Florida 4.0 2019/2020 Dag 26 Pool, Aquatica och Disney springs

Nästsista dagen i Orlando. På lördag morgon lämnar vi. Just nu vet vi inte riktigt vart kosan vi styr eftersom jag i vanlig ordning avbokat vårt Miamihotell, men det spelar väl inte så himla stor roll så länge där finns sängar och frukost egentligen. Vi lär nog inte bli husvilla. Prismässigt är det ett elände för Miami-området är dyrt och jag vägrar ha det dåligt sista – absolut sista – dagen då vårt flyg inte lyfter förrän 21.25 på söndag, så jag tänker boka två nätter för jag tvivlar starkt på att något hotell går med på ”late check-out” till 19. Normal check-out här är 10.00… Vi får väl hoppas på något sista-minuten-erbjudande. Haha… säkert…

Köksbordet har tagits över av haj-jägare…

Dagen idag – om det blir som det är tänkt och önskat – ska bli pool – Aquatica – Disney Springs. Pool-delen effektuerar vi just nu, så än så länge jobbar vi enligt plan. Får se hur det går sen.

Ganska nöjd tjej som insett att det ju inte bara går att ta bilder och filma i vatten när man har waterproof case, utan även spela spel och kolla Youtube… Hm…

Så här halvvägs under dagen har vi hållit oss ganska hyfsat till planen. Vi var möjligen lite för länge i och vid poolen, men det är ju så intressant när man hamnar i samtal med andra. Idag var det, som så ofta, med kanadensare och vi diskuterade alltifrån deras skolgång, legaliseringen av marijuana (usch!), deras inte-så-bra premiärminister (enligt dem vi pratade med) och hur duktiga och väluppfostrade (haha) våra barn är. 😊 När vi gick därifrån sa Inna att hon tycker att det är ”roligare att prata med gamlingar än med barn, för gamlingar är så snälla”…. (Vi översatte inte det, även om andemeningen så klart var jättefin.)

Varsin macka i bilen fick det bli för att inte förlora mer tid, och nu, strax före 15 är vi snart vid Aquatica. Vi bör hinna med strax under två timmars bad i alla fall.

Det gjorde vi. Jag brydde mig dock inte om att ta några bilder idag, för vi gjorde i princip exakt samma saker som igår… och det var lika trevligt så inget fel i det. Jag behöver dock inte åka dit i morgon igen, om jag får bestämma.

Tredje punkten på dagens planering var Disney Springs eller ”Downtown Disney”, som jag också tror att jag hört det kallas. Det är ett stort välskött område med ofantligt många restauranger och affärer, många extremt Disneyinriktade så klart, men även andra. Där finns också karuseller, scener, båtturer, luftballongturer m.m. Vi funderade på om vi i vanlig ordning skulle äta något snabbt och onyttigt på vägen dit, men kom aldrig riktigt till något beslut innan vägen liksom hade tagit beslutet åt oss. Det blev ingen snabbmat på vägen. Dåligt beslut skulle det visa sig, för första timmen av besöket blev ärligt talat inte 100%-igt bra för att uttrycka det milt. Det var ganska gnälligt och lättstött på alla håll. Om man tänker på förutsättningarna – först sisådär fyra – fem timmar vid poolen i gassande sol, sen en snabb macka och ytterligare ett par timmars bad – var det kanske inte så konstigt. Självklart händer det som alltid händer semestrande familjer vid sådana tillfällen. Trots att vi förmodligen var på ett av Orlandos restaurangtätaste områden så försvann alla matmöjligheter vi kunde tänka oss. Det var för dyrt, för fullt, för barnen-kommer-ändå-inte-att-äta-något-här, för lyxigt, för vuxet etc överallt. För att ytterligare krydda det hela tjatade Mimi oavbrutet (med bebisröst, vilket skäääääär i hela mig, jag avskyr det verkligen) om att hon ville träffa Musse och Mimmi, för hon hade dem på klänningen och hon var minsann inte ens hungrig. Jätteskön och härlig semesterstämning! Yeay!

Till slut – efter att ha stått och väntat i närmare en halvtimme på vulkanutbrottet på The Lava Café (som i och för sig är en upplevelse, speciellt om man står nära, för det är varmt på riktigt!) och dissat ett otal restauranger hittade vi så äntligen en som under protest kunde godtas, så i stället för att äta hamburgare för ca 20 dollar på Wendys åt vi hamburgare för över det tredubbla på något irländskt ställe. Jaja, stämningen blev i alla fall avsevärt bättre en stund efteråt, så det var ju så klart värt det, även om det så klart absolut hade varit väldigt mycket bättre att äta ungefär vad som helst utom hamburgare med alla de valmöjligheterna. Det kommer väl en tid för det också, antar jag.

”Yes, we are lego friends!”
Inga bilder härifrån blir bra, för det är märklig belysning överallt.
Solnedgång med luftballong.
Jag tog ungefär samma bild för två år sedan. Jisses vad små de var då, och vad kallt det var! http://ontheroadagain.byasa.se/2018/01/15/florida-2-0-dag-14-what-a-difference-the-sun-makes/ Denna gång har vi verkligen haft löjlig tur med vädret!
När vi stod och väntade på vulkanutbrottet kom helt plötsligt ett piano rullande förbi. Med pianissa.
”Jo, vi måste vänta. Det börjar nog när som helst nu. Kolla, nu kommer det mer rök.”
Äntligen! Varje halv timme uppenbarligen.
Här hade vi gärna velat äta. På riktigt. Tyvärr var vi inte direkt ensamma om det…
Inna ville så gärna dansa, men Mimi var dels sur, dels hade hon tappat självförtroendet när det gällde dans, så hon påstod sig dansa fult. Inna fick till slut sällskap av den lilla donnan i förgrunden i stället. 🙂
Gulle! Pepping pågår! ”Jag kan lära dig dansa, Mimi, jag kunde inte heller när jag var liten…” <3
Nu har de övat så att jackorna åkt av och är på väg tillbaka till liveframträdandet. Som var slut.
Inna tvekar så klart inte, utan går fram till sångaren och frågar om de ska spela mer. Det skulle de, så det vara bara att vänta. Vi fick inte ens lämna scenområdet, trots att framträdandet låg 18 minuter framåt i tiden. Vi kunde ju riskera att missa det.
Under väntan rusade helt plötsligt tjejen i gult fram och – ännu mer framåt /påfluget än Inna – frågade om de ville ”play tag”. De hann leka i ungefär en minut innan hon försvann lika snabbt som hon kom.

Äntligen! Som de dansade. Hela halvtimmesframträdandet utan paus, och det var enligt uppgift, sååå roligt!

Vid 21-tiden var barnen färdigdansade och färdiga på alla andra sätt också, så då begav vi oss hemåt. Båda barnen slocknade i bilen, och vi är inte långt efter trötthetsmässigt, så det här blir definitivt inte mitt mest inspirerade blogg-inlägg, men å andra sidan blockade ju Facebook mitt gårdagsinlägg pga spam, så jag kanske ändå borde lägga ner… 🙂 Jag undrar verkligen vad det var som gjorde det. Jag begärde granskning av blockeringen någon gång i förmiddags, men än har det inte kommit upp igen. Intressant… Får se om detta får vara med. En lite mer visuell redogörelse för de positiva sakerna från besöket bjuder jag på här nedanför. Godnatt!

Florida 4.0 2019/2020 Dag 25 SeaWorld och Aquatica

Idag blev minsann ingen sendag som igår. Jag vaknade – helt i onödan – halv sju, så jag hade i alla fall ganska gott om tid att svara på jobbmejl och dubbelkolla bloggen från förra året om vad jag borde tänka på inför dagens packning. Planen är att göra SeaWorld och/eller Aquatica. Helst båda, men energi och tid får avgöra. Vi kom i alla fall iväg exakt enligt plan även idag. Jag vet inte vad som hänt, men hoppas att det inte är något som slår tillbaka när det gäller något på riktigt, typ planet hem…

Alltså på riktigt…. så här lat får man inte vara. Inte okej!
Peter ”olofströmare lämnar inte huset utan kniv” Olofsson to the rescue.
Mimi, som envisades med att man visst kunde ha tofsar även om man har lugg, kollar gamla bebisvideor av sig själv och skrattar glatt åt sitt ännu gladare bebisskratt. ”Min frisyr var lite ’bucklig’, som Sofies (fröken på förskolan)”. 😃

Till skillnad från förra året tog vi SeaWorld först, för det var faktiskt lite mulet på morgonen. Allt gick så enligt plan att vi var inne (genom security och biljettkoll) innan klockan slog 10 och parken officiellt öppnade. Det måste räknas som helt ok… Vi hade som vanligt lite olika syn på hur timmarna skulle fördrivas. Från vårt vuxenperspektiv var vi tvungna att styra det till att vi kollade på Pets ahoy-showen 10.30 och delfinshowen kl. 11.00, för vi vet ju att sådant annars har en tendens att backfire, och det var sedan inga sådana shower förrän på eftermiddagen. Det är inte helt lätt att förklara sådant för ivriga barn som vill se än det ena djuret än det andra, men vi stod på oss trots att speciellt en – den där med humöret – inte alls var nöjd (förrän efteråt när hon erkände att båda showerna var jätteroliga). På väg dit hann vi dock både träffa en papegoja, kolla in delfiner och känna på rockor.

Vi är knappt inne på området och barnen har redan fått träffa en söt papegoja.
Man tröttnar liksom inte på delfiner.
Mimis fascination för pingviner fortsätter och när hon inte kan övertala oss att gå till Antarctica först visar hon i alla fall hur pingviner går.
Inte fullt så entusiastisk pingvin.
Tja, lite sugna är vi…. (Haha, nope, det är vi inte!)
Trots att Pets ahoy-showen varit exakt likadan varje gång vi sett den (det var tredje eller fjärde gången nu) är det himla kul. Idag kunde vi dessutom identifiera flera tillfällen då djuren faktiskt inte gjorde vad de skulle enligt manus. Då blir det ju extra kul.
Hon ser kanske blasé ut, men hon är helt uppslukad.
De försitter aldrig en chans att klappa en hund!
”Den är jättelen och söt!”

Delfinshowen var lika proffsig som vanligt, men jag hiade mig från att sitta med kameran hela tiden. Massor av bilder och videor finns i förra årets blogginlägg om man vill se.
Vi är djärva i år. Vi sitter raden bakom Splash zone… men fick inte en droppe vatten på oss, konstaterade Mimi besviket.

Efter smådjur, rockor och delfiner var det så äntligen dags för Mimis älskade pingviner. Attraktionen Antarctica har vi åkt massor av gånger, men plötsligt när vi sitter i vagnen får Inna panik och vågar inte. Det var lite sent att tänka på det då dock, så det blev ingen speciellt rolig åktur med ett halvhysteriskt barn bredvid sig. Det är dessutom tyvärr lite svårt för oss att riktigt fatta den här nya rädda Inna, för vi är ju vana vid att hon är totalt orädd för det mesta, så vi tycker mest att hon ska skärpa sig. Pedagogiskt, vi vet. Det förstör himla mycket tyvärr, mest för henne själv, men även för oss, så hoppas att det bara är en sjuårsfas.

Framme hos pingvinerna! Och det är kallt som på Antarktis…
Vår egen lilla pingvin.
Och vår….? Peter?

Efter pingvinerna råkade vi mest av en tillfällighet springa på sjölejonen och möjligheten att mata dem. 13 dollar för ett gäng slajmiga småfiskar att kasta till sjölejonen. Som hittat. Speciellt när fåglarna tar de eländiga fiskarna… de kunde fått betydligt billigare saker att äta om det bara var det.

Den mest högljudda och ivriga av våra uppvaktande sjölejon.
Fågeln i övre delen av bilden var ständigt med och lyckades stjäla i alla fall en av våra firrar till Innas stora förtrytelse.

Det började nu bli rejält varmt, så efter en glass och varsin fångad ”regional” Pokemon (Maractus) gick vi lite under jord (eller vatten…) för att kolla hajar. De kom i lite annorlunda former idag.

Den sällsynta fönsterputsarhajen…
Och den ännu mer ”rare” Inna-hajen.

Sesame Street-området var under ombyggnad förra året, men nu var det klart och äntligen hittade Inna några karuseller i hennes smak. Dock blev det ganska snabbt så outhärdligt varmt att t.o.m barnen tyckte det var okej att lämna SeaWorld och i stället bege oss till Aquatica, vattenlandet. Det är dock ganska tydligt att de tänker att vi ska återkomma en annan dag. Vi får se hur det blir med det. Med de biljetter vi har är det ju inga problem, vi får komma och gå hur mycket vi vill under två veckor. Frågan är väl bara hur mycket vi vill… eller framför allt hur mycket Peter vill faktiskt, för jag har inte så mycket emot det. Det är rena drömmen Pokémonmässigt, och jag har inga andra direkta planer förutom att hänga vid poolen. Jag börjar känna det där som jag brukar känna när hemfärden närmar sig, att det säkert är grejer jag borde vilja köpa, men jag kommer inte på vad. Typiskt. Jag lär komma på det så fort vi landat hemma.

Nja, den här var lite för mesig för dem båda två.
”Det HÄR är en karusell i min smak”, sa en lycklig Inna när hon satt upp. Vi hade f.ö som vanligt tur med folktätheten, eller snarare o-folktätheten, för det var inga köer någonstans. Här är det Inna, Mimi och en liten tjej med sin pappa som åker. Perfekt. Fast outhärdligt varmt så klart.
I Florida i december/januari är man så van vid sådana här överdådiga dekorationer att vi hade gått halvvägs över bron innan någon av oss faktiskt registrerade granarna i vattnet…

Snåla som vi är – allt är dyrt i parker som bekant – mellanlandade vi på vårt nyttiga favorithak, Wendy’s, innan vi stack bort till Aquatica som bara ligger ett stenkast bort. Vi var lite oroliga att det pga värmen skulle vara överfullt, men det hade vi inte behövt oroa oss för. Det var precis lika folktomt och smidigt där. Vi fick en parkering precis vid entrén och kunde gå direkt in. Lågsäsong är som sagt da thing! Så himla skönt dessutom att ha varit här förut så man vet hur det funkar. Jag avskyr att inte veta hur saker funkar. Någon som ser ett samband med att vi alltid åker tillbaka till samma resmål….? Hm… Nu visste vi i alla fall precis vart vi skulle gå, vad vi skulle göra och vad det skulle kosta att hyra ett underdimensionerat skåp. Tryggt och skönt och vi var i vattnet in no time! Med waterproof telefoncase á la Discovery Cove så klart. Jag kom faktiskt på att mitt dyra faktiskt flyter – det gör inte de billiga från Walmart. Makes all the difference så klart! 😉 (Japp, jag förstår Dolph nuförtiden men orkar inte ens bry mig, utan det får bli lite svengelska.)

Aquatica-familjefie med egyptiska poser. Vet inte varför och hann inte fråga, för tjejerna var halvvägs bort innan jag hade tagit ner telefonen.
Jag fick äran att dela ”tube” med Mimi i den långsamma ”floden”.
Vi har det bra, vi här bak i … den uppblåsbara leksaken…

Som vanligt är det ju inte så att vi går till parkerna för deras fantastiska attraktioners skull, för ingen av oss vågar ju åka de mer eller ens de mindre spektakulära, men här var det lite extra jobbigt faktiskt. Stackars Inna var alltså för lång för att göra det hon faktiskt skulle vågat göra på barnområdet och alldeles för kort för allt annat som hon i och för sig ändå inte skulle vågat. De vattenrutschkanor hon hade velat och vågat var det absolut nej på för hon var för lång, den var för små barn (inga andra argument), den som hon möjligen hade vågat om hon hade fått åka med Peter, var hon för lång för att åka med någon annan lång, men hade hon vågat hade hon fått åka med Mimi som var tillräckligt kort, men det vågade hon inte. Snacka om moment 22. Jag tyckte ordentligt synd om henne, kan jag säga. Jag kan väl förstå att de måste ha en regel eftersom jag vet hur barn i 6-10-årsåldern kan vara, speciellt i grupp, och det kan så klart sabba rejält för de små som området är till för, men det är rejält synd om ensamma fega, långa sjuåringar som inte får göra någonting pga sin längd. Vi försökte roa henne så gott vi kunde i ”våg-poolen” så länge den var öppen, men annars var det mest show Mimi den första delen av besöket. Hon – som var livrädd för att få vatten i ögonen när vi kom hit för drygt tre veckor sedan – älskade vattenrutschkanorna och åkte, åkte, åkte…

Spruta vatten fick man i alla fall göra oavsett längd.
En tillräckligt kort för att få åka med en lång.
Åh, hej vad det går!
Tills det tog stopp… (Den som betalar rejält kan få se även nästa bild i serien där Peter – graciöst som en gravid flodhäst – tar sig ur flytetyget…)
Nöjd?
Inte ens förnamnet. Vid alla vidare åk tog hon för vana att upp-och-ner i vattnet efter nerslag sträcka upp handen och vinka… Som sagt, för tre veckor sedan doppade hon inte huvudet. Nu åker hon vattenrutschkana ner i vattnet, hamnar upp och ner så att fötterna sticker upp och stannar under för att vinka. Jag vill verkligen ha hennes inlärningskurva!

När Innas favorit vågpoolen (en stor pool där de slår på rejäla vågor en gång i halvtimmen) stängt för dagen tog hon och jag en promenad på området för att kanske ta en sväng i de där flytetygen som vi började dagen med. De var i ärlighetens namn rätt trista, men något var vi ju tvungna att göra. Då hittade vi den! Attraktionen som vi älskade förra gången vi var här! Strömmen! Den heter givetvis något helt annat coolt, men det är just det, en ”river” likt den på Discovery Cove där man flyter runt en rejäl runda på området, men med rejäla strömmar och utan de läskiga vattenfallen. Inna blev överlycklig! Och jag med, så klart, för äntligen fick hon göra något som hon tyckte var riktigt kul. Hon älskar i och för sig vågpoolen också, men badvakterna anser henne där för liten och vill inte låta oss vara längst fram där det är coolast, så hon är ju verkligen diskriminerad lite överallt, men HÄR trivdes hon som fisken i vattnet och var så glad, så glad. Vi hann lyckligtvis leta upp Peter och Mimi också, så vi allihop kunde ta ett sista varv innan parken stängde för dagen. Vi var inte allra sist ut, men definitivt bland de tio sista. Snacka om att utnyttja dagen till fullo. Vi kommer att somna ovaggade! Barnen gjorde f.ö just det – båda slocknade i soffan innan 19.45. Önskemålet för morgondagen? Att åka tillbaka…. Vi får se hur det blir med det. Godnatt!

Lyckliga tjejer.
Nu har vi hittat de andra så nu är alla lyckliga.
Att ta en bild på oss alla fyra gick däremot sådär i strömmarna. Speciellt som Inna fejksov och lyckades krascha in i kanten så vi började undra om hon verkligen fejkade eller hade svimmat i flytvästen….
Bara ett hett tips (haha, pun unintended), misstro inte en amerikansk produktbeskrivning… Det blev dyra sopor.

Florida 4.0 2019/2020 Dag 24 Poolhäng och alligatorspotting

Lataste dagen hittills! Vi var minsann kvar på rummet ända till 10.30. Bådar inte gott inför nästa veckas skol- och jobbstart… Vi fortsatte sedan i ungefär samma anda under hela förmiddagen genom att bara hänga vid poolen, vilket tre fjärdedelar av oss var jättenöjda med. Den fjärde hade nog kunnat tänka sig något annat…

Mimi läser och skriver meddelanden till förskolan.
När man ställer en hel fråga via korrekt teckenspråk är det klart att man får en glass till frukostefterrätt. Det är sen gammalt.
Hänga gubbe…
FaceTime med kompis hemma. Mimi försöker visa sin coolaste Pokémon. De ser säkert jättebra på det avståndet hemma. (Det där med att använda badmössa förresten, det funkade ju bra i tre dagar…)

Det var inte planerat, men på något sätt blev vi bara kvar vid poolen. Vid halv två la vi en beställning i ställets matleverans-app, Drynx. En timme senare fick vi motvilligt inse att det nog inte skulle bli någon mat… Egentligen var det ju då alldeles för sent för allt, men vi stack ändå ner till restaurangen för att försöka få samma sak som vi redan liksom beställt. Då fick vi veta att appen inte fungerat på flera år och att de försökt ”få bort den från nätet” i ett helt år utan att lyckas. Låter ju otroligt, men de sa något liknande även förra året, fast då när de faktiskt kom med maten, så vi tog det inte riktigt på allvar. Det gör vi nu. Tyvärr var varken pris, meny eller kvalitet samma som när vi beställt tidigare, så lunchen blev helt klart en dyr besvikelse. Efter maten fick Inna direkt en ny kompis i poolen, och ett kort tag lekte till och med Mimi med dem, vilket avgjorde saken. Vi var tvungna att stanna kvar, trots att jag personligen föredrar pensionärstempot vid ”vår” pool.

Färgglatt sällskap vid poolen idag.
”En svart ödlis!”
Medelåldern är lite lägre vid denna pool, och andelen tatueringar flera tusen procent högre.
Bollkastarlek med femårig ”ny vän” som tyvärr ingen vet namnet på. Det är så lätt i den åldern…
”Titta vilket fint löv jag hittade! Ett hjärta!” Jag tänkte osökt på dig, kusin vitamin JosseManda om du läser. <3

Något man inte (hoppas jag verkligen i alla fall!) får uppleva vid vår pool är alligatormöten. Det fick vi här. Inte i poolen, tack och lov, men i sjön precis bredvid. Coolt. Den var bara ett par meter ifrån oss där vi stod på bryggan.

Än så länge ser den inte mycket ut för världen.
Inte här heller, men bilden blev så härlig med speglingarna ändå.
Det går inte att göra annat än att hålla med Peter – det är faktiskt lite coolare med varningsskyltar för alligatorer än älgar.
Nu är den nära på riktigt. Det är bara en liten knatte på dryga en – en och en halv meter, men bara grejen att den är så nära….
Inna blev inspirerad och byggde en av sand också.

Lite trist och nervöst var att när vi kom upp från alligatormötet så saknades mitt nyckelkort. Jag hade lämnat våra platser ganska hastigt och lustigt när Inna kom springande och sa att jag måste komma och kolla, och både Peters ipad och allt annat var kvar, men det kändes ändå väldigt olustigt. Jag brukar sällan tappa bort saker och även om sannolikheten att någon skulle rota fram nyckelkortet i mina byxor under den relativt korta tid jag var borta är givetvis minimal, men det var ändå skönt att de utan minsta problem ”resettade” och gav oss nya kort i receptionen.

Eftersom hela dagen var helt förskjuten blev även kvällen det. Barnen var inte alls sugna på att lämna restaurangpoolområdet med kompisar (även om alla de gått), alligator och sand, men vi skulle ju iväg och handla så med milt tvång och diverse pedagogiska vändningar (”okej, hejdå, vi ses i morgon, hoppas inte alligatorn är hungrig i natt”) fick vi med oss dem. I stället för vårt vanliga Publix åkte vi till närmaste Walmart superstore, som verkligen var en SUPERstore. Den var typ ett kvarter stor och hade en karta vid ingången. Amerikanska stormarknader är redan så stora att det inte riktigt går att förklara, det måste upplevas, men denna var ännu större.

Peter hittade de t-shirts han var ute efter (för de som känner honom måste jag också nämna att han köpte ett par vita också, fatta storheten i detta!), Inna, som inspirerad av mig igår också ville ha ett vattentätt mobilfodral, hittade det. Jag tänker fortfarande inte berätta vad mitt kostade igår, men de fyra vi köpte idag, kostade sammanlagt ungefär hälften så mycket som det…. Jaja, det är fortfarande så att igår var det värt varenda krona, så därför har det ju betalat sig och all fortsatt användning är bonus. Så det så.

Inna hittade också – igen – en leksak med en båt och två hajar och en massa smågrejer. Hon såg samma för längesen, men köpte då något annat. Nu är det ju så att hennes pengar liksom är slut, men nu – precis som jag förutspådde – börjar det. Nu kommer sparsamma Mimi in i bilden och spelar flott sugardaddy. Med tanke på hur lyckliga båda var i sina respektive roller, Mimi som den som fick bjuda och fick såå mycket uppskattning och Inna i att smöra Mimi med allt hon ville ha, så lät vi dem vara, men det här kan nog bli en upprepad historia. I affären och hemma idag var de dock så ljuvliga mot varandra att vi bara gick och log lite gråtmilt. Det var kärleksförklaringar som inte var av denna värld. Till exempel så var Mimi den allra bästa syster Inna hade, även om hon bara hade en, ”men mamma har ju haft sex till bebisar i magen, så egentligen har jag en massa systrar, fast bara en som lever, fast jag hade ändå älskat dig mest”. Jag är inte säker på att jag fick med alla vändningar helt korrekt där, men det var himla gulligt, och ganska förvånande att det där med alla missfallen kom upp på det sättet. Vi har bara pratat om det en enda gång, mig veterligen, och det är första gången det kommer upp. Skönt att det hanteras så naturligt dock.

Hemma var de tvungna att direkt ta ett bad för att testa alla nya grejer, och tro’t eller ej, men det söta och ljuvliga höll i sig genom hela leken och hela kvällen därefter. De nästan tävlade om att övertrumfa varandra i att välja den andras favoritklipp/program på tv och att göra gulliga saker mot varandra. Det är f.ö en härlig mix de kollar på tv/youtube. Mimi kollar Laleh-videor (yes!) och Inna kollar på Cartoon beatbox battles…. (eh?).

”Vi är bästa vänner i hela världen och Inna kan få mina pengar. Jag har massor.”
<3
Det är så kärt att man blir tårögd.

Väl hemma efter den i huvudsak högst onödiga shoppingen blev det – helt i linje med resten av dagen – extremt sen middag, sedan var jag ute och gick i en timme mellan 22 och 23 någonting, och det var fortfarande så varmt att min långärmade t-shirt var alldeles för varm. Om jag längtar hem? Inte det minsta. Ge mig mer av detta eller i alla fall tidig vår, snälla!

I morgon blir det nog SeaWorld och/eller vattenlandet Aquatica beroende på humör och hur mycket folk det är på respektive ställe. Idealiskt vore halva dagen på varje ställe och lunch – utanför – däremellan, men det låter lite för bra för att vara sant. Vi får se.