Florida 3.0. Dag 7. Nyårsafton i Cape Coral.

Idag kan jag glädja alla missnöjesjunkies med att vi hade den första lilla krisen. Det har ju varit lite mycket rosaskimrande paradis ett tag, så det var väl på tiden.

Bättre morgon än så här är svårt att tänka sig…
”Grrrrr, akta dig, jag kommer att äta upp dig…”

Dagen inleddes nog så bra med superskön frukost på altanen och jag satt kvar länge med kaffet och bara njöt, men sen krockade viljorna big time, och miniorerna som till dess låg i godan ro på varsin soffa skulle absolut bada när vi sa att vi skulle köra mot Miromar outlets, som vi bestämde igår. Nåväl, denna lilla kris löstes urpedagogiskt med löfte om Youtube i bilen (de där 100 GB jag fick från Telenor ska självklart vara slut när jag säger upp avtalet efter resan…), men värre blev krisen som utlöstes av det fruktansvärda att Inna sa till Mimi att man visst ska borsta tänderna i två minuter. Det fattar man ju, att något sådant inte kan få stå oemotsagt, och som i alla högstående kulturer tar man ju då till våld. Och så var det igång. Vår fyraåring är dels en väldigt labil liten person (må det växa bort!), dels en väldigt kärleksfull liten människa som dock behöver lång tid att inse sina egna fel och brister, så man behöver mycket tålamod. Tyvärr en bristvara hos mig i alla fall.

Mitt i detta började dessutom jag (än mer) ifrågasätta vad vi skulle på en outlet i 30 graders värme att göra, hur trevlig den än är. Vi har trots allt tre veckor kvar, och norrut lär det vara svalare och fler affärer av samma sort. När jag lyfte det argumentet var det egentligen ingen som var speciellt sugen på Miromar, och helt plötsligt gjorde ingen något, vilket i min värld betyder att den som vill på utflykt (dvs inte jag) var den som borde ta initiativ och tänka till om packning och destination. Så skedde inte. Ibland undrar jag om jag och Peter verkligen varit föräldrar exakt lika länge, vilket jag samtidigt är 100% säker på att vi har… Nåja, alla som känner mig vet att jag ändå inte hade varit nöjd med någon annans packning (vilket kan ha med saken att göra, jag VET), men ändå; t.o.m en man borde inse att man behöver badkläder, handdukar, vatten och snacks om man ska till en ö, vilket det nu lutade åt, i 30 graders värme. Eller?

Jaja, till slut lyckades vi vända Mimis (och mitt) humör och kunde bege oss mot Sanibel, vilket var vad vi landade i. På bron ut till ön såg vi två stycken delfiner! Självklart utan att hinna få upp kameran, men ändå, vi såg dem faktiskt! Detta gjorde mycket för känslan i bilen. Skönt.

På väg ut på ön passerade vi – bland mycket annat spännande och smakfullt – affären ”She sells sea shells”. Haha, vad skulle den annars heta, liksom?

De är ett speciellt folk, amerikanerna…
Smakfullt var ordet.

Halvvägs ut på ön – där inga snabbmatskedjor får etablera sig – inser vi att morgonens rabalder gjort att det snart är lunchtid – så klart, vårt vanliga dilemma – och stannar till vid ett ställe där det står ”food” i förväntan att det ska innebära en liten supermarket med färdiga mackor och vatten, typ. Haha… vi är ju i Amerika, vi glömde visst det. Lyckligtvis – eller olyckligtvis – stannade 3/4 av familjen i bilen, annars hade vi nog varit kvar ännu, för stället var, bakom sin blygsamma front, som ett veritabelt djungelnöjesfält med massor av små affärer, uppblåsbara dekorationer i varje hörn, en massa papegojor i burar, små gångar och prång och längst in en gigantisk mataffär där det verkade finnas allt utom färdigbredda mackor… (Pastasalladerna jag köpte fick sedan ändå tummen ner av de tilltänkta konsumenterna. Så klart.)

Fullt normalt köpcenter…

När vi sedan kom fram till Tarpon beach, där de finaste snäckorna enligt uppgift ska finnas, släppte Peter av oss och skulle bara köra och parkera. Eller hur. Det fanns tydligen inte en parkering inom tre km att uppbringa, så helt plötsligt var det jag, jag som varken ville på utflykt eller gillar sand, som satt på en sandstrand ihop med två minioner som tyckte pastasallad var blä, croissanterna var äckliga och sanden lite för sandig, medan Peter hade egentid på en restaurang. Okej, jag överdriver lite, för vi hade det – förutom maten och sanden – ganska trevligt och Peter körde varv på varv i jakt på parkering innan han tog en macka på en bensinmack, men ändå… 🙂 Det lät bra, eller hur?

Det måste dock vara så att myggkuvöserna som omsluter alla villapoolområden har en solskyddande effekt, för jag har solat vid poolen i flera dagar, men efter en och en halv timme vid havet hade jag bränt armarna. Wow liksom.

Ärligt talat så föredrar jag de kroatiska stenstränderna, men det är ju ganska fint på bild i alla fall.
Mimis hund skulle självklart med på stranden och Mimis nya min skulle givetvis med på bild.
Den tilltänkta hyresgästen i sandslottet
Snäckletning pågår. (Tjejen i bakgrunden får skylla sig själv. Hon kunde gjort något åt de där trosorna. 🙂

Vattnet var faktiskt helt badbart, kanske 21-22 grader, men det var ingen som var speciellt sugen på bad. Vi har nog ungefär samma känsla för sand, allihop, så efter sisådär 1, 5 timmar och ett tio-femtontal snäckor blev vi upplockade av Peter, som innan dess hunnit få sig en rejäl avhyvling av en parkeringsvakt, för man fick då verkligen inte ens stanna och vänta in fru och barn vid stranduppgången. Man hade absolut kunnat göra mer av detta Sanibel-besök, men vi var mest sugna på poolbad, så vi tog oss – trots de 6 dollar i vägtull det kostar att besöka Sanibel – direkt hemåt igen. Att spela ”bolley-boll” i poolen med nyköpt badboll samtidigt som man läser alla Gott Nytt År-hälsningar från ett kallt och mörkt Sverige känns helt okej. Faktiskt mer än okej när jag tänker efter.

Väldigt vanlig syn på Sanibel. Inte för att jag vill ta jobbet för någon, men ärligt talat, hur mycket kan det kosta med rödlysen eller en rondell?
Tre timmar till svenskt nyår…
May the force be with you, young Skywalker.
Klart att den lilla Scruff a luv-hunden också ska få vila efter badet.

Tack vare en bortflugen drönare – som till slut återfanns i en av ”våra” buskar – fick vi oss en pratstund med grannen med alla de galna juldekorationerna (tänk Ett päron till farsa). Det var upplysande på många sätt. Jag funderade på att fråga vad han röstade på, men struntade i det, för jag är rätt säker på svaret ändå och det anses visst inte riktigt okej att prata politik här. Liksom att bada naken i poolen, vilket våra minioner struntar högaktningsfullt i. Det blir tufft för dem att snart bo på ett ”vanligt” hotell. Och för mig…

Nyårsmiddagen blev sedan inte riktigt som vi tänkt. Maten (gigantisk avokado med röra, hasselbackspotatis med Premium top sirloin filet osv) blev supergod, men Inna-stackaren låg på soffan med händerna om magen (när hon inte sprang till toa) och Mimi ”gillade inget”, utan ville hellre ha spaghetti, och bad om att få gå och lägga sig vid 19. Då hade Inna redan somnat med händerna om magen på soffan. Det kan ju inte ha varit något hon ätit, men kanske det faktum att hon inte ätit något vettigt på hela dagen? Eller så ligger vi allihop i morgon. Vi får se. Vi fick i alla fall till vår traditionsenliga familjebild innan 50% däckade. Får se hur många som håller ut till [det amerikanska] tolvslaget. Med tanke på hur det låter i grannskapet är det många som är rädda att inte hålla sig vakna.

Mimi agerar modell inför familjefotograferingen
Tittar man bara snabbt ser man inte att Innas leende snarare är en ont-i-magen-grimas.
Gott Nytt År från oss! En hel hoper kärlek till alla! <3

Florida 3.0. Dag 6. Sol, bad och marina i Cape Coral.

Trots hosta och delirium i natt (bland annat satte hon sig upp och fäktade med armarna medan hon mumlade ”liar, liar!”) vaknade Inna feberfri och hur pigg som helst idag, så förhoppningsvis stämde teorin om tänderna.

Världens bästa Peter fixar frukosten varje morgon. <3
”Du får inte sitta där, mamma, för där sitter min hund. Men du får gärna ha dina sprutor där, för där finns gott om plats.” 🙂
Helt okej frukostutsikt. Kan lätt vänja mig vid den, även om vi skulle behöva diskutera lite hållning med den där tjejen i förgrunden.
”Ta en bild på min choklad-mustasch!”
Med hjälp av Cheerios och Nutella kan man göra sin macka till en gubbe. (Sen kan man komma på att man inte gillar ”mörkt bröd” [mörkt?!?!] och ändå inte äta upp sockerbomben.)

Vädret hade den goda smaken att låta regnet komma under natten, så efter någon timmes morgondis har vi återigen strålande sol och 28-29 grader i både pool och luft. Har jag nämnt att jag tycker det är alldeles fantastiskt ljuvligt? En liten känsla av avskedsångest börjar smyga sig på trots att vi ju faktiskt har tre nätter kvar och väldigt många trevliga stopp kvar på vår långa resa. Egentligen kanske vi hade behövt två veckor här för att hinna tröttna, bli rastlösa och utforska alla trevligheter i omgivningarna, vilket vi verkligen inte gjort, men jag vägrar ha dåligt samvete för det. Här ska vi varva ner och njuta. Punkt.

”En ögla!”, utropar Mimi varje gång (och det är ofta) en (eller fem) av dessa klättrar på vår nätkuvös.

Vi har sagt att vi nästa år ska bete oss lite mer som ansvarsfulla vuxna med ekonomiskt ansvar för ett hus och två risiga bilar, men det är bara att erkänna att bokningssuget börjar smyga sig på. Det är trots allt bara ett och ett halvt år (typ) tills Inna fyller åtta och hennes sista 17 föräldradagar brinner inne. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; bättre sätt att använda föräldradagar än så här kan inte finnas. (Och ja, jag inser att väldigt många inte är så priviligierade som vi och kan uppleva det som ett rent provocerande påstående. Ledsen för det, men vi älskar verkligen systemet.) Vi får väl se om jag kan nöta ner Peters önskan och behov om en ny bil och vända den mot ett starkt behov av ytterligare en sådan här semester nästa jul…. Det där att ”låta” honom köpa en gitarr första resdagen var ett riktigt genidrag. Med en gitarr i handen är han mycket mer harmonisk och flexibel. 😉

(Och som alla som känner oss vet, är ovanstående rent skitsnack. Inte det där med att Peter är mer harmonisk med ett instrument, men jag lägger mig inte i hans gitarrer så länge han inte kommenterar mina garn- eller pärlmängder. Vi har separata budgetar för våra respektive missbruk. 🙂

Jag har redan surfat runt på myflorida.se:s sida och kollat in vilken villa jag vill bo i nästa år… Villa Mistral ligger bra till, fast lite onödigt dyrt… Villa Sunny som vi bor i nu är ledig, liksom flera andra som jag kollat på innan. Det nästan rycker i bokningsfingret. Det är ju avbokningsbart, trots allt. Hm…

Mimi har ägnat förmiddagen åt att filosofera om framtiden. Eller, egentligen nutiden, men det är inte riktigt fysiskt möjligt, för hon vill faktiskt bli en mamma till ”två bebisar som du, mamma”. Helst vill hon ha dem i magen nu och Ebbe (bästa kompisen) ska vara pappa och de ska bo tillsammans i ett fint hus med en pool. Inna är lite motvalls och tror inte att (fyraårige) Ebbe blir en bra pappa, ”för han är så busig”. 😂 Däremot har hon ett par pappa-kandidater i sin egen klass. Både Leandro och Olle ligger visst bra till. Tur att vi får lite tid att vänja oss vid tanken.

Har man fått ett sminkset i julklapp måste man givetvis se till att man – och lillasyster – ser ståndsmässig ut när man ska på utflykt. Vi har diskuterat begreppen ”diskret” och ”less is more”. Faktiskt med viss framgång. (Jag bjuder på mig själv där i bakgrunden.)

När alla (utom jag) visade allvarliga tecken på rastlöshet framåt eftermiddagen, bestämde vi oss för att kolla Cape Harbour Marina där det tydligen ska vara nyårsfirande i morgon, och som vi helt missat. Vid första anblick var det ett ganska märkligt ställe, men när man vant sig vid tanken att det liksom var som ett slags gästhamn fast (så klart) med trippelt så stora båtar och etablissemang så blev det lite mer förståeligt. Lite. Eftersom vi sett en trubadursnubbe på väg mot en utomhusrestaurang ungefär i mitten av stället bestämde vi oss för att i alla fall ta en öl och en glass innan vi stack, vilket visade sig vara ett riktigt bra drag. Trubaduren var bra, stämningen hög och vid grannbordet satt en trevlig man med en supersöt hund som gillade barn. Perfekt. Vid bordet bakom satt sedan ännu en hund som drack öl ur flaska… Det är olika. På tisdagar har de tydligen live-band, så kanske vi vet vad vi ska göra sista kvällen i Cape Coral. Inna utbrast i alla fall hänförd att hon älskade stället. Och hunden.

Familj i motljus i Cape Harbour Marina.
Definitivt ett av de högsta husen vi sett i Cape Coral, som verkligen är en villastad. Poolvillastad.
Sockersött.
Också rätt ljuvlig.
Och ungefär här blir besöket en succé. Den söta hunden heter passande nog ”Bell”.

På hemvägen provianterade vi (igen), så nu hoppas vi att nyårssupén (haha) ska passa alla smaker. Och att jag köpt gott kött denna gång. Det hette i alla fall både Premium, Top, sirloin och filet så det borde ju vara lite bra i alla fall.

Hemma blev det snacks, drinks och spel på altanen tills tjejerna var så trötta att de bad om att få gå och lägga sig. Jag undrar hur det kommer att bli i morgon. Det blir nog inte så många som upplever tolvslaget… Att bada flera timmar om dagen kräver sin tribut. Vem som vann spelen? Tja, i Uno var det jag, sen kommer jag inte ihåg så noga… men Mimi gjorde i alla fall helt omedveten succé med sin Markolio-baserade yatzi-låt: ”Vi vill ha sex, sex, sex, mera sex och sex det kommer det att bli”…. 😀

I morgon är det visst årets sista dag. Personligen hade jag nog kunnat tillbringa den vid poolen, men de där andra visar som sagt oroväckande tecken på rastlöshet, så förmodligen blir det en utflykt till Miromar outlets, en ”utomhus-galleria” där de har sköldpaddor i dammar mellan affärerna och även flera bra lekplatser. Eller så stannar vi bara vid poolen. Vi får se.

Florida 3.0. Dag 5. Ännu en ljuvlig pooldag i Cape Coral.

Idag vaknade vi till regntunga skyar och en återigen febrig sexåring. Vädret är dock jätteskönt och enligt prognosen ska det snart vara 28 grader varmt och strålande sol, och den febriga sexåringen vill inget annat än att bada och har inga andra symptom än just febern, så jag tänker att det kanske helt enkelt beror på tänderna som är på väg upp? Kan det vara så att man påverkas även av sexårständerna? Vi får väl se när batteriet i telefonen tar slut…

Med facit i hand kan jag konstatera att hon kom långt innan batteriet tog slut idag. Jag väljer att tolka febern som ett utslag av tandsprickning och hoppas att jag inte nominerar mig själv till bad parent of the year för det.

Inte ett symptom på sjukdom…

Som språklärare och allmänt språk- och grammatikintresserad är det väldigt spännande att lyssna på barnens rollekar. Vad är det som gör att de så ofta leker i imperfekt (eller preteritum om man föredrar det)? ”Du var min vän. Och jag var din vän.” ”Och så kom jag hem till dig, och då sa du…” ”Vi hette Amanda och Olivia.” Den där hunden måste dessutom känna sig lite schizofren, för den heter (eller hette) alltifrån Nattens konung till Csopi, LoveHeart, Donna, Molly och Hundis beroende på lek.

Väderprognosen hade för en gångs skull helt rätt och redan strax efter 09 var det sol från nästintill klarblå himmel som gällde. Lyckligtvis har vi utnämnt denna vecka till ”varva-ner-vecka” utan en enda plan mer än att utnyttja möjligheten att ha egen pool, så det var exakt vad vi gjorde. Hela dagen. Peter, som är den minst sol-och-badiga av oss, körde iväg en sväng på förmiddagen, men jag och tjejerna lämnade inte huset. Och knappt altanen, ärligt talat. En dag helt i min smak. Tid för både barnen, virkning och avkoppling och det i 28-gradig värme med en pool för oss själva. Kan det bli bättre? Jag tvivlar.

Under eftermiddagen körde vi ett improviserat vattengympa-pass som sedan utvecklades till ”bolleyboll” med liten boll som sedan utvecklades till att lära Inna ta lyra som sedan blev att Inna skulle ta 200 lyror medan jag gjorde höga knän i vattnet medan jag kastade. Vore jag en pretentiös pedagogförälder skulle jag säga att detta både blev ett utmärkt inlärningstillfälle och träningstillfälle, för mot slutet utmanade jag henne att räkna två poäng för enhandslyror och att dessutom räkna på engelska, vilket i sin tur ledde till att det tog ganska mycket längre tid, för de engelska talen över 150 sitter inte riktigt lika bra som de svenska, vilket i sin tur ledde till att jag – så klart – hade insulinkänning när vi var klara… Det var de kalorierna det. Men kul var det. Och nu fattar jag varför man gör vattengympa. Jag har alltid trott att det beror på att man får mer motstånd i vattnet, men hallå, jag orkade ju hålla på i nästan en timme, så det handlar definitivt inte om det utan om tyngdlöshet eller något. Fusk! Men rätt kul. Jag kan tänka mig att göra om det i morgon. (Fast då har jag väl träningsvärk från hell eftersom jag är så kaxig nu.)

Ps. Japp, jag vet att jag var en pretentiös pedagogförälder, men det är så ofta jag visar upp mina helt motsatta drag i offentligheten att jag bjuder på det. Ds.

Efter en kort torkpaus blev det ytterligare ett pass med 200 lyror (utan pedagogik och knäuppdragningar) med Peter och x antal Mimi-varv simning fram och tillbaka. Det är ju viktigt att båda barnen får visa framfötterna när man nu ska framstå som pretentiösa pedagogföräldrar.

Det ser kanske inte så förtroendeingivande ut när Mimi simmar, men djädrar vad driven hon är. Har jag nämnt hur skönt det är med två simmande barn? Jag har genom nästan hela barnens uppväxt tänkt att NU vill jag stoppa tiden, för nu kan det inte bli mysigare eller roligare, men det häftiga är ju att det hela tiden blir det. (Det skulle kunna vara som så att jag får äta upp det uttalandet när de är i tonåren, men jag tar den smällen då i så fall.) Våra resor blir definitivt bättre och bättre ju större barnen blir i alla fall. Bara detta att inte behöva släpa med alla blöjor, ombyten, nappar och allt annat elände som riskerade att förstöra en dag om man glömde det. Och att de emellanåt kan sköta sig själva. Så skönt! Det enda som möjligen var bättre förr var att de åt allt när de var små. Nu äter de i princip ingenting. Utom godis, frukt och chips så klart…

Okej, lite suddig bild, men den är så härlig att jag publicerar den ändå.

Middagen blev grillad fläskfilé och majskolv (äntligen något som fick godkänt av minionerna) och kvällen har tillbringats – och tillbringas fortfarande – på altanen i fortsatt ljuvlig värme. Klockan är nu halv nio och jag sitter i shorts och linne, och det är inte ens lite kyligt. Nu jinxar jag möjligen, men så här härligt väder – som enligt prognosen ska fortsätta – har vi inte haft någon gång tidigare. Ska det blir tredje gången gillt vädermässigt? Det vore vi faktiskt värda.

Med detta sagt så är vi ändå rörande överens i familjen om att vi absolut inte skulle vilja åka hit sommartid. Även om det är lite oberäkneligt nu i december/januari, så tar vi hellre det än sommarens värme och luftfuktighet, som vi gissar kan bli ganska outhärdlig. Men gärna fler dagar som idag, tack… 🙂