Kroatien 2018. Dag 11. Fel, fel, fel från Brac till Makarska.

Okej. Nu fick vi det befäst och förstärkt igen. Att befinna sig på en ö är ingenting för oss.

Men vi tar det väl från början. Vi ska alltså resa vidare idag, och allt gick från början helt enligt planerna; vi körde från Villa Ana och Bol strax innan halv elva, dvs i väldigt god tid för att ta färjan från Sumartin kl. 13.00. Färjan hade jag förbokat på exakt samma sätt som färjan mellan Split och Supetar för en vecka sedan, den kostade exakt lika mycket och biljetten var exakt likadan. Inga kommentarer eller varningar på något sätt, förutom att man inte kunde boka plats på en speciell båt, utan att det var ordningen man kom till färjan som gällde, precis som på förra färjan, så självklart (?) förväntade vi oss samma slags båt och service. Inget konstigt med det.

Sumartin från ovan.
Sumartin från nedan.

Vi kom, också helt enligt planerna, fram till Sumartin (f.ö ett mysigt litet samhälle) vid 11, parkerade bilen i färjekön som alla andra och gick och tog en drink på serveringen bredvid färjeläget. Också det precis som alla andra. Jag meddelade värden för lägenheten i Makarska att vi skulle checka in vid 14.30 och så njöt vi av drycker, värme och fiskspan i hamnen. Jätteskönt. Tills vi märkte att det nog hade kommit in en färja, f’låt båt, och gick och kollade in den ynkliga lilla skorven som lagt till. En båt som tog 25 bilar (!). 25…. Det krävdes inga större matematiska färdigheter för att konstatera att vi inte skulle befinna oss bland de 25. Kanske inte heller bland de 25 som skulle komma med båten tre och en halv timme senare, så i värsta fall skulle vi sitta där i kön till 19.00 i kväll. Inga toppenframtidsutsikter i 31 graders värme även om byn verkade trevlig.

Spana efter fiskar kan man göra nästan var som helst, även från ett havsnära café i hamnen.
Färgen på vattnet – även inne i en rimligen inte superren hamn – tröttnar man nog aldrig på.
Av någon anledning har jag inte testat rosévinet förrän idag (tack för påminnelsen, Carro). Det blir inte sista gången.

Vi hittade ett litet Jadrolinja-kontor (där det fanns en yttepytteliten handskriven lapp på dörren som helt enkelt sa ”max 25 bilar” och lyckades byta våra biljetter mot Supetar-Split-biljetter i stället, så nu sitter vi – återigen – på den slingriga 35 km långa vägen mot Supetar och hoppas få plats på 14-färjan till Split (tveksamt) för att sedan köra de knappt nio milen ner till Makarska i stället för att lite smidigt åka rätt över som planerat. Suck.

Denna väg trodde vi att vi hade sett för sista gången häromdagen.
Framme i Supetar blev vår vy de närmsta timmarna ganska exakt så här…

Lyckligtvis klarar tjejerna nästan allt så länge de får skärmtid, vatten och chips.
Okej, det är ju lördag, så ett Kinder-ägg också förresten.

I Supetar började kön till färjan långt uppe i rondellen en bra bit från hamnen, och att lämna bilen när vi inte visste när/om/hur något skulle hända, vågade vi inte, så det blev verkligen en meningslös dag av denna, som det var tänkt, smidiga resdag. Jag hade ju räknat ut det så bra, kollat kartor och allt, så vi skulle liksom ha ett ”flow” i resvägen och inte behöva hålla på att åka fram och tillbaka längs samma vägar. Haha, skrattar ödet nu åt denna hybris.

Undertecknad lämnade bilen en sväng för att utrusta oss med en lunchpizza (det har blivit ett antal margarita nu), annars hände typ ingenting förrän strax efter 14, när kön faktiskt började rulla framåt (och förbi en och annan med ännu mer hybris än vi, dvs tom bil). Andlösheten varade dock bara en kort stund innan vi insåg att vi bara lotsats in i ännu en kö och att färjan hade lämnat utan oss. Denna också.

Tydligen hade det nog hänt något någonstans för det tog faktiskt inte lika lång tid innan nästa färja syntes vid horisonten. Någon muttrade ett ”out of order” till Peter, men vad som var out of order vet vi inte. Nu, 15.25, sitter vi i alla fall på färjan som stadigt stävar på mot Split, så sen har vi bara nio mil i bil längs med kusten kvar. Vi lär få streama Argentina – Frankrike-matchen i bilen, men sådant har ju funkat förr.

”Har ni rosé?” ”Nej, vi har bara vitt.” Och vitt hade de… Med risk för att förolämpa en och annan så går detta under epitetet ”Olofströmsfyllning” hemma. (Fråga Peter, olofströmaren i familjen, så förklarar han.)
När hon drar sig i örat, då vet man att det blivit lite mycket av värme, bil och väntan, och lite lite av allt annat.
Här tror jag det blivit för mycket av allt….
Vi valde kustvägen mot Makarska.

På väg ner mot bildäck hörde vi ett larm som tjöt och tittade sådär lite överlägset runt för att se vilken stackare det var som utmärkte sig så pinsamt. Jadå, givetvis var det vi, så nu är Peter lite orolig mest hela tiden, eftersom vi inte vet vad det var som utlöste larmet. Kanske står det och tjuter i detta nu.

Förutom detta kom vi i land utan några vidare incidenter, fick fram matchen på mobilen och adressen på gps:n, fast ganska snart började Peter ana oråd när skyltarna mot Makarska och gps:n inte verkade riktigt överens. Vi är inte helt säkra, för det kan ju ha varit så att gps:n tyckte att vi skulle ta en annan rutt helt enkelt, men det verkade annars som om den försökte visa oss till en gata som hette Makarska i Split. Som sagt, det hände lite i fotbollen samtidigt också, så vi kan ha klantat oss, men lite konstigt verkade det.

Nåväl, kustvägen var vacker, vi var glada att vi inte skulle bo där någonstans i början, för förutom Omis, som såg riktigt trevligt ut, såg det väldigt turistigt ut med bara hotell, en väg och en strand. Ju närmare Makarska vi kom desto trevligare små samhällen verkade dyka upp långt nedanför oss, lite off road, så Baska Voda, Brela och de där andra ställena vi läst om, verkar helt klart vara värda en chans. Killen i den blå Peugoten som låg bakom och tutade och slutligen körde om oss under ihållande tutande och viftande med det som barnen kallar ”fulfingret” gör det eventuellt inte (verkar värd en chans alltså). (Intressant nog kom vi ifatt honom efter ytterligare någon mil då han hamnat längst bak i en liten kö av bilar, fast då utan tutande och fulfingrar. Tydligen var det bara oss han var förbannad på. Undrar varför.)

Vi kom fram till Makarska utan några problem i alla fall, men väl framme så flippade bilens gps ut fullkomligt och ledde oss in på den ena ofarbara, minimala gatstumpen efter den andra. Den exakta adressen för lägenheten var dessutom inte ens möjlig att skriva in. Det blev några räddningsaktioner då undertecknad fick lämna bilen och under det där infernaliska pipandet från bilens alla varningssystem meddelst högst analoga vinkningar fick modifiera hur långt det egentligen var till kanter, stenar, soptunnor (!) och andra hinder för att vi skulle kunna vända bilen. Vid ett tillfälle fick jag till och med flytta undan en soptunna för att vi skulle kunna vända. Med tanke på den långa varma dagen, var humöret vid denna tid inte riktigt på topp hos någon i bilen.

Till slut lyckades vi i alla fall med hjälp av Google maps lokalisera torget där lägenheten skulle ligga, och efter ett telefonsamtal från värdinnan och ytterligare ett varv runt hela det enkelriktade hamnområdet även hitta lägenheten, som ligger inne i en smal gränd, dit man bara kommer genom att gå över ett ganska stort, brant, kullerstensbelagt, bilfritt torg, så nej, humöret var fortfarande inte hundraprocentigt på topp när vi väl hittat en parkering och släpat våra väskor, trötta barn och kassar (nackdelen med att vara bilburen; man samlar på sig) över torget, genom gränden och upp för de två smala trapporna till tredje våningen… Klockan var nu ungefär 19, dvs ungefär fyra och en halv timmar efter ETA och det var fortfarande 29 grader varmt.

Staden verkar dock väldigt mysig. Den ger ”gamla-stan-i-Barcelona-vibbar” med torget vi bor vid och alla härliga gränder som verkar flankera torget. Lägenheten är ett kapitel för sig. Det är en riktig lägenhet, där nog folk bor vanligtvis, och folk verkar ha en liten faiblesse för ryschpysch och lättförstörda prylar, så det här kommer nog att bli en hyfsat nervös vistelse. Vi har redan lyckats slå sönder ett glas, barnen har sprungit runt och lekt med något slags änglavingar (!) som tappar fjädrar bara man tittar på dem och här finns mycket mer att ”jåka” välta.

Med tanke på att dagen inte inneburit något slags vettig mat alls, bestämde vi oss direkt för att strunta i uppackning och allt sådant och direkt bege oss ut och äta. Hamnen verkade mysig, men när jag (som man ju gör på ett nytt ställe) kollade Tripadvisor och det visade sig att vi bara befann oss 200 meter ifrån ”number 1 in Makarska” drog jag utan pardon med resten av familjen in bland gränderna en bit upp och utan att egentligen reflektera över hur det skulle bli, satt vi helt plötsligt vid ett minimalt högt barbord i gränden utanför Spina bar och hade beställt in det mesta de hade på sin – väldigt vuxna – typ tapasmeny. Varje människa med något slags förnuft har ju redan identifierat ett antal felkällor här. Gränd, minimalt bord, högt bord = höga stolar, tapas, vuxna smaker… Dessutom med bortskämda barn som dels suttit i en bil hela dagen, dels knappt äter något annat än pasta med spaghetti eller McDonald’s hamburgare (med bara ketchup). Nej, det blev inte det minsta avkopplande, nej, de gillade inte något av allt det som serverades och nej, vi kunde inte heller njuta av – den väldigt goda – maten heller, för vi satt bara på helspänn och försökte få i oss den så fort vi kunde medan vi försökte få barnen att sitta någorlunda still och i alla fall äta något. När vi gav upp det, blev det aningen bättre, men då fick vi i stället börja be om ursäkt åt alla som råkade komma ivägen för hoppa hage och kurragömma.

Så här långt ser det ju riktigt bra ut… Sen gick det utför.
Här leker vi ”sitta stilla längst på stolen-leken”. Den lurade dem dock inte så länge.
Förrätt. Oliverna och parmesanosten var ungefär det som gick hem hos barnen. Punkt.

Vi lämnade ganska snabbt och med känslan av svansen mellan benen efter att ha dricksat ganska bra och tog oss till första bästa snabbmatsrestaurang där barnen kunde äta strips, vi kolla fotboll och ta en öl i någorlunda lugn och ro. Inte för att våra ”suttit-i-bilen-och-bara-ätit-skräp-hela-dagen-höga” barn var mycket lugnare, men det var färre grejer som kunde gå sönder i alla fall. Vi gick ganska snart även härifrån (och hem och slog sönder glaset i lägenheten i stället….Vet inte om det var bättre eller sämre.) 

Just nu – vid 01.30 – sitter jag och nattugglar och filosoferar lite över det där med att bo mitt i en stad. Jag har kommit ifrån det, känner jag, och när jag hör vartenda bröl och varenda låt från puben nedanför någonstans, känner tant att det är ganska skönt, även om de spelar en och annan låt som ger härligt nostalgiska vibbar.

Staden är jag dock väldigt nyfiken på. Den spontana känslan är som sagt att den påminner mycket om Barcelona, och nästa spontana känsla är att det är mer en stad för vuxen parsemester än familjesemester. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller fel. Jag lovar att jag ska berätta vad jag kommer fram till. Nu, godnatt!

Kroatien 2018. Dag 10. Bol-repris.

Idag strejkar jag inte, och eftersom jag helt enkelt har för dåligt minne för att vara långsint, bryr jag mig inte om att vara sur på kroppen heller. Det tjänar ju inte så mycket till. Däremot tvivlar jag på att detta blir ett så speciellt långt inlägg, för väldigt lite är nytt under solen idag. Vi åt frukost på balkongen, var vid poolen någon timme, gjorde fruktsallad, stack till stranden, var där ett par timmar, chillade på rummet, käkade middag på balkongen och tog sedan en hett efterlängtad promenad ner till stan. Eller, surprise surprise, ner till strandpromenadens trampolinhopp, som varit snudd på det enda tjejerna pratat om idag. Efter att vi lovat att vi skulle gå dit i kväll, handlade pratet bara om definitionen av ”i kväll” (vilket uppenbarligen kan vara samma sak som ”exakt just nu”, oavsett tid på dygnet) och sedan om vem som skulle få hoppa först. Det har förhandlats om choklad, bästa vänner, syskonrang och även förekommit ren utpressning i frågan under dagen. (Det ironiska: när vi kom dit var det idag möjligt att hoppa samtidigt. :D)

När pappa har namnsdag måste man dra på en fin klänning (bak-och-fram) och fixa en teckning. Som givetvis måste slås in, så nämnda pappa måste plocka fram silvertejpen och Victorinox-kniven, som självklart är med.
Självklart får pappa hjärtan i regnbågens färger, ”för du älskar ju alla färger, pappa, fast du bara brukar ha svart”. 🙂
Ganska nöjd med sig själv efter fruktsalladen som hon både handlat till och själv skurit. (Sen var det givetvis inte lika intressant att äta den, men den var faktiskt väldigt god.)
Idag hittade de sjögurkor, eller sjökorvar, som de visst också kallades. 🙂
Mimi ser till att vi inte får undervikt på planet hem. Många fina stenar har det blivit.
Och många simturer.
Sena kvällar och långa pass med cyklopet; då får man ta en tupplur då och då. (Och lillsyrran passar på att täcka en med stenar.)
”Om jag inte får mat snart så äter jag sten!”
Lyckligtvis ingår utkörning när man beställer pizza, så Mimi hann inte äta så många stenar.
Idag försökte vi i över en halvtimme att få fröken ”kissnödig-en-gång-i-halvtimmen” att vara som vanliga barn och kissa i vattnet… Hoppas att familjerna närmast oss inte förstod svenska…
”Ett mormorhus!”
Bol-selfie
Framme vid trampolin-studsmattorna och dagens alla diskussioner ska slutgiltigt avgöras med lottens hjälp.
Gissa vem som förlorade…? (Som sagt, de fick sedan hoppa exakt samtidigt. Och faktum är att hon inte sa ett knyst. ”Inget gnäll” kan i vissa – tyvärr hyfsat sällsynta – situationer vara heligt för henne. Rätt ska vara rätt.
Efter hoppandet sköts det bollar.
Lägg märke till horden av suddiga bollar i luften i riktning mot undertecknad… Skitunge!
Det är svårt när ”bommaren” är så högljudd att man försöker hålla för öronen samtidigt som det är så roligt att skjuta bollar.
Pengarna rullar snabbt på ett ställe där allt utom gungorna kostar.
Och två minuter efter betalning är där bara en unge, för den andra är – surprise surprise – på toa. Som givetvis också kostar.
Och där använde vi den sista 5-kunan. Tur att de ser så engagerade ut.
Här poserade ju Inna igår, så givetvis ska Mimi idag.
Här fanns inga krabbor idag heller. ”Men jag ger inte upp!”, deklarerade Inna.
Mimi tyckte att vi skulle köpa en båt att leka lite med.
Bol by night.
Vi var tvungna att gå ut till ”den coola fyren” innan vi gick hem, så sagt och gjort… (men nej, klättra upp kunde vi INTE).

”Kolla vilken knattebil! Jag kan nästan nå lika långt som den.”

I morgon checkar vi ut och tar färjan från Sumartin till Makarska på fastlandet. I Makarska ska vi bo i en lägenhet inne i stan, om vi förstått det rätt. Det ska bli spännande att se vad vi tycker om det.

Kroatien 2018. Dag 9. Blod och gnäll (inget för den känslige)

Idag är jag på strejkhumör, så vi får se hur lång blogg det blir. Jag hade egentligen tänkt strejka helt från bloggande, men något slags disciplin har jag visst i kroppen, trots att jag sällan tror det om mig själv. Annars är det just kroppen jag vill strejka ifrån. Denna förbenade kropp som alltid tycker sig ha rätt att förstöra för mig (oss!) när vi är på resa. När jag för en gångs skull lyckas pricka in en resa under en blödningsfri tid i kalendern, bestämmer sig kroppseländet för att skoja till det med en extra blödning, mindre än två veckor efter starten på den förra. Tack för den, kroppselände, inte undra på att doktorn tycker att jag behöver järntabletter. Med tanke på att jag är så omåttlig i allt jag gör, är mina blödningar givetvis heller inga små frökenblödningar som man sköter sådär på en halvmiss, så att gå till stranden är nästan otänkbart. Närhet till bekvämlighetsinrättningar och rena kläder är snudd på nödvändigt. Alltså påverkas hela familjen, för så himla roligt är det ju inte heller att gå själv med en tre- och en femåring till en hyfsat befolkad strand. Speciellt inte när det går lite vågor.

Lyckligtvis har det kommit massor av nya svenska gäster till hotellet, så Inna hittade nya vänner vid poolen medan Mimi i alla fall var ganska nöjd med att kasta boll med Peter idag också. Själv surade jag med en (till råga på allt) dålig bok som jag sedan i hotellets inofficiella bibliotek bytte ut mot en nästan lika dålig. Med tanke på vad jag hade att välja på; flera deckare jag redan hade läst, Harry Martinsons Aniara och ett par kärleksromaner på tyska, var det väl ändå ganska okej. Visste ni förresten att Harry Martinson fick Nobelpriset – tillsammans med Eyvind Johnsson – 1974? (Internt skämt, som mina kära arbetskamrater fattar om de läser.)

Vädret har blivit bättre igen så det var soligt och ganska varmt vid poolen, men det blåser fortfarande rejält. Har jag nämnt – när jag ändå gnäller – att jag avskyr blåst?  Det finns många väder jag inte är speciellt förtjust i, men blåst är nog topp ett på irritationslistan. Jag tar det personligt med motvind eller vind som blåser bort mina saker. Idag fick man t.o.m hålla i kaffekoppen för att den inte skulle blåsa iväg. Säkert för att reta mig och endast mig.

När det blir tyst och tomt i lägenheten är det bara att kolla i garderoben. Att det är vår smutstvätt vi lägger där längst ner, verkar de inte ha fattat, de små kojmysarna.
Att ta sig ut är inte helt enkelt. (Men å andra sidan hade jag aldrig i livet ens tagit mig in.)
Hon lyckades faktiskt med konststycket att ta sig på, sitta kvar i säkert 10 minuter och sedan ta sig av utan att blöta ner sig det minsta.
Är det något som kan få det taskiga humöret att vända så är det en sådan här perfekt (och gigantisk) avokado. Bifftomaten är bara med som referens.
Inna fixade picknick till barnen och var såå nöjd med det.
Med nya kompisen Moa.

Vi hängde vid poolen och i lägenheten under större delen av dagen utan att det hände speciellt mycket. Dagens bästa var möjligen när det hördes från toa: ”Pappa, jag har vuxit!  Jag når pappret själv nu!” och Peter svarar: ”Wow, har du fått längre armar, vad bra.” ”Ja, nu har jag längre armar. Och bajskorvar.” 🙂

Framåt eftermiddagen samlade vi ihop oss och traskade ner till centrum och den lilla grönsaksmarknaden, där Inna (helt själv) handlade frukt och grönsaker inför morgondagen, och till och med lyckades förhandla fram ”discount” på en mango hon absolut skulle ha. Henne kommer vi att få rejäl nytta av längre fram, hoppas vi.

Vi strosade sedan igenom centrum både framåt och bakåt innan vi slutligen valde en restaurang längs med själva strandpromenaden, där vi både kunde snegla på fotbollen och på alla som gick, cyklade eller sprang förbi. Att ha en strandpromenad som helt plötsligt går igenom restauranger och smala passager har sina sidor. Joggare och cyklister finner sig helt plötsligt kryssa mellan kypare och matgäster,  och bänkarna/stolarna på bortre sidan har ryggen mot det ganska närliggande vattnet…, så helt avslappnat var det inte, men inget inträffade i alla fall medan vi var där…

En viss kris uppstod däremot när Inna, styrkt av sina framgångar med språket på både grönsaksmarknaden, med kyparen och (de hundägande) bordsgrannarna från Norwich, lite kaxigt skulle gå själv in på restaurangens toalett. Lyckligtvis är Peter lite hönspappa och reagerade på att det tog lite för lång tid, för givetvis hade hon lyckats låsa in sig där och kom inte ut. Det måste ju hända någon gång. Synd att det blev just idag när hon var så hög av framgången, men å andra sidan kanske hon behövde en liten motgång för att förstå att hon faktiskt ändå bara är fem år, så hon inte flyttar hemifrån i morgon eller så. Man vet ju aldrig.

Inna har hittat en blomma som ”matchar” (med Stockholms-sje-ljud) hennes väska… (Den sitter i dragkedjan.)
Gott om master längs strandpromenaden. Det gick nog undan ifall man seglade idag.
Inna, som fått smak för de sallader som förgyllt våra luncher några dagar nu, beställer helt på eget initiativ ”One hamburger with French fries, and a salad with tomatoes and cucumbers. And ketchup, please!” När maten kommit viskar hon förtrytsamt ”jag sa ju faktiskt att jag bara ville ha tomater och gurka, inte lök och sallad!”. 😉
Mimi å andra sidan är uppbragt över att hon fått gurka och tomat, hon som bara ville ha strips!
Gatorna är smala här.
Strandpromenaden mot Zlatni Rat. Den med god syn ser kanske våra barn där framme någonstans.
Halvvägs mot Zlatni Rat låg ett litet lekcenter med hoppborg, studsmattor och sådana här – mycket uppskattade och mycket dyra – sel-studsmattor där man fick hoppa rejält högt.
Gissa om vi hade två nöjda tjejer som försökte överträffa varandra i hur högt de egentligen hade hoppat efteråt. ”Jag hoppade miljoner tusen hundra meter!” ”Nähä, jag hoppade högre, för jag hoppade tusen tusen tusen tusen miljoner meter.” osv…
Zlatni Rat anas där borta i blåsten.
Efter tusenmiljonershoppen var detta lite mesigt.
Zlatni Rat i motljus.
Eftersom hon vet EXAKT vad jag tycker om sådant här töntigt poserande försöker hon få till det varje gång jag tar upp kameran. Djädrans unge!
På krabbjakt.
Hoppas de går att knyta upp igen.
Nej tack!
Berg i solnedgång med mobilkamera. Sådär.
Det var vackrare IRL.
Som storasyster gör, gör lillasyster, så snart har jag två som töntposerar. Fast än så länge är Mimi lyckligtvis inte riktigt där. 😉 Glassen var i varje fall god och paraplyerna roliga.
Peter hävdade att det var både vacker för- och bakgrund. Jag ser varken eller…
Ganska dramatiskt ändå.
Hemma på Villa Ana igen efter NÄSTAN 10 000 steg. Visst blir man glad av vinlundens lummighet?
”Ta en bild på mig nu, mamma!”

Jag tror att det är dels vädret som inte varit tipptopp de senaste dagarna, dels att vi känner oss lite färdiga med Brac, som gör att det nästan känns som om semestern lider mot sitt slut. Det gör den ju inte alls. Vi ska vara iväg en hel vecka till, och snart är det dags att byta Bol mot Makarska på fastlandet, vilket vi ser fram emot. Min fina kompis Carro har t.o.m varit och rekat och skickat bilder från gatan där vi ska bo, och det ser jättemysigt ut. I morgon är vår sista dag/natt här. Får se om det funkar att tillbringa den (dagen, inte nödvändigtvis natten) på stranden. Det hade vi behövt, känner jag. Min stensamling i sängen är inte riktigt komplett ännu. Har jag förresten nämnt hur gudomligt skönt det är att slippa sand i sängen?