Kroatien 2.0 Dag 1 Rovinj

Hm, det känns lite oklart vad jag ska kalla denna dag. Är det dag 1 eller 2? Vi kom ju igår, men så pass sent att det knappast kan räknas som en dag. Ett och ett halvt känns opraktiskt, så det får bli dag 1 för enkelhetens skull.

Dagen började verkligen i moll med att Mimi vid 07 vaknade gråtande från en mardröm med okänt innehåll. När man själv fortfarande är lite i ”blues” är det inte helt upplyftande att första dagen på semestern vakna av att ens barns första snyftande, hackande ord är: ”Jag vill inte vara här varje dag. Jag vill till Sverige! Jag vill vara hemma i Sverige. Jag längtar efter Ebbe och fö-fö-fö-förskolan!” Sen grät hon hjärtskärande en stund, somnade om så tätt intill mig att samma sak var omöjlig för mig och vaknade med ett stort leende två timmar senare och utbrast skrattande att hon hade drömt att hon var Chase i Paw Patrol. Inte ett minne av det första uppvaknandet. Så kan det också vara. Fördelen med det hela var att jag i alla fall hade gott om tid att färdigställa och publicera gårdagens blogginlägg, vilket jag hade somnat ifrån igår.

Efter Peters eminenta balkongfrukost bestämde vi oss för att leta upp en vettig strand, vilket konstigt nog verkar lite svårare än man kan tro. Eller så handlar det om förväntningar, vilket mycket väl kan vara fallet, men min känsla av att det här är ett litet konstigt ställe är ännu oförändrad. Den närmsta och första stranden vi kom till dissade vi (jag) direkt redan efter att ha sett parkeringen. Fullpackade stränder dit alla går är ju inget vi direkt eftertraktar. Därför bestämde vi oss för att göra precis tvärtom och sikta på stranden längst bort i stället. Och längst bort kom vi verkligen. På vägar som bara precis förtjänar det epitetet. Ingen asfalt så långt ögonen kunde nå och definitivt bara plats för en bil åt gången. Vår gps hittade dem inte ens, men Google maps vet ju vad hon gör, även ute i obygden. Man förstår ju att det är något lurt när avståndet är 2,4 km men tiden 11 minuter med bil.

Här är det rena autobahn jämfört med vad som komma skulle.
Liksom här. När det var som trängst var det också som ojämnast, så jag hade nog fullt upp med att hålla mig och packningen på rätt köl.

Efter 15 osannolika minuter kom vi i alla fall till en stenig klippstrand ute i ingenting där det ändå lyckades ligga en liten parkering och en restaurang. Vi välkomnades hjärtligt av en rejäl regnskur, vilket givetvis inte hindrade badsugna barn, men som kändes sådär att byta om i. Varmt och skönt var det och vattnet var lika klart och varmt som förväntat, men stranden var brant med stora stenar som var rejält svåra att gå på. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Förväntningar är farliga, så är det bara. Givetvis var det korkat att förutsätta att bara för att man gillar en del av Kroatien så är det likadant överallt, men jag vidhåller att det här är lite konstigt. På hemvägen (när det började åska vid 16) körde vi till några av de andra stränderna vi hittade på kartan och de flesta verkar ligga i gyttret av pyttesmå grusvägar och ”agro turism-ställen”, de heter saker som ”mobile homes camp” och ligger nedanför gigantiska campingar och överfulla skogsparkeringar varifrån man inte ens kan se vattnet. Vad är det för fel med mysiga strandpromenader med en och annan bar och glasskiosk och sparsamt befolkade stränder….? 😉 Om någon vet något som jag borde veta, snälla kommentera eller skicka ett pm. Jag hoppas att jag om någon dag läser detta och skrattar åt mig själv på samma sätt som jag gjorde i Makarska när vi hittade våra favoritstränder där efter ett par dagar. Så är det förmodligen. Med tanke på hur löjligt mycket folk här är måste det ju vara bra, eller hur?

Det är inte så lätt att försöka ta kort på regn, men ser ju rätt pittoreskt och mysigt ut så här i efterhand.
Lite regn stoppar inte de här badfantasterna. (Vem kunde tro att Peter någonsin skulle föräras det epitetet?)
Jomen, när castar de för nästa Åsa-Nisse-film, tro? Jag är ju självskriven!
”Vi regnbadar, mamma!” Jodå, själv har jag det ärofulla uppdraget att hålla kläder och skor torra under tiden.
Klippor och stora stenar. Bättre än sand, men inte superbekvämt att gå och ligga på.

Självklart hade vi ändå en mysig bad-dag i det härliga vattnet, men tyvärr kan jag inte riktigt vara här och nu som jag bestämt mig för, utan oroar mig alldeles för mycket för saker jag inte kan påverka och inte hade velat veta. Var hittar man delete-knappen till sitt eget huvud? Kanske finns den i proseccon? Jag testar. Hittar jag den inte så är det i alla fall gott. Skål!

Vår lilla badnymf.
Det är faktiskt jag därute ungefär i mitten!

Eftersom Inna somnade i bilen hem och jag hade huvudvärk av alla negativa spekulationer, tog hon och jag siesta medan Peter, Mimi och gosehunden Clifford stack på egna äventyr. Givetvis kunde vi inte sova, men efter lite vila och vatten bjöd Inna i alla fall på ypperlig helt egengjord gurk-, tomat och fetaostsallad, vilket höjde livsandarna betydligt.

Inna ”jag-älskar-att-skära!” Olofsson. Det finska blodet, månne? Eller är det Olofströmsinflytandet? 😉 God sallad blev det i alla fall, även om jag sällan sett en mer massakrerad fetaost.
Clifford är inte så van vid selfies ännu så man får ha lite överseende med att han inte riktigt kan sitta still.

Den korta siestan, salladen och möjligen proseccon (som egentligen var ett glas rosé, men det låter inte lika snajdigt) gjorde underverk för humöret. Så till den milda grad att jag till och med utmanade resten av familjen på Yatzi-familjemästerskap. Elvanollettorna mot nolltvåan och nolltrean. Vilka som vann?  Jag kommer inte ihåg riktigt faktiskt. 🙂

Ett familjemästerskap på balkongen kräver snacks. Det är sen gammalt.
Vilka som vann? Näe, det kommer jag verkligen inte ihåg. Faktiskt. (Det är för övrigt ganska upplysande att spela spel. Vi gör det inte så ofta tyvärr, men vissa behöver träna på att vara såväl goda förlorare som goda vinnare. Möjligen möjligen är detta ett Jonassondrag som verkar slå igenom på vissa, men inte alla, individer.
Äsch, jag är ju trots allt humanist och språklärare, så jag räknade säkerligen fel.

Efter yatzin ville Mimi spela Uno, så det gjorde vi också. Tydligen har vi en del regler som de inte har på förskolan, typ att hålla på och plocka upp kort, vilket jag är rätt säker på är en viktig del av spelet, men hon höll ändå ganska god min. Vi får kolla regelskillnaden i höst.

Minen när hon sneglar på Inna och (förmodligen) hennes kort säger en hel del. Hon är ”faktiskt bra på Uno” och ALLA fröknarna på förskolan är dessutom väldigt bra på att blanda korten, har vi fått veta. Till och med Sofie. Tror hon i alla fall.
Ett färgkort?

Efter avslutad spelsession tog vi en hyfsat sen promenad, och på min önskan gick vi inte mot stan, utan åt andra hållet, ner mot det stora hotellkomplexet som ska ha en fin, men dyr, strand. På vägen råkade vi gå förbi en poolanläggning som hette ”Delfin”, där barnen absolut måste gå in och kolla, för det måste ju finnas en anledning till att det heter så. Inga argument bet på detta, så vi ägnade en stund åt att kolla på vattenpolo-träning (och äta glass) i den alldeles vanliga, delfintomma, poolen.

På tal om just delfin så är Mimi i den där roliga fasen då hon utforskar språket i allmänhet (eller språkeN, för hon är även väldigt intresserad av engelska och vill gärna testa ord hon snappar upp) och vokaler i synnerhet. De flesta barn jag stött på testar och överdriver diftonger och triftonger så man till slut bara vill be dem sluta för det låter så töntigt, men Mimi har gått det andra hållet och kör hypersnofsiga, långa, Stockholms-i:n, så det är delfIIIIIIIn i hennes mun. Nästan omöjligt att inte härma, men vi kämpar på.

Kyrkan och ”gamla stan” sett från andra sidan viken.
Egentligen har vi sagt att hon aldrig mer ska få ha slime i någon form med tanke på hur många textiler (allt ifrån sin bilstol till sina egna kläder och soffan hemma) hon förstört, men vi föll till föga när det fanns i en automat inne på ”Delfiiiiiin-stället”.
Glasspaus!
Espressopaus med slime-crashning av bilden.
Till slut hittade vi en helt fantastisk strand. Den omtalade ”dyra” Mulini Beach nedanför (i?) ett stort hotellkomplex. Fantastiska stenar, otroligt välskött och förmodligen helt packat med folk dagtid. Dessutom läste jag på TripAdvisor att solstolar och parasoll kostar 110 kuna/styck per dag, dvs ungefär en femhundring ifall man skulle vilja ha två solstolar och ett parasoll. Nja…
Kasta sten i vatten kan man göra oavsett tid på dygnet.
Liksom att slöa i en solstol. Gratis. Njut för tusan! I morgon har vi inte råd med sådana lyxfasoner.
Nattligt fotbad i glittrig paljettklänning och läppstift. Det är ju fredag.
Givetvis var även vi tvungna att ta bild på den fantastiska blodmånen. Inte för att en telefonkamera förslog så långt, men cool var den! Månen, inte kameran.

När vi skulle sova undrade Inna om vi inte kunde göra exakt likadant i morgon som idag, så det här får nog ändå räknas in bland de minnesvärda bra dagarna. Skönt. Nu kör vi i dur resten av resan.

Kroatien 2.0 Resdag 2 och ankomst Rovinj

Denna blogg tar vid där gårdagens slutade, nämligen strax efter gränsen mellan Österrike och Slovenien. Att ta sig mellan dessa länder var lika enkelt som mellan alla andra på vägen, men vi märkte det i alla fall tydligt eftersom vi körde under ett slags passering. Vi såg att det stod många i kö till höger där man kunde köpa något, men körde glatt igenom i mitten, utan kö. Efter ytterligare en passering där vi kört under skyltar om ”Vinjeta”, kändes det som en bra idé att kolla upp vad det egentligen var. Oops…. Vägtull som man visst borde ha införskaffat innan man körde. Ska vi gissa att det var det de i den högra kön gjorde…? Böter på mellan 500 och 800 Euro på att bli stoppad utan… Nåja, nu har vi betalat för oss i alla fall, så vi får bara hoppas att ingen kamera fångat oss innan kvittot satt i vindrutan. Man lär så länge man reser.

Gränsen mellan Österrike och Slovenien.
Grönt och lummigt som sagt, speciellt på omvägarna.

Slovenien är ett lummigt, grönt land efter vad vi kan se, och på grund av (eller tack vare) köer på motorvägen fick vi återigen en riktig naturupplevelse på slingriga, enligt gps:n namnlösa vägar ute på landsbygden. För två bilar precis framför oss kunde detta också ha blivit det sista de någonsin upplevt pga (och verkligen inget tack vare här) en uppenbarligen blind förare i en Alfa som inte fattade att man faktiskt inte kan köra om ett husvagnsekipage på en sådan väg när man dessutom får möte. Det var riktigt nära. Usch.

”Ingen fara, mamma och pappa. Jag är redo med min ficklampa så vi ser i tunneln!”

Mellan Slovenien och Kroatien var det faktiskt en riktig gräns med dubbla uppsättningar poliser som trött vinkade förbi svenskreggade bilar innehållande blonda barn (inga fördomar här inte och i ärlighetens namn verkade de trött vifta förbi de flesta). Lyckligtvis var det inga köer och den största dramatiken stod Mimi för när hon efter sista kisspausen på en bensinstation strax innan gränsen inte kunde hitta sin telefon. Den återfanns lyckligtvis efter gränspasseringen under hennes bilstol. Vi är ju inte dummare än att vi inser att telefonerna är den stora framgångsfaktorn för att denna familj ska kunna bila så här långt. Att Inna glömde en docka vid samma bensinstation struntade vi högaktningsfullt i. Stackars oälskade docka, hoppas du funnit ett nytt hem hos någon lite mer analog familj som uppskattar dig som du förtjänar.

Från vägperspektivet sett har norra Kroatien faktiskt den minst imponerande naturen av länderna vi kört igenom. Förutom de maffiga bergen med hisnande broar och slingriga, smala vägar är det lite mer åt det sönderbrända, gulaktiga och låglänta hållet i stället för lummigt och grönt som vi vant oss vid. Men å andra sidan är det ju HAVET vi siktar på här.

Vi körde mer eller mindre oavbrutet från Graz och var framme i Rovinj vid halv fyra-tiden. Vi började med att proviantera på Lidl och upptäckte att torsdag eftermiddag även här är den tid man ska undvika om man inte är väldigt socialt understimulerad… men till slut tog vi oss ut med all den nyttiga vitaminrika provianten och lyckades hitta till vår lägenhet. Av naturliga skäl bokade vi väldigt sent och hade inte mycket att välja på. Därför visste vi att lägenheten skulle ligga ganska offside, och det gjorde den också. Vi hoppades att det kanske ändå inte skulle kännas så offside, men det gör det nog tyvärr. Bara att gilla läget. Lägenheten är i alla fall väldigt ny och fräsch med allt man behöver, även om det nybyggda, moderna huset nästan ser provocerande ut i det hyfsat ruffiga närmaste grannskapet. Utsikten från balkongen är inte speciellt upplyftande, men här verkar lugnt i alla fall.

Vårt hus är det till vänster. Här framgår det inte riktigt hur stor skillnaden faktiskt är.
Grannskapet
Man bor inte här för utsikten…

Efter lite dividerande med ägarna om kostnaden för medföljande barn (ja, jag försökte köra en liten fuling som tyvärr inte gick hem) och uppackning med hyfsat trötta barn som suttit stilla i bilen hela dagen (läs: ganska övertaggade och högljudda) springande runt benen tog vi bilen för att kolla in omgivningarna, men insåg snabbt att det var en riktigt dålig idé om man ville neråt centrum. Det är inte en sådan stad helt enkelt och dessutom var det många som verkade ha samma tanke som vi, så vi körde helt sonika tillbaka, parkerade bilen och traskade neråt i stället, vilket var det enda att göra, men också en aning korkat med 150 mils bilkörning, en kort natts sömn och ingen lunch i kropparna, så jag tror att jag väntar lite med att verkligen recensera Rovinj, för mitt omdöme just nu är påverkat av de, ganska tungt vägande, faktorerna. Spontant känns det i alla fall som en väldigt mysig, men ganska konstig och inte så barnvänlig, stad. Den känns utspridd på något sätt och kvällens besök har verkligen inte gett oss någon bild eller överblick av hur den egentligen är. Har man två trötta barn och vill hitta hem så snabbt som möjligt efter middag och ganska lång strosande sightseeing så känns de vindlande gränderna ute på halvön som vi tror är ”gamla stan” som en veritabel labyrint i alla fall. Yttepyttesmå vindlande gränder där man flera gånger undrade om man var på väg in i ett privat hus eller om det verkligen var meningen att gränden plötsligt skulle bli en smal trappa. Trots Google maps lyckades vi gå en omväg på flera kilometer och få börja om från början, vilket just då inte alls var så kul. Dessutom har jag aldrig någonsin varit med om en stad med så få ”vanliga” småbutiker där man kan köpa t.ex. en flaska vatten. Vi gick i kilometer utan att hitta en enda. Däremot hittade vi flera helt ljuvliga barer och restauranger bokstavligen på klippkanten eller precis vid/över/i vattnet där vuxna, utan medföljande barn med spring i benen, helt klart kunde suttit i timmar och kollat in solnedgången med en eller flera goda drinkar… Det får nog bli en annan resa. Men som sagt, allt detta är splittrade första intryck påverkade av trötthet och den där känslan av ”blues” och baksmälla som gärna infinner sig hos mig andra dagen på en resa, så en mer balanserad recension av Rovinj som stad kommer längre fram.

Som synes av bildkavalkaden nedan är det verkligen en mysig stad, och givetvis kommer vi i morgon att hitta helt fantastiska stränder och en genväg ner till stan, det vet vi ju, men okej, just nu längtar vi lite lite till Makarska. Jag anar att det lyser igenom…

Denna semesters första kulglass (de säljs för 10 kuna i varje gathörn och är väldigt goda) intogs på en brygga/scen vid vattnet.
Rovinj sägs vara den mest italienska av de kroatiska städerna, och visst är den ljuvlig med alla dessa trånga gränder.
”Jag ääälskar ju trappor, mamma!”
Och trappor finns det gott om. Överallt leder sådana här smala trappor ner till eller t.o.m. direkt ner i vattnet, och varje kvadratmeter verkar utnyttjas till mysiga restauranger, barer eller små naturliga badbryggor mitt i stan. Supermysigt, men inte så barnvänligt.
Bilden gör verkligen inte detta ljuvliga lilla ställe rättvisa.
”Vatten. Stan är full av vatten.” Och trappor.
En klippstrand mitt i stan för den som inte har något emot publik.
Det känns redan som om solnedgången har potential att bli ganska spektakulär.
Black and white. Eller beauty and the beast. 🙂
Jodå, jag och Peter är JÄTTEbekväma med alla dessa höga trappor och hala klippor. Jättebekväma.
Speciellt när barnen står längst ut på klipporna och kastar sina nya bollar (som är fastsatta runt armen) ut i vattnet och försöker fånga dem igen. Jättebekväma som sagt.
Japp. Ganska spektakulär.
Man behöver ingen bro för att fästa sitt hänglås.
På väg mot, tror vi, St Eufemia-kyrkan och gamla stan.
Dålig bild. Häftig måne. Smal gränd.
Riktig coolt ljusspel i vattnet vid en av de där barerna som mest kändes för vuxna.

Kroatien 2.0 Resdag 1

God morgon! Idag är det faktiskt torsdag och onsdagsbloggen inleds, av skäl som snart ska förklaras, på Best Western Plus Amedia Graz i österrikiska Graz. Hit kom vi vid midnatt efter en nätt liten resa på 111 mil, vilket inte riktigt var planerat, men när man inte planerar får det ibland bli vad det blir.

När man utnyttjar tiden maximalt. Bloggskrivande á la alltid-redo-scout innan vi lämnar hotellet
Best Western är ju ingen lyx direkt, men det var rymligt, ljuvligt svalt och sköna sängar

Dagen igår gick faktiskt otroligt bra. Våra farhågor om Mimi som redan vid Hasslörondellen var lite trött på att sitta kom lyckligtvis helt på skam och båda barnen var helt fantastiska. De klagade inte en enda gång, trots den långa dagen. Inna tyckte att det var ”en mysig men lite hungrig dag”. Själv tyckte jag att vi inte gjorde annat än åt och drack hela dagen, men de andra tre har tydligen en matsmältning som går på högvarv av att bara sitta still.

Med tanke på (den nyttiga) konsumtionen i baksätet förstår jag inte hur det kan vara ”en hungrig dag”

Resvägen gick genom tre länder, Polen, Tjeckien och Österrike. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av vägarna, men hittills har det verkligen inte varit något att klaga på. Första delen genom Polen är en fin betal-motorväg, sedan är det några mil ungefär mellan Lodz och Katowice där vägutbyggnaden nog inte är riktigt klar, men förutom en onyttig lunchpaus på McDonalds i Czestochowa (uttala det, den som kan) där Europas mest service-minded (och irriterande) McDonalds-anställde arbetar som om han driver en femstjärnig restaurang för gäster som inte förstår någonting (som att göra en beställning från self-service-panelen, vilket jag är väldigt kapabel att göra själv, det är liksom grejen med det, tack så mycket, irriterande människa som inte ger sig) kom vi ganska snabbt igenom denna sämre del av vägen och ut på snabb, välskött väg igen. Att köra på motorvägar skiljer sig ju inte jättemycket mellan länder, för man ser inte speciellt mycket av själva landet, men det är lite spännande att man ändå kan märka vissa skillnader. Gränsövergången mellan Polen och Tjeckien märkte vi inte ens, mer än att vi fick sms från våra telefonoperatörer med ”Välkommen till Tjeckien”, Österrike välkomnade med en skylt, men skillnaden i kultur på motorvägen blev omedelbart nästan skrattretande. Det blev plötsligt så löjligt välordnat, välskött och ”clean” (som Inna skulle sagt) utan reklam längs vägen, men med nästan överdrivet tydliga informationsskyltar och vägmarkeringar. Det ska bli intressant att se hur vi upplever färden in i Slovenien och Kroatien snart.

Även motorväg kan vara ganska dramatiskt vacker
Åh, dessa jobbiga gränspasseringar…. 😉
Hej, Österrike!
Urdålig bild, men i detta lilla samhälle (som påminde lite om en blandning av kroatiska Bol och blekingska Hällevik) fanns några hus som var så små att de förmodligen beboddes av hober.
Orättvist! Jag fick betala för att komma in (på toa) och fick ändå ingen krona!

Vi har på förhand bestämt att det är ”flåkörning” som gäller på vägen ner, men de små avstickare vi gjort pga (eller tack vare) kisspauser eller att gps:n lett oss runt hinder på motorvägen har varit jättemysiga. I höjd med Lednice strax innan den österrikiska ”gränsen” hade det nog hänt en olycka, så i ett par mil åkte vi genom pyttesmå samhällen med vingårdar, hästställen med uppställda diligenser (!) och osannolikt låga hus. ”En ganska cowboy town”, sa Inna. I sådana fall är faktiskt resan lite målet till och med för mig.

Jag försöker sortera mina tankar och känslor kring detta sätt att resa gentemot att flyga, och även om jag inte riktigt är säker på vad jag tycker ännu, så har jag, trots att vi faktiskt redan varit iväg i två nätter, kört bil mer än en hel dag och ännu inte är framme, en helt paradoxal känsla av att uppskatta detta. Paradoxal eftersom jag inser att detta varken i tid eller pengar lär vara bättre än att flyga, men att jag ändå har en positiv känsla av att vara på väg och vara effektiv. Jättekonstigt. Är det huvudet som lättare märker att jag rör mig framåt när jag sitter i en bil jämfört med att sitta i ett plan eller är det för att jag slipper det ändlösa icke-rörliga väntandet och köandet på flygplatser? Kanske är det helt enkelt för att jag gillar att kunna ta med mig vad jag vill utan att behöva tänka på packningens vikt och säkerhetskontroll eller för att jag obehindrat kan virka och blogga när världens bästa Peter kör. Han har faktiskt kört varenda meter hittills.

Det går ju tyvärr inte riktigt att fånga på bild, men i Österrike skådade vi de mest fantastiska, färgrikaste regnbågar vi någonsin sett. Den undre var verkligen helt otrolig.

Tanken igår var egentligen inte att ligga och köra till midnatt, utan vi siktade på ungefär Wien, men när det gick så bra och dessutom började regna (tro’t eller ej) så att vi kände att det ändå inte skulle bli något utforskande av Wien by night, blev vi lite wild and crazy och körde vidare för att ta några mil till. Och hamnade i världens åskväder med vattendroppar stora som pingisbollar samtidigt som vi upptäckte att det blir rätt mörkt efter 21 även här. Vägen försvann fullkomligt i mörker och piskande regn och det var rejält obehagligt ett tag faktiskt. Det andra som försvann efter Wien var överflödet av billiga motorvägshotell. Bookings karta med ”hotell nära dig” blev alldeles gapande tom. Inte bra. Till slut hittade jag Stadthotel Pinkafeld som tog emot online-bokning, skulle ha incheckning fram till 22 och servera frukost. Perfekt. Jag bokade och vi körde dit. För att upptäcka en skylt på dörren där det stod att deras reception stängde klockan 14 och att man skulle hämta nyckeln i ett kodlåst kassaskåp i garaget, vilket givetvis inte var ett alternativ eftersom jag gjort bokningen för tio minuter sedan… Hur tänkte de där? Hur kan det vara möjligt att boka när det inte går att administrera och effektuera bokningen? Helt galet! Lyckligtvis gick det att avboka utan något strul, men nu var klockan över 22, vädret var som ovan och när jag började intensivgranska andra (få) möjliga hotell och motell i närheten fungerade (eller o-fungerade) det på samma sätt där. Alltså hade vi inget annat val än att köra 10 mil till och söka efter kedjor med 24-timmarsreception i Graz. Här var det tur att vi har världens bästa reskompis-barn som inte bröt ihop, för då hade det nog varit rätt jobbigt i mörkret och regnet. Inna tyckte att det var lite mörkt och läskigt i väldigt tysta Pinkafeld, men satt som ett ljus i baksätet och försäkrade oss om att hon klarade lite till. Mimi sov redan.

Strax innan midnatt nådde vi äntligen fram till Graz och Best Western. Vi hade väl inte riktigt tänkt att vi skulle betala 1400:- för denna snabbövernattning, men just då var vi rätt glada att slippa sova i bilen. Hoppas för övrigt att det ”bara” blir 1400:- för något skumt var det med receptionistens idoga försök att dra först mitt, sedan Peters kort, hävda att det inte funkade, men att vi ju kunde lämna kortet och gå upp med våra ”small children” så skulle han fixa det. När jag sedan sa att nej, så ska vi nog inte göra, kunde han helt plötsligt manuellt slå in numret och utan varken pin eller underskrift dra pengarna…. Eh? När jag själv gör ett köp måste jag t.o.m slå in en sms-kod för att det ska funka… Peter tycker att jag är paranoid och att killen säkert bara var klantig sommarjobbare, men jag kommer att hålla noggrann koll på våra kreditnotor framöver, ogin och misstänksam som jag är.

Just nu rullar vi genom Slovenien med förhoppningen att snart (inom tre timmar) nå Kroatien. Vi längtar efter att BADA! I den bästa av världar kommer i kväll ett inlägg om en supersmidig resdag, världens finaste lägenhet och en ny favoritstrand. (Lägg märke till den optimistiska tonen från superpessimistiska, ”glaset-är-halvtomt”, ”lika-bra-att-förvänta-sig-det-värsta” mig. Jag har det kanske ändå i mig. Kanske. Den som läser nästa inlägg får se.)

En sneak-peak på Slovenien. Väldigt lummigt och grönt är första intrycket.