Höstlov i Gdansk 2018 – sista dagen (för den här gången)

Hur ofattbart det än är så har vi visst redan varit här i tre dagar, så i kväll är det dags för hemfärd. Jag vet att jag nämnt det tidigare, men för den som är sugen på att testa på Polen ett par dagar är det absolut mest fördelaktigt att välja att vara borta i max tre nätter, vilket vi ofta är under t.ex. höst- och påsklov. Jag har skrivit om dessa bokningar under länken Bästa tipsen för bokning av Polenresan.

Till skillnad mot gårdagens dåliga start på dagen fick vi idag av barnen idel leenden, ”vi är bästa vänner i hela världen och vi heter Maja och Nellie” (kompisar/grannar i området…) och extrem omvårdnad av mjukishundarna Loveheart och Csopi som de lyckades övertyga sin pappa om att få köpa på Ikea igår. (Googlar man ”linda runt lillfingret” får man upp en bild på Peter, det är jag säker på.)

Fördelen med en mjukishund är att den har så många användningsområden.

Det aningens annorlunda namnet Csopi härrör från kusinernas ärvda hund, som hette så när han adopterades. ”Mamma, pappa, barn och två hundar-rolleken” fortsatte under hela dagen. Vi har varit sex stycken på allt vi gjort och emellanåt endast fått viska i bilen för att inte väcka hundarna. Konstigt nog höll även vänskapen mellan systrarna i sig hela dagen. Något vi inte är så vana vid i drama-bajskorvsdumming-träsket som 25% av oss befinner sig i.

I vanlig ordning blev dagen inte riktigt som vi hade tänkt. Efter utcheckning körde vi åt ett håll för att besöka ett köpcentrum vi trodde låg där, men hamnade till slut i rakt motsatt riktning på Galeria Przmorze i förorten, där det lyckades vara barnkalas på leklandet när tjejerna väl laddat för att våga gå dit. Så klart.

Kakmonstret på mc-semester.
”Visst ser jag starkast ut, mamma!”
”Mamma! Mamma! Du måste komma och se något FANTASTISKT! Det är på RIKTIGT, inte artificial (Inna kollar för mycket på engelska serier…). Som en regnskog!”

När det började kurra i magarna konsulterade vi gamla inlägg här i bloggen för att komma på vart vi skulle och styrde sedan mot Gdynia. Om någon mot förmodan prenumererar på bloggens inlägg så var det inte av misstag som det helt plötsligt dök upp ett inlägg från i somras, utan jag som insåg att jag då hade tappat styrfart och skrivit ett inlägg, men inte orkat göra det färdigt med bilder och publicering. Eftersom där fanns tips på en trevlig restaurang och ganska många vedermödor, vilket många verkar gilla att läsa om, onda människor som ni uppenbarligen är som läser detta ;), publicerade jag det nu i stället. Om någon vill läsa så heter det Kroatien/Polen 2.0 Dag 14 Gdynia/hemfärd.

Tipset från bloggen, Tom’s Diner, levererade även nu och trots en lunch som bland annat innefattade en fantastisk Filet Mignon, ett glas vin, öl och 3 x efterrätt slutade notan på blygsamma 226zl. Det är trevligt att äta ute i Polen! Barnen hade dessutom så trevligt med sina rollekar i lekrummet att de knappt ville gå därifrån. Tur att inte de reagerade på den typ sjuårige killen som tog med sig en vass köttkniv från bordet och tränade jonglering med den bredvid dem…. Vi gjorde det. Reagerade alltså. Killens föräldrar gjorde det däremot inte. Konstigt folk finns det överallt.

Mums!
Amerikansk restaurang. Amerikansk storlek på portionerna.
Som sagt…
Föräldrars bästa vän. Lekrum på restaurang. Borde göras obligatoriskt.

Vi hade fortfarande några timmar att slå ihjäl när vi var klara och trots att vi från början planerat ett besök på Experyment, var vi inte riktigt taggade, så vi körde upp till Riveria och fördrev några timmar i affärer/lekplatser där. Man hade kunnat göra mer av dagen, det erkännes villigt, men då bör man planera bättre, vilket inte är vår paradgren på resor. Konstigt nog är i alla fall jag ganska planerande i vanliga fall, men uppenbarligen tar jag semester från det på semestern och oftast blir ju oplanerat riktigt bra. Inte för att det blev dåligt idag, men det hade kunnat bli mer liksom.

Denna frisörsalong ”måste” barnen på nästa gång, enligt egen utsago.
Lek på Riveria.

En klassiker på hemväg har blivit att antingen hämta gott thai-käk på Thai Jolo eller ta en sväng till Blues Club. Idag ville tjejerna absolut ha nachos, så det fick bli Blues club där en nacho-tallrik kostar skrattretande 15zl. Jättegott, blev omdömet. När vi kommer hem får vi bara servera fibrer och grönsaker ett par veckor för att uppväga dessa dagar. (Nej, jag tror inte heller på det, men det låter bra i teorin.)

Just nu (15 minuter efter att vi skulle varit incheckade) sitter vi i en jättelång bilkö på väg in mot incheckningen till färjan. Må det inte bli trubbel någonstans nu. Om inte så tackar jag för visat intresse. Blir det trubbel dokumenterar jag det nog. 😉

Vi ses i Florida 2019…. 😊

PS. Inget trubbel, men vi var sista bil ombord. DS.

Höstlov i Gdansk 2018 – bad parenting (och lite bra grejer också)

Min första dag som 45-åring började på sämsta sätt med ont i ryggen efter den hårda sängen och dessutom en Mimi på sitt sämsta. Jag sa till någon för ett par veckor sedan att det var så skönt att den jobbiga treårsperioden med allt drama var över. Dumt. Jättedumt sagt. Man får inte jinxa så, för bara dagar efter det uttalandet började det om. Humörsvängningar å det grövsta och det finns liksom inget sätt att stoppa henne när hon är igång. Inget lagligt sätt i alla fall och det är som om hon vet det, djädrans unge. Herregud, vad arg det gör mig. Gah! Och så efter dramat när hon fått coola ner sig för sig själv en stund, kommer hon jättegulligt och säger förlåt, men då är man ju själv så arg att man känner för att bete sig likadant. Ja, det har hänt att jag – som en treåring – gett igen med samma mynt då. Bad parenting. Really bad.

Idag gick det lyckligtvis inte så illa, utan vi kunde äta en hyfsat trevlig frukost ihop. Bara ”hyfsat” eftersom hotellets frukostmatsal (liksom pool, bubbelpool och omklädningsrum) är aningen underdimensionerad jämfört med antalet gäster och alla djädra barnfamiljer envisas ju med att äta frukost samtidigt som vi. 😉

Att ge Inna ett sminkset var en så genomtänkt och smart idé.
När man unnar sig en kopp kaffe och lite egentid utan uppsikt över barnen… (Lyckligtvis gick det bort.)

Dagen tillbringades sedan strosandes på stan utan egentligt mål eller mening. Gdansk är en bra stad för sådant. Att promenera med en fyra- och en sexåring går ju inte snabbt, men man upptäcker saker man aldrig hade sett om man varit själv. På gott och ont. Tyvärr är det sällan det som barnen totalfascineras av ligger i närheten av något av intresse för en vuxen. Annars hade de ju gärna fått stanna upp i närheten av en garnaffär, någon trevlig pub eller billig klädaffär, men det har hittills aldrig hänt. Så klart.

”Titta vad liten jag är!”
”Wow, en fish ladder!”, sa vår anglofil. 😂
På tal om saker man aldrig hade sett om inte de låååååååångsamma sengångarna varit med.
Det går inte fort…
De snopna minerna beror på att jag sa att man nog inte fick klättra på statyerna och att vi fick ta bilden snabbt innan någon kom och skällde. Schysst morsa. 😂

Lunchen intogs efter visst debatterande på ”Mojito” på torget, där det fanns sköna värmare på uteserveringen och fantastiskt god pasta Carbonara (bye bye dieten), men där kocken och vi inte hade riktigt samma uppfattning om vad en garlic toast innebär. Vi anser att detta bör vara ett ganska spänstigt, gärna lite krispigt, bröd med smak av vitlök. Kocken tyckte uppenbarligen något annat…

Fascinationen för alla de där ”levande statyerna” är för mig totalt obegriplig, men precis som alla andra lättlurade föräldrar betalar, applåderar och fotar jag entusiastiskt.
”Jag gjorde en så hård ’give me five’ att hans hand gick sönder!”

För att inte tappa farten gick vi efter maten direkt till garaget och styrde bilen mot Ikea, strax utanför Gdansk, vilket vi tänkte var ett säkert kort, för vem tusan åker till Ikea en fredagskväll? Haha… Halva Polen, skulle det visa sig. Jippi! Med tanke på att jag dessutom är den enda i familjen som uppskattar ett besök på Ikea (ett halvtomt Ikea gärna) blev det genast lite dålig stämning, och semesterfeelingen var väl inte riktigt på samma topp som under spa-besöket igår.

Vacker himmel på väg till Ikea.

Nåja, vi tog oss till slut igenom det. Till och med med det vi skulle köpa, ett ynka Antonius-stativ som vi likväl kunde beställt för 49:- i frakt hemma…. och hade bara en smärre kris till när vi 1, inte hittade bilen eller ens den underjordiska parkeringen vi aldrig tidigare använt och 2, vi inte hade några 1zl-mynt för att köpa en mjukglass. (Okej, resten av familjen hade möjligen en kris till när de förstod att jag liksom hade tänkt mig att gå i ytterligare några av affärerna runtomkring innan det var dags för hemfärd, men det låtsades jag inte märka.)

Efter att ha genomdrivit ovanstående och installerat de tre affärsointresserade på Smyk megastore (gigantisk leksaksaffär) hittade jag givetvis inte ett dyft i affärerna. Vad hade jag trott? Det är ju inte så det funkar.

När jag återvände till familjen hade Peter mutat barnen med att de skulle få den där mjukglassen på Ikea ändå, så det var bara att ge sig in i infernot igen. Det var inte roligare nu med ännu mer folk och ännu tröttare barn. Det blev heller inte bättre när de utlovade stripsen med köttbullar (för 5zl…) var slut och det enda som återstod för att rädda situationen med att klockan med råge passerat middag var bleka läskiga kokta korvar i bröd för osannolika 1zl. Vi höll god min och låtsades att ett bett på de läskiga korvarna och ett korvbröd med ketchup var det samma som en okej middag. Bad parenting har fått ansikten idag. Våra ansikten.

Att detta är glass nummer två på Ikea och nummer tre för dagen (!) berättar vi aldrig någonsin för någon.

På hemvägen pratade Mimi helt fascinerat om killen som ”tryckte så hårt på den sura gubben” (”vad-tyckte-du-om-ditt-besök-idag-gubbarna” vid utgången) att den nästan gick sönder. Jättekonstigt verkligen. Alla gillar väl en fredagskväll på ett överbefolkat Ikea?! Han tryckte verkligen så hårt att hela konstruktionen nästan vek sig. Jag förstår honom.

Kvällen avslutade vi sedan storstilat med mikrovärmd pizza, lådvin och ett parti Kasta gris som Mimi vann överlägset. Det är inte alltid flashigt och flådigt att vara på semester. 😂

Inte för att jag förstår hur det gått till, för vi kom ju nyss, men i morgon är det dags att checka ut och åka hem. Alltid samma mysterium. Vart tar tiden vägen? Går den snabbare här i Polen, tro? Det måste nog bli så att vi återvänder, för som vanligt har vi inte hunnit med allt vi tänkt. Vilken ooootur… 🙂

Fredagsmys. (Japp, vi tillät t.o.m mobiler vid bordet idag!)
Livsnjutare 1: popcorn, ölkorv och mobil…
Livsnjutare 2: felknäppt favoritgosepyjamas som hon haft sedan hon var två (!), nya enhörningstofflor och mobil…

Höstlov i Gdansk 2018 – födelsedagar x 2

Elvanollett. Allahelgonadag. Födelsedagar gånger två. Det tog ju sin lilla tid och ganska mycket besvär (läs: en allvarlig icke-överlevbar kromosomavvikelse i vecka 18 och fyra missfall mellan vecka 8 och 11), men till slut kom hon ju, vår älskade Inna, och lämpligt nog (gissa om jag höll ett öga på klockan) kl. 21.54 på min 39:e födelsedag, så idag firar vi 45 + 6 år. Den ena firas betydligt mer än den andra, av någon anledning. Jag antar att ingen på något sätt tvivlar på vem denna ena är. Nåja, jag har ju redan fått det bästa jag kan få, och med tanke på att jag visst totaldissade det Peter hade tänkt köpa till mig innan han (lyckligtvis) hann köpa det, får jag ju skylla mig själv. (Tur att han pejlade läget innan – det känns värre att totaldissa något man fått i present. Jag vet. Jag är en sådan som byter presenter.) Jag fick i alla fall sovmorgon. Det uppskattas mycket. (Även om den smala sängen tyvärr inte var jätteskön.)

Vi skulle inte köpa så många presenter, sa vi…
Viss förväntan i luften. Det där med att vi skulle ner och äta hotellfrukost före paketöppning var – så här i backspegeln – ingen klockren idé.
Det är redan värt det. ❤️
Twisty pets… okeeeej…. (?)
Det var ju ändå Halloween igår.
What big sister does, small sister does too.
Ibland är hon väldigt socialt smart och vet precis vad föräldrar behöver i form av reaktioner.
Det var efter detta vi fick veta att hon egentligen inte gillar Barbie. 😂
”Nu är jag en riktig skolflicka!”
Den här har ni (bland annat) köpt, mormor och morfar. Bara så ni vet.
Inte för att det syns att jag fick sovmorgon, men ändå. En krona ska man ha när man fyller o-jämnt.

Det lilla födelsedagsbarnet konstaterade redan efter tredje paketet (ett exklusivt sminkset från Fyndiq… 😉) att detta var ”den bästa födelsedagen ever”, så uppenbarligen gjorde vi något rätt i alla fall, även om önskningen ”Barbie” visst skulle ha förståtts som att hon ville ha Barbie sets (dvs inte dockorna, utan hundar, hästar och grejer runtomkring), vilket säkert är självklart för en (då) femåring, men definitivt inte för en vuxen. Viss kritik utdelades för detta, men det ”var ändå okej”. Det där med tacksamhet och artighet utvecklas nog lite senare, tänker jag. Som synes av bilderna var hon faktiskt väldigt tacksam ändå. Ännu (vid lunch) har inte ens den typiska ”var-det-inte-mer-än-så-här-baksmällan” slagit till, utan det leks friskt med de nya grejerna och framför allt sminkboxen har använts flitigt…

”Den här ska jag ha hela dagen! Jag äääälskar enhörningar!”
Eh jo, Mimi fick visst några presenter också.
”Jag gör Mimi till en glittrig enhörning, mamma.”
På Fyndiq får man mycket smink för pengarna. Och sitter bra gör det (läs: detta borde man måla huset med).
”Titta vad fin Inna har gjort mig!”
”Jag ska göra mig till ett skeleton, aka ett skelett.” 😂 (Aka – also known as – är hennes favorituttryck. 😊)
Nöjd är bara förnamnet.

Själv har jag med skräckblandad förtjusning läst igenom alla hälsningar på min Facebook-tidslinje. Det är självklart väldigt roligt med hälsningarna från folk både nära och fjärran, men de där som jag inte ens vet vilka de är eller hur de egentligen hamnade bland mina vänner från början (förmodligen från tiden då alla som kände någon som kände någon som kände någon som hade Facebook glatt lades till), varför skriver de hälsningar på min födelsedag? Har de inga liv eller har de programmerat en algoritm att skicka personliga hälsningar med namn och emojis till alla på sin oändliga vänlista varje dag? Det är sådant jag funderar på. Otacksam är jag. Fy på mig! Själv är jag numera världssämst på att gratulera folk som inte finns i min absolut omedelbara närhet, så tusen tack till er alla som ändå tagit er tid att skriva till mig. Och grattis i för- eller efterskott till er allihop för säkerhets skull. Hipp hipp hurra, njut av er dag och så några käcka emojis på det! Grattis! 🎂🍰💐💉🥁🍾

Ja, jag inser att jag nu förmodligen halverat min skörd av födelsedagshälsningar till nästa år. Och ja, sprutan var medveten. Skulle bara se om någon verkligen kollade sina emojis. 😉)

Efter våra ganska sköna, slappa förmiddagstimmar på hotellrummet hade vädret börjat jobba i vår favör, så efter att ha bokat fruktmassage till Inna och ansiktsbehandling till mig på hotellets spa i kväll strosade vi ut på stan. Spa-kvinnans min när Inna med rynkad näsa svarade ”Ouh, no thanks, I don’t like chocolate” på hennes förslag om ”eatable chocolate massage” var ganska obetalbar. Tydligen ska barn gilla att äta choklad från sin egen kropp. Konstigt koncept om ni frågar mig, men jag har ju inte testat, så det är kanske bara fördomar.

Målet för strosandet var tydligt och klart, och en kopia av förra årets födelsedagar; Billy’s ”där man får popcorn före maten och de har en lekhörna”. I år fick man dessutom rita på duken (!), vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Däremot gick det inte att beställa en nachos med bara lite ost, trots att ”Trump nachos”(what liksom, vem skulle vilja ha det??!!) med köttfärs och allt som en vuxen hade velat ha, finns på menyn. Skulle Inna vilja ha bara några chips med ost skulle ändå priset vara samma som för hela den (osmakligt döpta) rätten. Suck. Men med tanke på att jag såg hur de hällde vinet i mätglas innan de hällde upp i glas gissar jag att kedjan är ”ganska” hårt reglerad uppifrån. Fast ändå…. suck!

Vissa anser att detta är cykelställ. Andra ser en utmärkt hinderbana.

”På riktigt? Lovar och svär du? Får jag rita på duken? Va? Va? Vaa?”
Pappa Peter och hans bil med fyra passagerare. Det ser ju alla.

Nåväl, maten var överlag god, även om kocken som kryddat Mimis kyckling inte hade egna barn. Det var faktiskt förklaringen vi fick, men vi slapp också betala den minst sagt heta barnportionen. Att hon ändå bara hade ätit stripsen och de 44 (!) ärtorna behövde vi ju inte nämna för dem, tänkte vi. Eftersom det sedvanliga priset för (alltid gigantiska) barnportioner generellt ligger på mellan 10 och 20zl är det liksom inte mycket att bråka om ändå, men jag högaktar ställen som tar en sådan kommentar (trots att den bara kom i förbigående) på allvar och kompenserar för den. Där tog ni igen fadäsen med nachosen, Billy’s! Dessutom kom Innas hamburgare med ”tomteblossljus” (har sådana ett officiellt namn?), vilket de inte debiterade extra för. Inte heller när besvärliga jag ville ha min tonfisk med extra haricot verts och sallad i stället för pommes. Det där med att göra oss till och beställa efterrätt till barnen kan vi ju dock bespara oss eftersom det alltid slutar med att de i stället häller i sig sockret som kommer med våra espressos…

På tal om skräckblandad förtjusning.
Bara förtjusning.
Bildbevis! Jag försöker hålla diet t.o.m på födelsedagen! Heja mig! (Det var dessutom förbaskat gott.)
Kors i taket. Alla på en bild som inte är en selfie.
Det tar på krafterna att fylla år.
Ganska stolt över sitt torn.
Annars fick hon en väldigt tjusig glass med grädde och allt…

På väg från restaurangen sprang vi på en av min bästa väns bästa vänner från Stockholm. Lisa är ju ändå här i en hel dag, så klart att vi ska lyckas springa på just henne. Världen är så himla liten ibland.

Tillbaka på hotellet var det äntligen dags för det, av vissa mer än andra, efterlängtade pool- och spabesöket. Jag tycker alltid att det är lika svårt hur man ska bete sig. Ska man klä sig i bikini och traska ner i hissen iklädd endast detta missklädsamma plagg eller ska man byta om på plats? Bara sådana funderingar kan få mig att hoppa över hela äventyret. Hur funkar det när man är där? Kan man låsa in grejer eller skulle man lämnat allt på rummet? Tar man något med sig ut till poolen? Frågorna är oändliga. Det mesta brukar ju dock lösa sig när man kommit förbi detta hinder. Så även idag. Fast ett pyttelitet gemensamt omklädningsrum med tre bås och en massa skåp med noll utrymme emellan kändes aningen för intimt för min smak, liksom bubbelpoolen där man verkligen fick vara beredd att gilla sin granne och hens fötter/lår även om man bara var fyra-fem stycken. Poolen var okej, men hyfsat full av andra familjer med barn. Inte så spa-avslappnat kanske.

Vid 18.30 var det då i alla fall äntligen dags! Massage och ansiktsbehandling trodde jag, men massage och ansiktsmassage sa den något barska kvinna som hämtade oss och såg till att vi hängde våra kläder på rätt stol och la oss rätt på britsen. Jag fann det lämpligast att bara hålla med. Effektivt var bara förnamnet. När vi låg på plats på varsin brits kom ytterligare en kvinna in och började utan ett ord massera mitt ansikte. Jag vet fortfarande inte ens hur hon såg ut. Med tanke på att man sett en och annan thriller där den s.k massören i stället vridit nacken av sitt offer, var det lätt att låta tankarna skena iväg, men egentligen var det bara väldigt skönt. Under själva massagen märktes den extrema effektiviteten lyckligtvis inte av, men när det var slut, var det verkligen slut. Pang pang pang liksom. Med tanke på kön utanför förstår jag varför, men skulle man vilja förbättra något så är mys- och lugn-och-ro-faktorn definitivt något att räkna in.

Inna gillade massagen, men tyckte det var lite jobbigt att ligga stilla på magen så länge. Helst vill hon ändå dit i morgon igen, så det känns som med beröm godkänt. Jag blev också ganska taggad på någon ytterligare behandling, men det var fler än jag som hade idén att det vore ett perfekt sätt att tillbringa kvällen när barnen (eventuellt) gått och lagt sig, fick jag veta när jag kollade bokningsläget för fredag… så jag får nog ge upp den tanken.

Födelsedagskvällen avslutades sedan på bästa sätt. Inte heller i kväll med flott middag, utan med hämtpizza, yatzi och kasta gris. Värderingar förändras drastiskt när man får familj. Och tur är väl det. Mör blir man i alla fall av att fylla år, så over and out och godnatt! Välkomna till den andra halvan av livet (känns som ganska lagom om det skulle bli så) i morgon, den som (för att citera Lasse Kronér) vill, vågar och kan.

Möjligen skulle man överväga att köpa in lite fler storlekar av de obligatoriska skorna och badrockarna.
Oh no, jag tror det har hänt något med ditt öga, älskling.
Mimis första slag i kväll. Förra gången vi spelade fick hon yatzi i sexor på första slaget. (Varför är hon aldrig på mitt lag?)
Trots denna fighting spirit förlorade vi ohjälpligt. (Hallå, vi fyller faktiskt ÅR!)
I Kasta gris-turneringen gick det bättre. Något ska man ju vara bra på.