Semester på hemmaplan 2018. Sölvesborgsutflykt 7/7 (och resten glömmer vi)

Det är bara att erkänna att bloggandet liksom hänger med i huvudet och det är svårt att inte tänka i bloggformuleringar, så när man ändå har en riktig toppendag är det väl lika bra att svamla lite. Idag, lördag, hade pappan spelning med sitt countryband Broken Spokes på Killebom och eftersom detta nästan sammanföll med tjejernas nya idol Pidde Pannkaka (eller Pidde P, som han nu, konstigt nog, hellre vill bli kallad) passade vi på att upprepa förra årets succéutflykt. Vi tog alltså tåget till Sölvesborg vid halv elva och hade sån tur att tivolit inte ens hade öppnat när vi kom, vilket betydde att vi kunde göra en massa andra, mycket roligare, grejer.

På Facebook fick jag upp ett minne från denna dag förra året. Då åkte vi också tåg till Killebom för att se Broken Spokes. Då var det regnbågskoftor och vagn, idag är det Sverige-tröjor och Hubbabubba som gäller. Allt var inte bättre förr.
Inna var så lycklig över sitt livs första Hubbabubba (som hon uttalar på engelska, för hon har säkert sett det i någon Youtube-video från USA) att hon inte riktigt kunde fokusera på kramen.
Blåsa-bubblor-träning pågår. Fokuseringen är total.
Det är inte så lätt som man kan tro.

Först hälsade vi så klart på bandet. På scen, vissa av oss. Var ska slevarna vara om inte i grytan liksom? Det blev ingen sång idag, men de har redan börjar repa – de tre som faktiskt kan sjunga här hemma – inför nästa Broken Spokes-gig på PRO i Olofström, där småtjejssång brukar tas välvilligt emot.

Efter påhälsningen på scen strosade vi runt i stan, gjorde den obligatoriska uppklättringen och hoppen från Ask och Embla-statyn på torget medan vi lyssnade på Kristianstad storbands soundcheck. Sångerskans kommando ”jag behöver mer av mig själv” ingav lite hopp. Skulle jag helt enkelt kunna deklarera att jag behövde sisådär 20 kg mindre av mig själv, och så rattade någon bara lite på reglagen och fixade det?!

Publiken håller sig – än så länge – på sin kant. Uppslutningen är möjligen inte fullkomlig, med tanke på att samtliga på bilden är ättelägg av människorna på scen.

Tur att de inte har någon avancerad scenshow med dans… (Lägg gärna märke till den gamle [unge] growlhårdrockstrummisen Staffan som vikarierar bakom countrytrummorna.)
För en gångs skull hade jag gjort något så konstigt som att faktiskt läsa programmet i förväg, så jag visste att det skulle finnas djur och brandbilar, och efter lite hjälp från kollegan Bergman med orienteringen, hittade vi till museigården där Exotiska världen hade en papegoja, en sköldpadda, ett gäng kackerlackor (!) och några grodor. Mycket mer behövs inte för djurgalna tjejer i 4-6-årsåldern, så där hängde vi en bra stund. Personligen fick jag den möjligen ganska tveksamma äran att bli misstagen för en hyfsat mogen kvinnas väninna ”Rosita”. Hmmm….

Som en oväntad bonus besökte vi muséet och kunde kolla in Sölvesborgsrelaterade saker från medeltiden och framåt innan vi fick en utmärkt och mycket pedagogisk genomgång av HLR av Sölvesborgs brandförsvar. Sen gick vi till tivolit, köpte ett åttabiljetterskort, åkte en karusell och upptäckte sedan (från pariserhjulet) lekplatsen, som lockade mer…. (Hoppas Axels kommer till Östersjö som vanligt, så biljetterna kan användas då i stället!)

Papegojan ”Birdie” (öh) var mer intresserad av Mimis plåster än av jordnöten. Lyckligtvis drog Mimi snabbt handen därifrån, annars hade kanske djurkärleken dött en snabb och plågsam död där och då.
Urrrrrrrrk! Håll den burken stängd, tack!
Mimi spexar bredvid en säng från 1800-talet.
… medan Inna (faktiskt motvilligt) poserar.
”Va?! Hade de den runt halsen? På riktigt?!”
Brandbilen var rejält spännande.
”Wow, här kan man stå och hålla i sig.”
Brandmannen var fantastiskt pedagogisk mot både vuxna och barn.
Inna låg lite efter, men de gjorde sina 30 + 2 tillsammans. Patienten överlevde lyckligtvis.
Jag lånade något annat barns mormor eller farmor och skickade upp barnen med henne och barnbarnet, för att själv slippa. Det är ju höögt!
Att börja med pariserhjulet var ett genidrag, för därifrån såg de lekplatsen, som ju är så mycket trevligare. Och billigare. Karusellbiljetter, någon…?
”Mamma, kolla! Mamma, hit. Mamma, dit. Mamma, kolla här! Mammaaa!” (Skämt åsido var det väldigt lugnt på den fronten idag. Ett av de bättre besöken på en lekplats någonsin faktiskt.)
Som det brukar stå i videorna på sociala medier: ”Wait for it!” Och det gjorde jag. Och gjorde jag. Och gjorde jag…. och gjo…
…. sen dunsade det till i röret och rutschkanan spottade ut först ett barn…
… och sen ett till.
”Åh, den är så söt. Den heter Åsa!” (Eh? Inte Rosita då?)
Snälla, se till att kunna klättra ner själv, är du snäll…

Självklart missade vi inte Pidde P:s sex (!) låtar, varav första och sista var samma… Barnen var i alla fall supernöjda, för alla ”hitsen” utom kioskvältaren ”Oh ah pannkaka”, som Mimi saknade, var med.

Verkligen ett genidrag att ha gula tröjor på barnen just idag. Det var så lätt att hitta dem i mängden…
En sann fan står givetvis längst framme vid scenen redan under soundcheck.
Härlig inramning.
En av de där gula är min…
Mimi kunde texten till i alla fall hälften av låtarna.

Väl hemma var vi lite bekväma, så i stället för att joina alla gula tröjor vi såg på torget valde vi faktiskt (förmodligen fel) att muta barnen med ett dyrt besök på Hemmakväll och varsin telefon, dra ut tv:n på altanen, hälla upp ett glas rosé och lägga oss i varsin solstol och kolla på matchen hemma. De Sverige-klädda tjejerna var måttligt intresserade av vad som hände på planen. Mimi kom ut en gång och (med ena fingret i näsan) muttrade ett pliktskyldigt ”Heja Sverige” innan hon lämnade liket från en äcklig godis och gick in igen. Inna, som var så entusiastisk under matchen i Kroatien, svarade knappt på Peters ”Vi är svenska fans allihopa!”. Möjligen visste de redan något som vi inte gjorde.

Hittar man inte sin Sverigetröja får man ta vad man har… Denna – inte speciellt vackra – målvaktströja har följt mig genom många år och klubbar sedan Mörrums damlag la ner någon gång i forntiden.
Numret har inte jag valt, utan jag har alltid fått för mig att tröjan trycktes upp på skoj när Mörrum fyllde 66 år, men idag har jag – dessa fantastiska sociala medier – fått erfara att jag nog hittat på detta minne själv, för numret valdes helt enkelt av min gamla målvakts-kollega och konkurrent Fia. Se där ja, vilka saker man får lära sig tack vare VM.
Ready, set, go! Heja, Sverige!

Matchen var ju tyvärr inget lyckopiller, vilket väl var ganska väntat, men man hoppades ju ändå på en upprepning av -94. Värmen och fotbollsfebern har vi ju, men det är bara att erkänna att vi faktiskt inte var bättre än så här. Att bli ett av världens åtta bästa lag är ändå ganska bra för detta hyfsat bleka svenska lag.

Strax efter halvtid (och efter en lite för tyst stund, som vi uppenbarligen hade missat) kom Mimi ut ”som en fjäril, en jättefin fjäril”. På min fråga om hur badrummet såg ut, svarade hon med en Mimi-karakteristisk fundersam rynksnörpning på munnen: ”Hmmm, ganska sminkigt. Jag är också ganska sminkig!” Eh, ja, det är du verkligen, gumman! Men självklart måste man vara lite sminkig när man ska ”jocka jockjing”, det förstår väl vem som helst.

En sminkig Mimi som jockar spittet!

Nu hejar vi på Kroatien, och går inte det hem får vi väl heja på England, så vi i alla fall kan säga att vi åkte ut mot världsmästarna. Heja Hrvatska!

Söndag i Åryd (Tjärö/Törneryd)


Idag vaknade vi på ljuvligt vackra Tjärö i ett rum som var så varmt att det rann imma längs med fönstren och med varsitt barn klistrat utmed kroppen. Det låter möjligen charmigare än det är.  Utcheckningen var tydligen redan klockan 10 (inte okej), så det var bara att försöka få liv i tjejerna, vilket inte alls var enkelt. Jag tror att de kan ha ärvt sin mammas allt-eller-inget-personlighet, för när de vaknade tidigt, då vaknade de jättetidigt och nu när de tack och lov börjat sova på morgnarna, då sover de givetvis halva förmiddagen.

En vaken. Den andra var värre.

Även frukosten slutade serveras okristligt tidigt, dvs 10.00, så det var ju bråttom på riktigt, för dessutom skulle ju rummet städas innan man kunde lämna det. Inte alls vad vi bekvämlighetsfascister är vana vid! På vägen ner mot frukosten såg vi många som dukat upp härliga utomhusfrukostar i det fria, vilket såg väldigt mysigt ut, men en sådan sak kräver ju planering. Inget för oss således. Frukosten i restaurangen kostade 85:-/vuxen och 5:-/år för barn. Helt okej. Det var inte den mest omfattande frukost vi sett, men eftersom där fanns äggröra, gott bacon, fräscha frallor/mackor, yoghurt, müsli/nötter och kaffe så hade vi verkligen inget att klaga på. Dessutom var det förmodligen den vackraste utsikt vi någonsin haft vid frukost.

En frukosttjej med spring i benen
Så ljuvligt vackert
Väl investerade 85 kronor

Eftersom vädret var ganska fint hade det egentligen varit en utmärkt dag att vara kvar på ön litegrann, men att lämna rummet (och alltså ”vara med packning”) redan kl. 10 tar lite död på sådana incitament, även om det säkert hade gått att lämna grejerna någonstans, så vi hängde bara kvar nere på altanen någon timme innan vi tog båten till Järnavik. På väg ut mot båten träffade vi en av Peters chefer, som råkar ha en båt som imponerade stort på tjejerna (okej, på mig också då), så nu får vi se om det blir någon konkurrens om vems chef (matte/husse) Inna vill ringa. 😉

Är man på en ö, ska man givetvis åka skrinda.
”Fortare, pappa!”
Ett gäng visvänner

I Järnavik väntade fullt med folk som ville ut till ön, så det fick bli dubbla turer för båten. Till tjejernas förtjusning var ett trevligt par med tre hundar bland dem som inte kom med första turen… Båten t/r från Järnavik kostar f.ö 80:-/vuxen och man betalar i kiosken ute på Tjärö, dvs inte förrän man åker hem. Det är nog fler än vi som varit förvirrade och undrat över det, tänker jag.

Från Järnavik begav vi oss till Åryd för att lämna tillbaka den lånade takboxen. Som varsågod fick vi en hel hink med nyplockade blåbär av mamma. Jag tror vi ska låna den där boxen fler gånger. 😉 Mimi tyckte att vi skulle fråga mormor och morfar om de ville ”följa med och klappa grisarna” och vem skulle kunna motstå en sådan invit? Det ville de givetvis. Grisarna finns på Riksdagsmannagården i Törneryd där också de driftiga systrarna Granhof (14 och 17 år unga) driver sommarcafé med våffelförsäljning. Där vankades det inte bara de godaste våfflor jag smakat (på riktigt), utan också världens snällaste mamma Christine som i stället för att städa tog med sig Inna och Mimi för att plocka ägg, besöka fåren och hälsa på hästarna. Dessutom fick de med sig ett sex-pack egenplockade ägg hem. Gissa vad vi ska ha till frukost i morgon! Nästa helg är f.ö den sista de har sitt café öppet (fre – sön kl. 11 – 16), för sedan kör skolan igång igen, så missa inte chansen att åka ut till världsmetropolen Åryd och äta världens bästa våfflor nästa helg! Dessutom kan man givetvis handla i den mysiga gårdsbutiken och få chans att se en massa djur.

Grisarna var så klart det viktigaste
Ganska söta i alla fall
Våffelcafé på Riksdagsmannagården
Mycket mysigare än så här blir det inte
Snälla Christine visade tålmodigt runt barnen medan vi andra fick dricka kaffe i lugn och ro
Efter äggplockandet kom Inna svängandes med en kasse och visade upp en död höna som den naturligaste saken i världen. Och det är det ju.
Livs levande hönor
Alltså, ungdomarna och deras mobiler…. 😉

 

Eftersom det pratats mycket om att ”åka till bondgården” och också om kor och kalvar, tog jag en chansning och slängde iväg en fråga till Lola och Anton, som driver en ”riktig” bondgård i närheten, och de var så snälla att de lät oss komma dit, trots kräftskiveförberedelser och extremt kort framförhållning. Mimis energinivåer var tyvärr inte så höga, eftersom djuren hade lockat mer än fikan på Riksdagsmannagården, men för Inna (och mig) var det ytterligare en höjdarupplevelse. Inte nog med att de har kor, kalvar och höns – de har ju också en jämnårig tjej och två hundar! Himmelrike!

Glad tjej med hunden Happy i (ett helt onödigt) koppel

Vi fick träffa hundar, träffa en nästan-födande kviga (det blev en liten svartvit kviga fick vi veta sen), träffa en rymmarkalv, klappa och bli slickade av en icke-rymmarkalv, se den helt fantastiska mjölk-roboten som fascinerade mig något otroligt och kolla runt på en riktig bondgård. Jag lärde mig dessutom att en kalv växer upp till ett kilo OM DAGEN, vilket låter fullkomligt osannolikt, men samtidigt skönt på något sätt. Jag är alltså en kalv. Jag har länge känt att något inte varit rätt, och nu inser jag ju varför. Jag är en kalv, helt enkelt.

Kvigan som snart ska bli en ko
”Åh, vad söt den är!” Mimi vågade t.o.m klappa den.
Alltså, en tänkande mjölkrobot, till vilken korna själva går för att bli mjölkade, är ju hur coolt som helst!

Hoppas att allt hanns med efter att vi äntligen stack, för vi hade väldigt svårt att slita oss. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; Åryd levererar! Tusen tack till alla ni som gjorde detta till en mycket minnesvärd söndag!

(”Efter-semester-krisen” med Innas alla ”det är trååååkigt att vara hemma” som slog till med full kraft efter Årydsbesöket ska jag däremot göra mitt bästa för att glömma. Nu får det bli lite tråkighetsträning för både barn och föräldrar innan vardagen på allvar tar över.)

Lördag på Tjärö


Efter enda ynka natt i egna sängar (eller alla i vår säng snarare, men ändå) och dessutom katastrofen att Mimis napp, ”favojitnappen” = den enda napp som accepterats det senaste halvårets nätter, gick sönder vid sänggåendet, var det varken lätt eller självklart att ladda om för en natt på Tjärö efter hemkomsten från Polen. Speciellt inte när vädret verkligen inte visade sig ifrån sin bästa sida (nu heller), så det var väldigt nära att vi ställde in. Som tur var ändrade vi oss, för vilken go dag vi fick!

På väg mot Tjärö
Det började väldigt tveksamt med en störtskur som regnade diagonalt rätt in på oss väg ut från Järnavik, men jag och medpassageraren Bebban höll det stången med varsitt paraply, som två superhjältar som skapade en sköld mot omvärlden.  Lyckligtvis slutade det lika snabbt som det började och när vi kom ut till ön var det faktiskt sol.

Inna, Mimi och Bebban klättrar lite i berg medan jag hämtar nyckeln

Så löjligt idylliskt

”Vad heter katten?” ”Den heter Kattis.” ”Åh, vad heter den andra katten då?” ”Den heter också Kattis. Men i efternamn heter den Bella.”
Anledningen till utflykten var egentligen att Peter hade ett ljudjobb för Visans vänner och hade fått lov att ta med oss som en liten extra bonus. (Tack!!) Att komma från Hilton och liknande hotell i Polen till ett pyttelitet tvåbäddsrum med bara sängar (som vi ju dessutom fick bädda själva) var en nyttig erfarenhet för oss allihop. Inna och Mimi öppnade garderoben i jakt på badrummet, undrade var tv:n var och kallade tämligen genomgående rummet för ”vår hytt”. Idylliskt och charmigt är det verkligen och vi hade inga större problem med det hela, men det där med en enda gemensam toalett är nog inte riktigt vår grej. Att stiga upp för ett toalettbesök mitt i natten och givetvis möta en hemrumlande gäst i korridoren eller vara så kissnödig att man hoppar och så gör någon hela sin morgonrutin på toa just då. Näää…. Dessutom var faktiskt (kors i taket!) Peter den som gnällde mest. Vi har inte riktigt samma tanke om att vilja ha det lite lyxigt när vi bor på hotell, så han tycker ibland att vi kunde bo lite enklare och billigare när vi är iväg, men det här var inte riktigt hans grej. Eller så har han bara Polen-abstinens. Högst troligt, för annars är han faktiskt sällan gnällig.

A room with a view

Damen med rullatorn fick sig lite sällskap och småprat till livs under promenaden när Inna frankt gick ifatt och presenterade sig och Mimi. 😃

Mimi spjuver

Jag gillar att det ser ut som om de sitter och spelar kort. (Hoppas de blir kortspelare så jag snart får någon att spela med!)

Tjejerna och jag hade i alla fall en idyllisk eftermiddag medan Peter jobbade. Vi käkade lördagsgodis på rummet, klättrade i berg, körde lite traktor, åt glass, letade efter klappvänliga hundar (”får jag fråga om den hunden är snäll?”), håvade fisk och så frågade de ungefär 1000 gånger om när de skulle få ”sjunga med pappa”, vilket de blivit lovade redan innan vi åkte ut. Självklart skulle det bli hiten ”Ese mile, ese mile of Texas”, och det var ingen av dem som visade minsta tecken på blyghet eller tvekan när de gick upp och rev av både den och krokodilen med så lång svans att den fick ligga på ett flak där bak med Peter. Möjligen fick de faktiskt ännu mer applåder än näst yngsta inslaget, (väldigt begåvade) 16-åringen Emil som uppträdde innan dem. Jag får nog säga att de även höll bra för trycket efteråt när de gång på gång fick höra av tanter och farbröder hur duktiga de hade varit. De verkade inte låta det gå dem åt huvudet, utan tackade vänligt, snudd på förstrött och gick vidare som om hyllningarna var självklara. 😃

Duktiga Emil

Piff och Pu…. jag menar, Inna och Mimi trivdes verkligen på scen

Kattis och Kattis är givetvis med


De (eller jag) hade dessutom sådan tur att de träffade ett syskonpar, Vidar och Ellinor, som de lekte fantastiskt bra ihop med. Det skrattades så där härligt att man riktigt kände hur magmusklerna drog ihop sig. (Deras, inte mina obefintliga.)  Jag hade ingen aning om att man kunde ha så mycket roligt med en trappa, en brygga och ett par bilar, men det är ju så mycket jag inte vet.

Det är toppen när nyfunna vänner har ansvarsfulla föräldrar, så man själv kan sitta kvar vid matbordet.

Det är ju så vackert att det inte ser verkligt ut. Och så en regnbåge på det.
När Peter jobbat klart bjöd han på middag i restaurangen, där vi aldrig varit förut. Maten i restaurangen var riktigt riktigt god och stämningen ute på den ljuvliga altanen går knappt att jämföra med något annat. Servisen gjorde nog så gott de kunde, men kändes för få och kanske för oerfarna för att kunna göra ett perfekt jobb, för den delen kändes aningen klantig. Vi satt i över en halvtimme innan vi fick beställa, fick förrätt före dricka, jag fick inte min mat förrän de andra nästan var klara och jag fick betala fullpris för en skål med spaghetti till Mimi. På ett sätt kan jag givetvis förstå det sistnämnda för det är ju jag som väljer bort något från en given rätt på menyn, men den kock som tror att ett barn som beställer spaghetti UTAN köttfärssås vill ha spaghetti med sallad och en massa gräslök på, har uppenbarligen inte varit i gemet så länge. Grönt = sallad = livsfarligt. Alltså 65:- för en skål orörd spaghetti. Med gräslök. Lite klantigt, tycker jag, särskilt eftersom jag faktiskt påtalade det. Kvällen som helhet var dock fantastisk. Barnen lekte med de nyfunna vännerna, och de stora ytorna på altanen inbjuder verkligen till lek och spontanitet. Mot slutet av kvällen samlades ett gäng på 5 – 6 barn runt ett datorspel och en skål strips i en hörna av restaurangen, samtidigt som ett gäng bredvid plockade fram gitarren och började (eller fortsatte) sjunga. Hur härligt som helst!

Lyckligtvis var min Wallenbergare värd att vänta på

Allsångsbordet

Barnbordet
I vårt pyttelilla rum blev det sen snabbt så varmt att det rann längs med fönstren och försöken att få lite sovutrymme gick så klart åt fanders, så snart stod en av de ”riktiga” sängarna tom, medan både Peter och Inna sov i extrasängen av typen tältsäng… Det är verkligen en olöst gåta hur barn som bara är drygt en meter och väger under 20 kg kan lyckas ta mer än 85% av utrymmet i en normalstor säng. Den som löser den ekvationen lär få nästa nobelpris. Jag har sovit bättre, det får jag medge, men sammantaget får dagen på Tjärö 9 av 10 Texasmil i min bok. (Fast det är billigare i Polen.) 😉