Florida-trippen. Det är mycket som aldrig skulle hänt om vi inte rest så mycket och pedagogiskt tas det verkligen jättekliv, så något rätt gör vi nog som föräldrar, konstigt nog. Skulle man skippa julen även nästa år och de ”meningsfulla” sista dagarna i skolan, som i år lär bli än mer meningsfulla med tanke på att terminen slutar tisdagen den 22/12 (ja, jag är pedagog, men jag står för de orden) skulle man faktiskt kunna få drygt tre veckors resa utan att röra mer än studiedagarna på vårterminen. Frestande, mycket frestande. Till och med Peter trivs så bra att han börjar prata i termer av ”bilen kanske håller ett år till…”. To be continued… ??
När vi vid 17 legat konstant i vattnet – i alla fall Mimi – sedan lunch, tog vi oss samman och åkte till Ft Myers för Seafood festival. Och blev tyvärr besvikna. Det var inte alls något som Bacon jammet förra året med stora ytor och massor att göra, utan det var verkligen en festival med stånd och alldeles för mycket folk med öl i händerna. Inte alls bekvämt med barn och en nyvunnen aversion för folktäta platser. Nej fy! Vi betalade 20 dollar (!) för parkering, klappade en söt hund, drog barnen genom en trång gång med i och för sig säkert supercoola matstånd och en med marknadskrimskrams som iofs såg väldigt genuint och inte speciellt krimskramsigt ut, såg att scenen var tom, gick upp i den historiska delen av Ft Myers, som såg jättemysig ut, speciellt med avstängda gator, gick ett par gator och stod sedan en halvtimme och kollade på en jätteduktig gatutusenkonstär – Daniel Israel från Baltimore – med världens svada och hisnande tricks, speciellt det sista där han iklädd tvångströja tog sig upp på en jättehög enhjuling och på den lirkade sig ur tröjan. Imponerande.
Efter showen var vi rejält hungriga så vi gick till en av de supercoola barerna vi sett och åt en fantastisk middag som barnen bara älskade. Haha, det var det väl ändå ingen som trodde en sekund på? Vi gick till Subway och åt macka/ färdig/fryst pizza och det var inget att skriva hem om på något sätt. Suck. Seafood festival är säkert hur coolt som helst för vuxna som kan och vill botanisera bland stånden, men idag blev det flopp för oss. Inte ens bandet som Peter hann se en liten snutt av medan jag och Mimi köpte världens största, rinnigaste glass, var något att ha. Man kan inte lyckas jämt.
Nu är vi hemkomna och jag sitter ensam på altanen och njuter (21.45) i den fortfarande 24-gradiga kvällen, men På Spåret kallar, så jag får väl pallra mig in. På Spåret är viktiga grejer. Bara en liten stund till. En rollercoaster av temperaturer låter trots allt lite sådär. Och altan kommer vi snart inte att ha, så liiiite lite till får det nog bli.