Polen 2019 höstlov. Dag 1

I vanlig ordning är vi på väg mot Polen på höstlovet och i vanlig ordning har jag egentligen inte bestämt om jag ska blogga eller inte, för vi har ju varit där ett typ oräkneligt antal gånger och förmodligen lär vi inte göra speciellt mycket som vi inte redan har gjort minst tre gånger tidigare, men redan på väg mot Karlskrona inser jag att jag nog kanske ändå måste blogga lite när ett meningsutbyte mellan Mimi och Peter om Blekinges olika städer och huruvida vi bor i Sverige eller i Karlshamn (redan roligt) utmynnar i den smått chockade kommentaren: ”Menar du att mamma inte varit svensk ett tag?” Detta eftersom Peter berättade för henne att jag jobbade i Ronneby när vi träffades för elva år sedan. Då är man inte svensk uppenbarligen. Visste ni det, ex-kollegor? Ni har väl passen med er om ni kommer och hälsar på i Sverige? 😉

Supertaggad Mimi som ritat Happy till Happy.
Jag vet inte riktigt vem vampen till vänster är, men att hon brås på någon annan verkar uppenbart.
Jag önskar att jag kunde applicera läppstift så….

Stackars Mimi som varit så otroligt taggad i flera dagar slocknade redan i bilkön innan färjan och vaknade sedan inte förrän ”Happy-sången” (I’m sailing) ljöd på alldeles för hög volym kl. 06 idag. Då var hon å andra sidan på ett särdeles gott humör, vilket alltid muntrar upp. Dock missade jag ju min obligatoriska Margarita utanför lekrummet, eftersom vi delade rum, hon och jag. Illa. Jag får ta två på hemresan. Då fyller jag ju faktiskt år, så det måste vara ok.

Det är tufft med vintertid.
Första meningen i morse: ”Mamma, jag har sovit i min godisklänning. Haha!”

Varför ändra ett vinnande koncept? Väl framme i Gdynia styrde vi mot Mercure och hotellfrukost. Det var nära att vi (jag) vände när den oerfarna tjejen i kassan ville ta fullpris (55zl = ca 140:-) för Inna. Det hade blivit en dyr halv våffla… men hon tog sitt förnuft till fånga, tack och lov. Måste f.ö ta ett snack om det där att Inna varje gång någon frågar om barnens åldrar i syfte att bedöma pris inflikar: ”Actually, on Friday I’ll be seven.” Det är liksom inte alltid vi vill att det ska bli känt… (Note to self: måste börja preppa Mimi så hon inte gör tvärtom ifall vi ska simma med delfiner i år också…. ?)

”Kolla, där har Jesus varit!”

Man ska aldrig underskatta en spelberoende mamma med nyåterväckt intresse för Pokemonspelande förresten. När barnen fastnade i hotellets lekhörna lockade alla pokestops utanför i solen, så Peter utrustades med en kopp kaffe och undertecknad smet ut, vilket sedan ledde till två timmars lek på en jättefin lekplats på stranden, som vi faktiskt aldrig sett, trots att vi varit där så många gånger. Samma intresse resulterade sedan i att vi lyckades styra bort från den ständiga zoo-frågan och tog ett snabbt besök på Akvariet i stället. (Många Pokestops på piren utanför…)

En lekplats! (Och tre Pokestops…)
Vi kan inte klaga på vädret.
En lekplats med barn!
Barn i alla storlekar…
Och höjder…
Mimi har chicken race med en svan.
Svanen vann…
Det syns inte så tydligt men en av måsarna hade fångat en rätt stor fisk. Gissa om det fascinerade.
Allt som är – eller kan bli – smutsigt är kul.
Alltså…. den där boken med bilder på foster i olika stadier…. var den på riktigt eller hade han också varit här?
Inna satte namnet – på engelska – på varenda sköldpadda, haj och större fisk. ?
Puss på dig!
En av mina favoritfirrar.
Hade bara centimetrarna räckt till hade alla mina favvofirrar varit på bild här.

Viss diskussion senare lyckades vi hamna på McDonalds för lunch och Mimi var helt lyrisk: ”Inna, hit går vi i kväll också!” (Över min döda kropp.)

Nej, i stället körde vi faktiskt äntligen mot Gdansk medan vi begrundade det faktum att klockan bara precis passerat lunch, trots att vi hunnit med så mycket. Om vi kommer att lära något av detta? Nope. I morgon kommer vi att vara sena till frukost, sega efter frukost och förmodligen inte ens ha lämnat rummet vid samma tid. Ingen mening att inbilla sig något annat.

Lite segt och surt var det när vi inte kunde checka in när vi kom fram. Ifall vi inte kände för att uppgradera till en svit för billiga 300zl (750:-) ytterligare per natt så klart, för sviten råkade som av en händelse vara ledig. Vi bet ihop, tackade nej och tog ganska motvilligt ännu en promenad. Nu var det för första gången idag lite tjurigt, för nu ville vi mest bara ”chilla” en stund. Utom Inna som antingen ville bada i poolen eller åka till zoo, för allt annat var så tråååååkigt. Vi tog oss igenom även det, och varsin espresso respektive glass senare var livet ok igen. Efter ett gäng dygnsgamla (gamla…?) musungar i zoo-butiken och inköpta chips/majskrokar skulle jag t.o.m vilja påstå att livet var toppen. Än bättre blev det när vi vid 16-tiden äntligen kunde checka in och placera oss – och ett berg av sand från morgonens lekplatslekande – tungt i Hiltons sängar/soffor. Så skööönt…. Hur många steg som skilde mitt ständiga ”jag går bara en [extra] runda hit och kollar Pokestops” och Peters icke-extragående? Knappt 1000…. Nejdå, jag är inte bitter, det är ju kul att han får känna sig aktiv. (Grrrr…)

Ett helt nytt kvarter – och en bro?! – på ”andra” sidan kanalen.
”Kolla, jag sitter i en karta! Nej, jag sitter i en saga. En tidning!”
”Det är ett megalodongap! Hjälp!”
Jomen…
Jomen igen…
Äntligen!

Om kvällen finns mycket lite att säga, speciellt ur miljösynpunkt, för vi stannade på hotellet. Och badade. En och en. Efter varandra. Hm. Det var inte riktigt meningen, men så blev det. Nope, vi använde inte samma vatten, utan vi slösade i massor och det var så djäääkla skönt. Speciellt när ”Peter-pappa-of-the-year-Olofsson” (efter karbaden) tog med sig tjejerna upp till poolen för ”riktigt” bad. De somnade ovaggade efter varsin pizzaslice sen. Hela kostcirkeln idag. Yeay. Inte bara de somnade f.ö ovaggade. Det snarkas bredvid mig också nu. Tror jag ska joina kören. Godnatt!

Kroatien 2019:2 Dag 7 Sista dagen (för den här gången) En hel dags pool och sol

Hur kan det redan vara vår sista dag här? Vi kom ju nyss och har, som vanligt, inte gjort hälften av det vi hade tänkt. Det är ju för bövelen inte ens förrän nu vi på riktigt kommit in i semestertrallen och ner i varv, och nu ska vi upp tidigt igen? Det kan inte vara rätt. Nej, jag vägrar. Den enda delen av mig som har något som helst intresse av att komma hem är min rygg, för den är inte alls överens med de hårda sängarna här. Kan jag skicka den på planet i morgon och lämna resten av mig?

Jag fick ett mejl nyss som nämnde 9 grader och regn hemma. ?? Det ökade inte direkt på hemlängtan, kan jag säga. Även om det till viss (liten) del känns sorgligt att stället håller på att stänga ner för vinter, så är det helt perfekt mycket (lite) folk och temperatur! Som en bra svensk sommar. Perfekt. När vi varit här tidigare har värmen ibland diskvalificerat vissa saker vi velat göra, men det här är perfekt. Ska man vara petig hade det kunnat få vara någon grad till i havet, men med en ”egen” pool som numera håller 31 grader, vore det rent korkat att gnälla över det.

Inna när hon berättar om en knäpp grej Mimi gjort. (Den blicken får mig att fasa för tonåren…)
Inna när vi går med på ”busfrukost” (att man får kolla på något – telefon/tv – när vi äter… ?).

Återigen är vi inte helt på det klara med vad vi ska hitta på idag. Vi funderar på en strand på andra sidan viken/halvön och så finns det tunga viljor som nämner pool. Ett är i alla fall säkert, idag ska det bli sol och bad hela dagen för att riktigt fylla på depåerna inför de där hemska 9 graderna och regn…

Nio grader och regn? Nej tack, jag stannar hellre här.

Lite googlande och familjeråd visade att vi nog egentligen var rätt överens om vad vi ville göra idag. Den strand jag var sugen på att prova såg på bilder ut som en klippstrand á la dem vi inte gillade speciellt mycket när vi testade norra Kroatien (Rovinj) förra året, att Mimi så gärna ville till ”vanliga” stranden berodde inte på att hon ville bada i havet, för det tänkte hon då verkligen inte göra, hon ville bara till (den nu stängda, tror vi) spelhallen och vinna klubbor, Peter är alltid nöjd så länge hans tjejer är det och han får skugga och Inna vill alltid till poolen. Egentligen väldigt enkelt alltså. Varför göra det svårt när det kan vara lätt och ljuvligt bekvämt? Nu hänger vi vid poolen, Peter spelar gitarr till någon countrystation, tjejerna leker med Paw Patrol-hundarna i poolen samtidigt som de kommunicerar meddelst jamanden med en besökande katt och jag skriver/njuter i en solstol. Allt vi rimligen kan ”behöva” i form av dryck, snacks, mat och sanitetsfaciliteter finns i vår direkta närhet. Perfekt var ordet. Tro’t eller ej, men barnen har t.o.m varit sams hela dagen. På riktigt.

”Jag är en katt. Mjau mjau…”
Katten är uppe till höger i bild och jag sa något om ”den”: ”Du menar hen, mamma, för vi vet ju inte om det är en han eller hon. Fast jag tror att det är en hon, för killar brukar ju inte vara så snygga.” ?

I form av avkoppling har denna semester verkligen t.o.m varit över förväntningarna. Jag har läst fyra böcker (skulle tagit med fler), löst korsord och faktiskt knappt (nåja…) tänkt på jobbet. Jag måste ha varit duktig på att sprida att jag skulle vara ledig vecka 39, för även min, vanligen, enorma jobbmejlhög har hållit sig på en nivå där jag känner att jag nog inte kommer att gå under när jag ska ta itu med den nästa vecka. Så skönt! Synd att vi – efter Florida – inte har några fler föräldradagar att spendera på detta ypperliga sätt. Det kommer att bli tufft, men kanske precis vad vi behöver för att i stället lägga undan pengar för att underhålla vårt stackars hus och köpa en ny bil. Boooooring…. (Känner jag mig själv rätt kommer jag nog att hitta ett sätt att fortsätta resa gränslöst ändå…)

Gissa vem som är den snälla föräldern…?
Rätt! Inte jag.
”Jag vill också!”
Mimi passade på att lära sig hoppa från kanten, vilket var en färdighet hon sedan upprepade hela tiden dagen ut…
Om och om igen…
Och igen. Och igen…
Det börjar bli dags att inse att även sista soldagen har ett slut.
Det är ytterst motvilligt vi lämnar detta.
Och detta…

Jag förstår att det låter som om jag ljuger och förskönar nu, men efter denna ljuvliga heldag med sol, pool och samsande barn, blev det t.o.m dusch med hårtvätt utan ett enda raseriutbrott eller sammanbrott. Om jag drömmer, väck mig inte!

Barnen föreslog, så klart, sin favvorestaurang även i kväll, men nu la vi in vårt veto och utan större problem enades hela familjen om att vi skulle gå till Surf’n Fries, som trots två dagar till stängning (mycket som är slut) och sin rökande kock (och då menar jag rökande i köket) presenterade väldigt god och precis ”lagom” mat som alla uppskattade och som jag och Peter kunde njuta av ordentligt medan tjejerna efter att de ätit upp kunde springa runt och leka kurragömma och käka stenar. (Jo, jag menar på riktigt…) Med risk för att låta som om jag skriver en gullig, inställsam allt-är-så-fiiiiint-och-underbart-när-man-har-barn-blogg så var detta en helt ljuvligt fantastisk semesterdag. Shit, vad vi förtjänade den!

I väntan på maten tog vi bilder och slow motion-filmer. ”Ta en bild där jag ser ut som en jätte, mamma!”
Solnedgång. ❤️
Okej, se gulliga ut! Eh…
❤️❤️❤️
Japp, jag gillar verkligen porträttläget.
Utan porträttläge.
Kurragömma…
Undrar var hon är… hm… ?

Nu hoppas jag bara att jag inte får anledning att återkomma med en ny blogg i morgon, för senast avslutade jag också med en superpositiv blogg och det gick ju… sådär… (Vårt plan krockade med en fågel, blev inställt och vi blev – med rätt många komplikationer – kvar en natt till, vilket resulterade i ett extrainsatt blogginlägg. ?) Men sådan otur kan man givetvis inte ha två resor på raken, så på återseende antingen i Polen på höstlovet eller i Florida till jul… ?☀️ Over and out! ?

Kroatien 2019:2 Dag 6 Tennbröllopsdag i Krka

Ojoj, vilken oväntad start på dagen. Inte för att det är vilken dag som helst, för det är faktiskt vår 10-åriga bröllopsdag. Tennbröllop på min ära. Det måste vara för att det ska vara lätt att komma ihåg… Men jag hade då inte förväntat mig något firande, utan i bästa fall en middag där alla håller hyfsat sams och faktiskt äter maten, vilket ju var en självklarhet förr, men som idag är snudd på en utopi som ger intensivt lyckorus de få gånger det faktiskt sker.

När jag, rätt mosig av en riktigt dålig natt med ryggont och ett socker som av helt okänd anledning gått från 5,9 till 22,9, kom till frukost möttes jag dock inte bara av en massa pussar, kramar och gratulationer, utan även av försäkringar om att ”vi ska göra allt ni vill idag och vi ska inte bråka”, teckningar med ”grattis på brulopsdagen” och ett paket med min favoritparfym! 100 ml dessutom, snåla jag har nog aldrig köpt större förpackning än 50… ? Jisses, jag borde gift mig tidigare!

Va? Ligger det något under hatten? (Jag som alltid brukar – medvetet eller omedvetet – ha råkat märka allt hemlighetsmakeri, var för en gångs skull helt oförberedd.)?
Vissa saker ändrar man inte på. Jag har haft samma favoritparfym sedan jag var 13, tror jag.
❤️❤️❤️
”Vi ska göra allt ni vill idag. Vi looovar.”

Det dåliga samvetet kickade så klart direkt in, för själv hade jag inte förberett eller fixat något. ? Peter, som den fina människa han är, påstår att det räcker att få ha mig som fru och att vi fått fina barn, och med tanke på alla vedermödorna det innebar, bestämde jag mig för att ta honom på orden. ?

Första teckningen…
”Men! Man ser ju inte ögonen! Ta en ny bild!”
”Vi ska göra allt ni vill.”
På mimiska börjar man läsa/skriva längst ner till vänster. ❤️
Först bad faktiskt Inna Mimi om hjälp med stavningen, eftersom hon ju redan skrivit, men sedan blev hon lite skeptisk och med lite coachning kom de fram till detta. ?
I rättvisans namn måste allas presenter med.
”Här är vi, hela familjen, du är den med spetsigt hår, pappa. Så här!”

Våra planer för dagen idag var ju att äntligen åka till nationalparken Krka, men nu sitter vi vid frukosten och tvekar igen. Dels är det lite så att vi mest tänker att vi ska dit för att vi bör göra något, dels ska det regna och framför allt har det störtregnat så pass under morgontimmarna att alla våra handdukar och badkläder, som hängde/hänger på balkongen, är dyblöta… och man ”ska” ju bada i/vid de där vattenfallen. Torktumlare är faktiskt lägenheten inte utrustad med. Det var dåligt. 😉 Det kan bli så att vi tar kloka Madde på orden och struntar i detta ”måste”, som vi förmodligen skulle uppskattat jättemycket om vi kom dit, men som vi egentligen inte har något inre sug efter att se. Vi får se. Just nu är barnen fullt upptagna med att massproducera en massa kärleksfulla vattenfärgsmålningar med bröllopsdagsbudskap (det var nästan charmigare innan de tillsammans listade ut rätt stavning) medan vi är på andra – eller möjligen tredje – koppen kaffe på balkongen. Det är lätt att glömma (eller iaf så har jag lätt att glömma) att sådana små saker också, i allra högsta grad, är semester. Och bröllopsdag.

När de tröttnade på gulliga bröllopsdagsmotiv blev det superhjältar i stället. Tyvärr fick jag inte med den där Mimi målat sig själv framifrån som superhjälte. Med manteln på baksidan av pappret. Helt genialiskt ju.

Eftersom vi inte lyckades ta något beslut i Krka-frågan, tog vi ett icke-beslut och gick ner till poolen, där vi ägnade oss åt sedvanliga sysslor som läsning av inte-så-litterär-bok, koll-av-kroatiska-blocket-efter-musikprylar, tjatande-om-att-föräldrar-ska-bada, körning-av-Paw-Patrol-hundar-i-Crocs-båtar, bortslarvade-av-en-styck-Crocs-toffel och lite sånt, fullt normalt. Och så lite sol och bad också. Det som till slut fällde avgörandet var när Lidija kom och småpratade lite, och absolut rekommenderade ett besök vid vattenfallen. Då gjorde vi det á la Olofsson, vilket egentligen gör mig supernervös. Vi bara stack. Utan planering, utan matsäck, utan att ha ätit lunch… och utan koll. Skitläskigt. (Inte för att jag vet om det finns fler Olofssons som gör så, men det är inte the-fröken-Jonasson-way – mitt namn för 10 år och en dag sedan – i alla fall, därför får det heta Olofsson. Förmodligen helt orättvist.)

Denna kärleksfulla lilla ljuvliga tjej. ❤️❤️❤️
Livsnjutare
Lite läskigt och väldigt vackert på väg upp mot motorvägen.

På vägen insåg vi att det var otippat svårt att hitta adekvat information om hur allt funkade, att den där parken tydligen hade fler entréer, och att vår GPS och mitt Google inte var överens om vart vi skulle. Att det var serpentinvägar som både gav viss åksjuka och höjdskräck underlättade inte informationsinhämtandet, och á la Kroatien var det heller inte speciellt tydligt när vi kom fram till ett av ställena. Den måttligt intresserade guiden vid parkeringen informerade till slut (typ) om hur det funkade och att fördelen med stället vi var på – Lozovac – var att det var gratis parkering där. Hade vi kört sju km till (till Skradin) hade vi kunnat åka båt, men fått betala för parkeringen, vilket verkade hemskt att döma av hennes sätt att säga det. Annars ingav stället inget större förtroende. Det såg ut som många av de ställen vi var på/vid i Rovinj, alltså som något slags High Chaparral-camping. Och inte på ett bra sätt.

Vi köpte biljetter, fick reda på att det gick shuttlebussar och insåg att vi måste äta något. Sådant avskyr jag! När jag är någonstans vill jag dit. Inte sätta mig på ett sunkigt hak utanför utan att veta hur det är dit jag ska. Det liksom vibrerar i hela kroppen av stress på mig. Inte den bästa av måltider alltså. Men maten var ok i alla fall, förutom att de tydligen hade slut på lök, vilket ju är en hyfsat viktig ingrediens i ganska många maträtter. Efter maten fick vi sitta i närmare en halvtimme på shuttlebusssen innan den behagade röra sig, vilket innebar att vi likväl kunde sparat 100 kuna genom att köpa ”efter 16.00-biljetter”. Bussen gick 15.52. ?

Inna lägger upp rutten med hjälp av kartan. Mimi konstaterar näbbigt att hon inte gillar vattenfall…. Systrar!
Kör då, busskrälle!

Den som nu överväger att sluta läsa denna neggiga blogg bör stå ut lite till, för halvvägs ner på serpentinvägarna mot parken var jag övertygad. Det var jättevackert! När man hoppade av bussen (båten hade nog varit mysigare, men det tänkte vi inte på) var det bara att följa skylten ”Walk this way” och den tydliga ”trästigen” in i en fantastiskt speciell natur. Det var så grönt, så mycket porlande vatten och så otroligt mycket fisk! Men lyckligtvis inte speciellt mycket folk. Jag hade inte velat besöka Krka under högsäsong, men idag var det perfekt!

Det är i vanlig ordning omöjligt att ta en rättvisande bild från ett fordon, men det var verkligen hissnande på mer än ett sätt under resan ner.
Första vattenfallet…
Ett kungarike för ett metspö!
Mimi läser skylten för oss: ”Det står att det är väldigt djupt och att det finns en sjö som är full med myror.” ??? (Mycket riktigt är bilden av sjön uppe till höger full med myror… ?)
Det går liksom inte att lägga ner kameran.

Efter 3/4 av den ca 2 km långa promenaden var vi till slut framme vid höjdpunkten, de största fallen och sjön där man faktiskt får bada. Dock var det inte direkt någon strand, utan rätt höga lerväggar ner i vattnet, så att ta sig i var inte helt okomplicerat, speciellt inte för sjuåringen som var den enda i sällskapet som ens var sugen. Efter att ha känt på vattnet var i ärlighetens namn inte heller hon så sugen längre, men hon gjorde i alla fall några tappra försök. Nja… vääääldigt vackert var det och snudd på magiskt ljus, men bada blev man inte supersugen på. Under högsäsong är det enligt uppgift så mycket folk i vattnet att man knappt kan röra sig. Det måste vara fruktansvärt. Lågsäsong is da shit. Säger hon som blev lite stressad bara det var ett par bakom oss på stigen och som hyperventilerade lite lätt när hela det tyska pensionärsgänget gick om oss när vi stannade för att läsa på en av skyltarna.

Här framgår det inte riktigt hur brant och besvärligt det faktiskt var. Och lerigt. Vi som är bortskämda med sten.
Vacker och vackert.

När de andra var på toa lekte jag med porträttläget på telefonen.
❤️❤️❤️
Herregud, jag har tagit fler selfies med nya telefonen än med samtliga tidigare kameror och telefoner tillsammans. Snart börjar jag truta med läpparna och göra duck-face också. ? ?
Porträttläget fungerar inte så bra på fyra personer, men strunt samma, de två finaste är ju i fokus i alla fall.
Vi är grundligt dokumenterade ifall vi skulle råka ut för kollektiv amnesi och glömma att vi varit här.
Eh?
Sitter man längst bak i bussen gäller det att leva upp till det.

Att det även finns nackdelar med lågsäsong (förutom att löken var slut) insåg vi när vi under tillbakavägens trappbestigning försökte köpa en kopp kaffe, men möttes av beskedet att de höll på att stänga. Då var det ändå enligt informationen öppet i minst 1,5 timme till…. och vi hade ju betalat fullpris, trots allt. Dåligt. Kaffet tallar man inte på! ?

Vi insåg utan någon större tankemöda att skulle vi ha chans att äta middag ute, var det att bege sig direkt mot en resturang utan att passera gå/lägenheten. Mot bättre vetande lät vi tjejerna övertala oss att återvända till deras nya favvo-resturang där man kunde äta sallad, banana aplit och fick godis när man gick. Ännu dummare var att vi lät dem övertala oss att sätta oss vid samma bord som igår = samma effektiva, men verkligen inte så trevliga servitris. Vårt tredje misstag var att vi, trots att vi inte var så impade igår, gjorde misstaget att beställa dyra kötträtter. Dels för att det uppenbarligen inte är stället för dyra kötträtter, dels för att vi inte ens hann säga well … innan den stressade servitrisen lämnat vår lapp till kocken utan att vi kunde berätta att vi med well done verkligen menar well done, inte att den stackars köttbiten ska komma blödande och snudd på råmande. Det ger oftast lite dålig stämning att skicka tillbaka kött med trevlig servis, med stressig, inte-så-trevlig tar det helt bort känslan av att lyxa till det med ett restaurang-besök och lämnar bara stress och olust. Synd på en tennbröllopsdag, den lär ju inte komma igen. Men men, vi är väldigt glada att vi tog oss i kragen och besökte Krka i alla fall. Det var verkligen en upplevelse, men som sagt, vi tror att man bör sikta på Skradin och båtturen. Och lågsäsong.