Kroatien 2019:1 Dag 1 Vidbrända i Okrug/Trogir

Då så, mer eller mindre på sekunden exakt ett år sedan vår första resa till vackra Kroatien, är vi på väg tillbaka. Jag skrev i den dagens blogg att vi behövde ett nytt resmål att återvända till, för det är ju så vi gör – vi återvänder – och jag fick verkligen rätt. (Så klart.) Vi återvände redan i augusti förra året – per bil – så detta blir faktiskt vår tredje resa. Att vi redan har en fjärde bokad nämner vi inte. Man vill ju inte verka gränslös.

Andra resan förra året gick till Rovinj, vilket i och för sig var vackert och trevligt, men som på intet sätt kan jämföras med Makarska-rivieran, så det är dit vi är på väg. Först ska vi dock mellanlanda några nätter i Trogir, eller snarare i Okrug Gornij strax utanför. Vi gjorde likadant förra året, och upplevde det då ganska lagom att ”landa” där några dagar. Platsen i sig är inte speciellt upphetsande, utan mest strand och strandrestauranger, men det var i alla fall förra året precis vad vi behövde för att ”tända av” en intensiv termin. Med tanke på hur jag febrilt försökte färdigställa packningen efter midnatt i natt innan vi lämnade huset 02.30… är det nog en bra tanke. Än så länge har vi inte kommit på att vi saknar några vitala saker som borde varit i packningen, så jag hoppas att min packnings-autopilot fungerar även under stress.

Lagom kul var det dock att sista väskan vi skulle skicka iväg på self-check-in-bandet på Kastrup pep rött och sa att den var för tung. Gaaah! Självklart sista väskan, de andra (varav en som bara innehöll barnens bilstolar, och som inte kan ha vägt mer än 8-9 kg) åkte retfullt iväg på bandet medan vi, medlidsamt iakttagna av övriga passagerare med perfekt packning, febrilt packade över jeans, laddare och andra tunga grejer i handbagaget i stället. Skillnaden i vikt på planet blev absolut noll, skillnaden i stressnivå på vuxna medlemmar av fam Olofsson markant.

Åker man mitt i natten så gör man.

Jag vet att jag raljerat över det tidigare, men utöver det där med viktgräns på bagage så är det ju fantastiskt hur sakers farlighet kan bero på vem man är. Är man vuxen så är en Risifrutti livsfarlig och måste slängas, men är man en vuxen som reser med ett barn förpassas Risifruttin ner till gruppen ofarliga livsmedel och får lämna landet. Fantastiskt. För övrigt fick Mimi genomgå en fullständig säkerhetskontroll där den – väldigt bistra och totalt o-leende – säkerhetskvinnan t.o.m kontrollerade linningen på mjukisbrallorna. Tur att hon inte hade en risifrutti i brallan.

Med risk för att bli tjatig så är de verkligen fantastiska reskompisar, de här två.
Lika bra att låta barnen bära vapnen. Själva hade vi ju Risifrutti.
”Kolla vad stark jag är! Jag kan t.om. BÄRA dem om jag vill!”
Bring it on! Vi är redo för semester!
Äsch, vad gör väl lite väntan?
Tja, när man är törstig och drickan ju försvann i säkerhetskontrollen gör faktiskt väntan lite.
Den tidiga morgonen tog ut sin rätt på planet… Stilarna varierar.
Framme i Kroatien!
Ljusbringaren

Vi lärde ju oss en och annan läxa förra året när vi var här, så idag visste vi precis hur vi skulle tackla flygplatsen och biluthyrningen, så vi kom faktiskt av, genom passkontroll och ut med våra väskor på rekordtid. Även strategin att strunta i den seeeeeega kön till biluthyrningsdisken inne på själva flygplatsen och i stället gå direkt ner till parkeringen funkade precis som den skulle, liksom att säga NEJ, NEJ och NEJ till alla förslag på extra försäkringar (vilket ledde till att det nu är över 12000:- (!) tillfälligt – hoppas vi – reserverade på vårt konto för ev oförutsedda händelser i stället för de 2200:- som drogs pga pålurade extra försäkringar senast – återstår att se vilket som var det rätta valet…) men sen kom bakslaget. De hittade inte vår bil… Det blev en varm och lång väntan och en massa olika killar som tog, sprang iväg med, kom tillbaka med, tog igen etc vår bekräftelse innan bilen återfanns i biltvätten. Eftersom vi får sällskap av min bästa vän och hennes son nästa vecka hade vi bokat en bil med sju säten. Det låter ju bra i teorin, men jag skulle kanske kollat lite mer noggrant på hur många väskor man då får plats med. Gulp. Det kommer att bli en intressant resa till flygplatsen sista dagen, då vi allihop, inkl packning, ska få plats. Men, men, den tiden den sorgen. Det ligger ju långt fram i tiden.

Nu är vi ju på plats i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel och det är runt 30 grader varmt, så instruktionerna från baksätet är glasklara: vi måste till stranden. Nu. Lyckligtvis hade ägaren till vår lägenhet ”Villa A” hört av sig och sagt att vi gärna fick checka in tidigt, så det var bara att ställa in GPS:n och snirkla sig fram på de übersmala, slingriga gatorna. Det tog faktiskt bara en felkörning innan vi kom fram.

Villa A – eller Villa A heating pool – som det står på Booking levde verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Eftersom det var pool, vilket inte känns så vanligt här, hade vi fått intrycket att det nog skulle vara en lägenhet i ett hotell, men det är ett privat hus med bara tre lägenheter, där ägarna bor i den nedersta. Det är stort, otroligt välskött och välhållet, med två sovrum, tre badrum, tvätt- och diskmaskin, privat parkering, ett fantastiskt poolområde med allt från daybed och hängmatta till ”bar” med tv. Och allt detta för bara två lägenheter. Fantastiskt. I morgon kommer det gäster till även den andra lägenheten, så vi hoppas innerligt att det ska vara trevliga människor med leksugna barn.

Kärlek
Planen att direkt bege oss till stranden kom lite på skam när barnen såg poolen, så det fick bli lite ”förbad” medan mamman ägnade sig åt att hitta strandgrejerna.
Havsutsikt
Poolområdet med daybed och hängmatta nere till vänster och det mysiga lilla ”barområdet” under tak till höger. Här ska vi nog trivas.
Ska man hitta någon nackdel jämfört med vårt – också ljuvliga – boende Villa Naranca från förra året, så är det att här har vi några minuters promenad till stranden. Tur att vi är starka.
Första stopp (inte populärt hos barn, men helt nödvändigt för vuxna) blev LUNCH. Lyckligtvis nära strandbrynet så badsugna barn kunde ta ett första dopp.
”Skicka denna bilden till Leandro (bästa vännen hemma), mamma!”
Okej, detta var väldigt gott, men efter att ha sett – och smakat – Peters cevapcici insåg jag vad jag borde ha tagit. (Men nu har jag i alla fall bevisligen ätit något nyttigt, så nu kan jag återgå till mina vanliga matvanor… 😉

Utöver tjatet om stranden i allmänhet har det i synnerhet rört sig om nedanstående flytande nöjesfält (eller gym), för förra året påstod vi att barnen var för små, men eftersom Inna, smart som hon är, helt sonika frågade och fick svaret att man behövde vara sex år eller i vuxens sällskap, var det ju bara att bita i det sura äpplet. ”Tyvärr” måste någon ju vakta grejerna och, uppoffrande och älsklig som jag ju är, erbjöd jag mig att ta den rollen, så Peter fick den äran att hänga med. 😉 Lyckost honom. Han tyckte det var jääätteroligt och vill gärna göra det igen i morgon. Eller inte. Det är jätteroligt att höra hans och Innas respektive story om äventyret, speciellt när Inna i värsta tonåringsanda använder citationstecken i luften för att illustrera hur ”svårt” det egentligen var. Jag har känslan av att det här skulle kunna bli en följetong. Vi får se.

Peters kroppsspråk är verkligen talande. Han är sååå peppad på detta. 🙂
Vattnet är skönt, men har ännu inte kommit över den nivå då man coolt går i utan grimaser när naveln ska doppas.
Alltså, det är ju så synd att någon måste passa grejerna. Verkligen så synd.
Heja, heja…
”Jag ääälskar Kroatien!”

Det fläktade väldigt skönt i den annars 30-32-gradiga solen, så trots att vi tänkte på det gjorde vi det klassiska rookie-misstaget att stanna liiite för länge i solen. Utan solkräm givetvis, så vid 15 var det en aningens stukad familj som begav sig mot Tommys maximarket för att proviantera. Där stötte vi f.ö på den suraste och otrevligaste kassörska jag tror mig ha träffat. Hoppas innerligt att hon bara hade en riktigt pissig dag, för det var på nivån att jag känner att jag kanske väljer en annan affär nästa gång vi ska handla trots att jag vet att denna är störst och bäst. Jag kände mig riktigt mogen när jag – på svenska – innan vi gick tackade och sa att det var roligt att hon verkligen älskade sitt jobb. Jag är tämligen säker på att det hon – på kroatiska – svarade, var ungefär lika trevligt.

När vi kom tillbaka till lägenheten upplevde vi något ganska exceptionellt, vilket i alla fall alla som känner mig förstår. Då uttalade jag nämligen orden ”vad synd att vi har eftermiddagssol”. Då förstår nog alla hur varmt det är. Bilen visade 36 grader när vi körde hem och det kändes inte på något sätt överdrivet.

Vi beordrade siesta med vatten, snacks och vila/skärmtid, vilket barnen inte alls protesterade mot. Både jag och Inna somnade, men Mimi, som ju sovit i bilen tidigare, tvingade ut Peter på ytterligare pool-bad. Hennes energi hade värmt upp ett mindre samhälle om man hade kunnat ta tillvara den.

Duckface
Vid 19 försvann solen från balkongen… Ljuvligt.
Det fick bli en lugn kväll på ”ballen”.
Solsvedd Inna.
Bloggkittet är förberett. Kaffe, vin och dator. Nu ska det skrivas. (Ska jag hinna använda garn och virknål som också ligger i högen måste jag nog börja skriva kortare.)
Poolen i kvällsljus.
I morgon måste vi hänga här!
Daybedden är min i morgon!

Just exakt nu är klockan 23.35 och jag sitter ute på balkongen i bara linne, sippar ett glas rödvin och lyssnar på Laleh. Det är helt kolsvart, men ljummet varmt och fullkomligt ljuvligt. Det finns en och annan mygga som också uppskattar kvällen, så jag har dränkt mig i ”Mygga” och hoppas innerligt att jag inte kommer att få ångra denna fantastiska kväll. Fast tusan vet om det inte vore värt det ändå. Jag tror faktiskt det. Godnatt!

Florida 3.0. Dag 29. Absolut sista dagen.

Vår absolut sista dag i Florida inleddes med ett mejl från Susanne på myflorida.se där hon erbjöd oss att stanna lite längre, om vi ville. Det löste ju verkligen våra problem och funderingar om hur vi skulle lägga upp resdagen så den inte blev för jobbig för barnen, även om det också känns lite som om vi är lite väl lata och bekväma. Jag tror dock att denna känsla egentligen mest härrör sig från något slags Jante-känsla att man måste uppleva så mycket på semestern och att det inte är ”lika fint” att bara slöa och ha det bekvämt, för jag har en liten naggande känsla (som f.ö förföljt mig sedan vi avbokade Miami) att vi borde göra Miami, för det är det man gör liksom. Att jag inte är sugen känns som om det är fel på mig, inte på Miami. Dessa tankar trycker jag dock långt ner tillsammans med en del andra som spökar och tänker nu njuta högeligen av ytterligare en bekväm dag.

Jag vet att jag skrivit det innan, men det är värt att nämna igen hur nöjda vi är med att boka genom myflorida.se. Det är verkligen ett toppensätt att resa, att hyra ett lyxigt poolboende så här och priset är lägre än ett ordinärt hotellrum här. Den som vill festa och gå på klubbar ska nog inte åka till Cape Coral, men för alla oss som, ve och fasa, vill ha det bekvämt är det toppen. De flesta villorna har både två/tre/fyra sovrum och lika många badrum, så det är verkligen inga problem att vara två familjer om man vill ha sällskap också. Västkusten är verkligen Floridas bästkust även om havstemperaturen konstigt nog är lägre här, i alla fall nu under vinterhalvåret. Man tycker ju spontant att Mexikanska golfen borde vara varmare än Atlanten, men icke.

Kulturella skillnader är ju alltid kul, och här är en man kanske inte så ofta reflekterar över (om man inte har en lite lätt sjuk hjärna). Toaletterna här är breda ”upptill” och har vatten en bra bit upp i det breda, vilket gör att man får en – inte alltid önskad – bild av sitt tarminnehåll på ett sätt man sällan upplever hemma. Visst är jag bärare av så mycket viktig kunskap och visst blir man glad över att få sådan kunskap förmedlad, kanske lite lagom till frukost eller så… 😉

Mimi har lucia för oss i 25 graders värme. Känns passande på något sätt.

Från barn och fyllehundar får man ju som sagt veta sanningen, så nu vet vi hur det är här hemma. Bebisarna är gulliga, Inna och Mimi är gulliga, jag är gullig (!), men ”inte pappa för han är ju storing, han är ju biggig”. (Sorry, Peter, inte biffig, utan biggig…) 😂

”Jag öppnar lite till så du kommer ut, pappa!” 😂

”Pappa är ju mycket större än du, mamma, så han är ju inte gullig som du.” (👍🏼😂)

Det spelar liksom ingen roll hur lång en semester är. Man blir liksom aldrig så färdig att man inte måste krama ur det allra allra sista…

Stackars lilla Mimi ville såå gärna säga (ytterligare ett) hejdå och ge ett brev till grannhundarna Mia och Gizmo, men hur intensivt hon än stalking-stirrade in dit, kom de inte ut.

Så här sur blir man för att ens kompis/syssling ska bli storasyster och man själv inte får bli det. ”Det är orättvist! När hon fyller år kommer jag inte att göra någon present till henne. Hmpf!” (Fyraåringar har sån koll på läget… Tur att de flesta – i alla fall vår – har lika kort minne som de är labila.)

Till lunch idag lyckades jag – av det som var kvar i kyl och skåp och som vi egentligen tänkt lämna efter oss – fixa ihop en synnerligen god måltid, som t.o.m fick tummen upp av barnen. Jag kommer aldrig att kunna återskapa den och näringsvärdet må möjligen vara lite tveksamt (som alla andra dagar således), men jag ger mig själv en klapp i ryggen för att jag uppenbarligen kan koka soppa på spik i alla fall.

Vid lunchen diskuterade vi också engelska. Mimi har verkligen fått upp ögonen och vill lära sig, och efter att vi pratat lite om ”water, please” föreslog jag även det lite mer brittiska sättet att uttrycka sig, med lite mer would och omskrivningar och så, varpå Mimi tittade helt tomt på mig en sekund, innan hon avfärdade mig med: ”jag kommer inte ihåg ett ord av allt det där, mamma” och gick. Det är ungefär samma reaktion jag får när jag lite artigt brittiskt försöker beställa på ett snabbmatställe… speciellt om jag beställer något så konstigt som vatten eller (gud förbjude) white milk till ett kid’s meal. Normen är tydligen chocolate, för 90% av gångerna har jag fått upprepa och konfirmera att ja, jag vill verkligen ha bottled water och white milk till mina konstiga barn.

Det spelar ju som bekant ingen roll hur mycket extra tid man än får. Man är aldrig riktigt redo att åka och det blir alltid lite stressigt i slutet. Så även idag, så klockan var närmare 15.30 än 15 när vi lämnade Villa Sunny. Resan över halvön gick hur smidigt som helst. Tyvärr inte en alligator i sikte denna gång, men däremot ett gäng tuppar (!) och en oidentifierad fågel som ville följa med Inna in i bilen när vi hade kisse-stopp på Snake Road. Alligator Alley och Snake Road. Det är lite coolare i USA helt enkelt.

Tjejerna passar på att gympa lite medan vi väntar på att Peter lämnar tillbaka hyrbilen.

Incheckning och security gick lika snabbt och smidigt som senast, men förra året hävdade jag att detta var en förvånansvärt liten flygplats. Efter att ha promenerat en halv km till vår G3-gate idag tar jag tillbaka det. Den är nog rätt stor ändå. En timmes försening kom precis upp på tavlan som en liten käck överraskning, säkert bara för att jag en minut tidigare snålhandlat upp de sista 13 dollarna på vårt gift-card-Visa på snacks eftersom vi ändå snart skulle äta på planet. Nåja, förra året fick vi ”nödlanda” på Irland och ha ett litet härligt fyratimmarsstopp där, så blir det inte värre än en timme får man ändå vara nöjd, tänker jag.

Detta trevliga danska par trodde nog att vi hade haft barnen inlåsta i total isolering i en månad, för oj, vilken uppmärksamhet de fick. Det bara bubblade prat ur dem (barnen).

Världsvan donna. (Som vägrar ”Sverige-kläder”. Möjligen ångrar hon det i morgon.)

Over and out från oss nu. Nu börjar vi räkna ner till nästa resa och spara pengar till Florida 4.0…. 😃🌴

Florida 3.0. Dag 28. Sista dagen i Cape Coral. Och på resan… :(

Sista dagen. Nu går det inte att förtränga längre, den är officiellt här. I och för sig flyger vi inte förrän i morgon kväll, men eftersom vi lämnar huset och västkusten efter frukost i morgon är det i alla fall den sista obrutna dagen. Tyvärr började den med blodbad – om det beror på för lång semester eller för kort menscykel låter jag vara osagt, men det var ju inte riktigt enligt min plan i alla fall. Ska man se det från den ljusa sidan hade det ju ändå varit värre med oplanerat blodbad på flygplanet i morgon…

Vädret uppfyller i alla fall sin del, för det är ljuvligt soligt, även om temperaturen är ganska blygsam. Ser dock att det snöar hemma och allt är faktiskt bättre än det, så jag är mer än nöjd. Jag har utnämnt dagen till sol- och pooldag och ingen familjemedlem har anmält avvikande mening, så jag tror vi har konsensus. Fortfarande nu vid 12-snåret är vi mer eller mindre i ofixat tillstånd och ägnar oss åt diverse slöa aktiviteter. Peter spelar gitarr, jag virkar, Inna multitaskar med sina favorit-Youtubers och kreativt skapande medan Mimi bygger kartonghus till sina bebisar och skapar en säng till sig själv av Peters gitarrfodral. Och så har vi lite för mycket vin, mat och snacks över, så vi kör lite hemma-All Inclusive. Toppendag so far alltså. 🙂

Brrrrr….. Jag behöver inte fundera på vilken av ovanstående vyer jag gillar bäst och har verkligen försökt tanka så mycket knallgrön palm mot knallblå himmel jag har kunnat idag.
Tja… vad gör man inte när föräldrarna helt otippat tillåter t.o.m telefon vid poolen som en sista-dags-treat.
Om barnen får ha telefon får pappan ha gitarr, förstärkare och högtalare…
Själv kör jag lite mer low-tech…
Hon ska sova där i natt.

Äntligen fick jag till den där grillningen förresten, och förutom att sista avokadon svek mig var det precis så gott som jag hade tänkt mig. Hela dagen har dessutom varit precis så lugn och ineffektiv som en sol- och pooldag ska vara. Det enda vi rört oss har varit mellan pool, dusch och kök, utan att bry oss om kläder och sådant ovidkommande. Härligt nog helt utan dåligt samvete dessutom. Det blir nog att göra senare i kväll ändå när hela härligheten ska packas ner och man dessutom behöver planera för dagen i morgon, eftersom vi ju har en kvällsflight. Enligt originalplanen hade vi bokat en extra natt i Miami för att slippa tänka på sådant, men nu befinner vi oss ju på andra sidan halvön (ca tre timmar med bil), så det hade inte funkat lika bra. Tankarna just nu handlar i stället om vi ska göra Miami i morgon, trots allt vad det innebär i ökande kostnader, distans och bekvämligheter eller om vi – som vi brukar – ska köra på säkerhet och bekvämlighet och åka direkt till Ft Lauderdale, varifrån vi flyger. Jag tycker Ft Lauderdale Beach är ett jättetrist ställe – det påminner mig om vilken turisttät strandremsa som helst i Grekland eller Spanien där det bara finns strand, hotell och halvtaskiga restauranger med inkastare. Det är en jättetaskig jämförelse, det vet jag, men det jag sett av ostkustens strandremsa (förutom Miami) är ungefär det, fast lite större och coolare för att det är Amerika, så klart. 😉 Men samtidigt är det (Ft L) ju djäkligt bekvämt eftersom vi känner till det, vet hur stranden ser ut, var man kan parkera och hur lång (kort) tid det tar att köra till flygplatsen. Hm… Svårt. Helst hade jag velat hyra ett hotellrum för 6-7 timmar för att kunna duscha och sådär också, som originalplanen var, men just hotellen som hyr ut per timme känner jag inte så väl till… och vi har redan kastat flera tusen i sjön efter att ha avbokat i Miami, så den lyxen är nog tyvärr körd.

Efter att nu i kväll konsulterat väderprognosen, blev det både svårare och lättare, för nu verkar det helt enkelt inte vara strandväder på någon kust längre, så då får vi ju tänka om helt och hållet. Utan salt och sand känns ju behovet av dusch och sådant inte riktigt lika trängande, men samtidigt blir det ca ett och ett halvt dygns resa från dörr till dörr (minus tidsskillnaden) och det kommer att vara sisådär 22-24 graders skillnad mellan tisdag och onsdag, så en base camp för lite vila och ombyte vore ändå djäkligt skönt. Vi får väl se hur det blir. Känner jag oss rätt blir det ändå inte som vi tänkt. Nu kan jag nog inte skjuta upp packningen längre i alla fall, så so long and goodbye för idag.

Det gäller att tanka ur det allra allra sista ur dagen.