Florida 4.0 2019/2020 Dag 15 Från Cape Coral till trummor i Siesta Keys

Avfärd. Idag är det dags. Vi ska lämna villaparadiset där vi faktiskt bott längre än någonsin under någon semester (i alla fall som jag kan komma ihåg). Det är helt klart värt att rekommendera att stanna längre så här, för det har verkligen varit riktigt avkopplande. Jag förstår inte alls hur man orkar göra resor där man bockar av ett resmål per dag. Jag hade varit så stressad att jag behövt semester efter varje semester. Men det är klart, alla är kanske inte som jag som mentalt börjar förbereda varje avresa tre dagar innan själva resan, gärna i lite mörka toner dessutom. I mitt huvud kan det aldrig bli bättre, bara sämre, och även om jag nu efter ”några” resor, rent intellektuellt (jag är ju ändå hyfsat intelligent, även om det inte alltid märks) vet att det oftast blir precis lika bra, fast på ett annat sätt så fattar inte hjärnan riktigt det. Idag har vi det väldigt lyxigt eftersom vi kan ta det lugnt här och packa ihop utan stress och sedan kan sticka direkt till nästa ställe utan att behöva vattentrampa där emellan. I och för sig hittar man ofta på roliga saker som man kanske annars missat när man tvingas till sådan vattentrampning, men mest är det bara stressande att åka runt med bilen full av allt man äger, inkl kyl- och frysvaror i brännande värme. Just den brännande värmen behöver vi i och för sig inte oroa oss för just idag, för temperaturen har verkligen åkt brant neråt i natt, och trots strålande sol, är det nu kl. 09 bara 10 grader varmt!

Med tanke på tiden och energin Peter la på städning av grillen (den är det extra noga med och det kostar 50 dollar om den inte blir godkänd) var han kanske glad för den lite svalare temperaturen. Solen gör i och för sig att det inte känns speciellt kallt, utan bara ganska friskt. Rätt skönt när det för en gångs skull inte är bästa vädret just på resdagarna, men när vi kommit fram får det gärna bli jättefint igen. Vi är ju trots allt på väg mot en av USA:s finaste stränder.

Inna tar en sista matnings- och fiskerunda innan avfärd. Lyckligtvis utan att ramla i eller tappa håven, vilket annars hade varit hyfsat typiskt just idag.
En sista solstund när packning är klar och vi bara väntar in inspektion och deposition tillbaka.
Så där! Inspekterade, godkända och klara för avfärd. Bye bye, Seaside! Vi ses förmodligen igen… 😊
Det är inte så noga med hjälm. Däremot cigg i mungipan och dryckeshållare vid styret. (Standard?) Full koll på hur lång tid det tar innan det blir grönt hade de i alla fall, för en parkerade cykeln och städade bort lite skräp från gatan medan han väntade. Flott.

Via ett lunchstopp på Wendy’s i Punta Gorda kom vi utan några som helst problem till vårt nya boende på Palm Bay Club på Siesta Keys. Jag har, som jag tidigare skrivit, lite dubbla känslor för de här öarna (alla ”keys” och för den delen ”beach-delar” av vissa städer, som Ft Myers beach och Miami beach), för ja, det är fantastiska stränder där, men allt annat är lite sämre och dyrare än på fastlandet. Just här på Siesta Keys är vi i och för sig så nära fastlandet att det förhoppningsvis kan kvitta, men jag är inte helt övertygad när jag bokar ”öarna”, utan tänker att vi ju måste ha lite variation. (Det skrev jag om Lido Keys förra året också, och där hade vi en toppenvistelse trots halvsunkigt hotell, så det är nog ingen fara med det.)

Vi hittade och ”checkade in” på nolltid, eftersom incheckningen bestod i att öppna den digitala dörren med kod som jag fått per mejl. Supersmidigt och lite läskigt. Hoppas de byter kod mellan gästerna… Lägenheten känns spontant pytteliten, trots att här är två hyfsat generösa sovrum och vardagsrum med välutrustad men liten köksdel, men det beror dels på att vi ju kommer från ett jättehus, dels på att här är så mycket prylar. Det är shabby chic (ingen favorit) med marint tema och en massa stora prydnadssaker överallt. Inte heller någon favorit. Vi har redan förpassat några till garderoben, de lär snart få sällskap av några till. Även köksskåpen är fulla till den grad att det mer känns som någons hem än ett uthyrningsställe, och självklart kan man inte klaga när det finns allt från kryddor och t.ex. olja till kaffefilter och kaffe (jag antar att det är för användning… 😱), men lite dumt när man inte får plats med sina egna grejer. Trots mitt gnäll är det överlag ett väldigt fräscht och mycket välutrustat ställe, så jag tror det kommer att bli utmärkt här.

”Jo, spindeln – jag kallar honom döskallen- måste följa med, för jag ska visa honom världen.”
Jag måste ju vara med på någon bild också.

Efter att delvis installerat oss och packat upp det mesta gjorde vi – igen – kardinalfelet att utgå från att barn fungerar som vuxna. Hur dum får man vara? Efter sju år som föräldrar borde vi verkligen veta bättre. Det är ju dessutom inte första – och förmodligen inte sista – gången vi gör samma sak. Vi är på en resort med pool och en av USA:s finaste sandstränder och vi tror att en sju- och en femåring (som dessutom bara förflyttat sig och väntat på föräldrar som packat ner och upp hela dagen) är mottagliga för argument som ”vi ska bara gå en runda och kolla lite, sen kan vi bada i morgon…”. Dööööööh, ytterst ogenomtänkt. Vi följde dessutom upp det med att planera så dåligt att den ”lilla rundan för att kolla lite” liksom gled in i själva aktiviteten för kvällen, Siesta Keys drum circle, för att klockan blev så mycket. Jag och tjejerna gick till slut längs stranden dit medan Peter hämtade det absolut nödvändiga och bilen, men det som kunde blivit hur mysigt som helst med lite vettig planering blev nu mest ”skynda på lite nu, så vi inte missar det” när de egentligen bara hade velat bygga sandslott, bada och kasta frisbee. Det där ”drum circle” är ju dessutom ett väldigt knepigt begrepp att förklara, oavsett ålder. En massa människor som träffas och trummar/dansar till solnedgången en gång i veckan liksom… Det låter ju inte klokt.

Det går inte snabbt när stranden hela tiden kallar på en för att man ska skriva, leta snäckor, bygga något, ”kasta snöboll”, göra sandstorm eller bara känna på den osannolikt vita och kalla sanden.
”Det är ingen fara att jag har mina alldeles nya skor, mamma, vattnet är ju inte ens …. IHAAAAA, var kom det ifrån så snabbt?!”
Så här glada och pigga miner var det inte hela vägen, men när orken helt tagit slut och vi skulle be Peter hämta oss på vägen, upptäckte vi att vi redan var framme.
Nope, tyvärr har vi inte byggt detta, men barnen använde det som förlaga till sina egna.

Till slut, när Peter kommit med strandleksaker från lägenheten, blev det ganska bra ändå, förutom att jag då var kissnödig och hungrig, och de stackars barnen då inte alls förstod varför de nu skulle dras ifrån slottsbyggandet som de äntligen kommit igång med för att titta på det där trummandet som pappa tyckte var så coolt. Speciellt Mimi tog det väldigt dåligt och grät så hjärtskärande att jag fick gå tillbaka till slotten med henne. Tre minuter senare kom Inna och övertalade henne att komma tillbaka för det var så coolt med dans, blommor och rockringar. Därefter höll solen verkligen på att gå ner och då ville vi som en kul grej försöka återskapa bilden vi har från samma happening för tre år sedan, så då fick vi tjata för att få dem ner på stranden igen… De som satt bredvid oss måste undrat vad vi höll på med som sprang där fram och tillbaka. Bilden hade vi så klart kunnat ta vilken kväll som helst här, men det hade ju varit fusk.

Innan solnedgång. Det växer en gubbe ur mitt huvud. Intressant.
Det är en cirkel i sanden med en sol (?) i mitten och folk som trummar – alltså a drum circle. (?)
Emellanåt ser det ut som vilken urspårad personalfest som helst.
Som sagt… (Ja, hon balanserar ett svärd på huvudet.)
Glad Mimi igen när hon försäkrat sig om att vi visst hittar tillbaka till de påbörjade slotten.
”Det är jättecoolt, Mimi, man kan rocka rockring, dansa och så får man blommor. Tropical!”
Full koncentration.
”Det är lite svårt med blomman.”
Bilden från 2017 som vi försöker återskapa. 😃😍
Synd med skuggan mitt över stackars Peter, för annars är detta den bästa bilden. Kanske inte jättelik 2017-kortet, men med tanke på förutsättningarna ändå ganska ok.
Utan skugga, men underifrån är ju inte så smickrande.
❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️
Vilket sjå jag hade för att försöka regissera detta! 😂
In action
Kanske inte exakt som jag tänkt, men det fick bli good enough…
Slotten är ändå ganska lika förlagan. Om man kisar lite. Med båda ögonen. Hårt.
Tjoho! Bara vi på bild! Det är inte ofta det händer sedan vi fick de mer fotogeniska tillskotten i familjen.

När solen gick ner blev det faktiskt – i alla fall om man inte dansade eller var påverkad av något, vilket eventuellt några var – ganska kallt. Inna och Peter hade fått för sig att det skulle bli något slags eldshow när det blev mörkt, så viljorna korsades lite igen, för jag ville mest hem och Mimi ville än det ena än det andra, men mest kasta frisbee. Till slut blev det toa, frisbee och sedan hem. Trodde vi. Tills vi kom på att vi nog var tvungna att handla lite också. Ännu en sak vi inte tänkt så mycket på. I irritationen och stressen hittade vi inte något självklart ställe på ön, så vi körde efter några vändningar fram och tillbaka, över bron till ett Publix, vilket ju alltid är ett säkert kort. (I samma ”mall” såg vi dessutom ett Marshalls och ett par outlets, så dit lär vi återkomma när temperaturerna nu ändå inte ska vara 100% gynnsamma de närmsta dagarna.) Det var inga glada miner hos någon när vi hoppade ur bilen. En ville bara sova, en ville bara sitta kvar och kolla Youtube, en hade lite insulinkänning och en hade tandvärk. Toppenkväll… Lyckligtvis löste det sig i affären och resten av kvällen blev faktiskt helt ok. Vi fick till och med i oss hyfsat vettig mat innan läggdags. Alltid en bedrift. (På semestern, hade jag tänkt skriva, men jag menar egentligen alltid…)

För att blidka Mimi fick det bli lite frisbee innan vi stack hemåt.
Det här är väldigt amerikanskt och väldigt obekvämt. Hon tog mycket bestämt över vagnen (efter att ha packat den) och körde den ut till bilen trots att vi är två väldigt kapabla vuxna utan några större fel på armar eller ben. Hade inte Peter ännu bestämdare (med både kropp och tal) sagt nej vid bilen hade hon även packat in varorna där. Märkligt system, men det håller väl nere arbetslösheten…

I morgon skulle jag börjat jobba, inser jag nu, och med tanke på att vi är sex timmar efter här hade jag alltså redan stigit upp och varit på väg till jobbet i normala fall. Det går inte riktigt att ta in att vi faktiskt har halva resan kvar, men jag klagar inte. Verkligen inte. Däremot är jag inte helt nöjd med att jag under flera år varit för lat för att använda två telefoner. Jag har alltså i stället ringt alla jobbsamtal med mitt privata nummer. Sådant slår tillbaka under en sådan här semester då det dels kostar 20:-/minut att svara på ett samtal och vi dels ligger sex timmar efter, vilket innebär att varje förmiddagssamtal från Sverige innebär ett samtal mitt i natten för mig. Obra. Hoppas ”stör ej-funktionen” fungerar som den ska. ”Ring inte mig, jag ringer dig! Den 22/1… 😊” Ha en skön första arbetsdag i år, ni som ska jobba! Vi ska se om poolen är varm nog för bad trots de utlovade blygsamma 19 graderna. Godnatt!

Florida 4.0 2019/2020 Dag 14 Sista dagen och sämsta vädret i Cape Coral

Idag är den stora frågan om detta är sista härliga utomhusfrukosten eller inte. Det har utlovats betydligt lägre temperaturer i veckan och på nästföljande två boenden (lägenheter) har vi balkong, men inte altan. På BahamaBay i Orlando (nästnästa stopp) är balkongerna i och för sig jättestora, men i den lägenhet vi brukar hyra har det aldrig känts rätt med utomhusmåltider. Det kanske det gör i den vi ska ha i år, vem vet. Jag gör mitt bästa för att riktigt krama ur det sista härliga för säkerhets skull. Det är verkligen uppbrottsstämning idag och jag får hela tiden påminna mig om att det är i morgon vi ska lämna. Vi fick mejl av Susanne på myflorida.se igår att vi kan checka ut sent om vi vill, och det vill vi ju egentligen (i alla fall jag som alltid har lite svårt för förändring), men samtidigt ska det bara vara 16-20 grader varmt och vi vill absolut inte missa the Drum Circle i Siesta Keys vid 17 i morgon, så egentligen passar det nog rätt bra att sticka direkt efter frukost. Vi får se.

Vi var på ”trumcirkeln” första året vi var här, och det var väldigt konstigt och väldigt coolt. Det är varje söndag och de andra gångerna vi varit över har det inte passat i tid, men i år kan vi ju inte missa det. Det hade varit kul att försöka återskapa bilden vi tog då, och som vi faktiskt – trots rätt taskig mobilkvalité – har uppförstorad hemma. Jag var tvungen att leta upp inlägget från första gången vi var här och gissa om jag är glad över bloggen i sådana här situationer. Vad små de var! (Hrm, vi också vid jämförelse… 😫)

Så här mysigt sällskap har jag till morgonkaffet vid poolen.
Mysigt och, i ärlighetens namn, ganska tjatigt sällskap. ”Kan vi bada nu då, mamma? Har du druckit upp kaffet? Nej, jag vill inte bada med Inna, jag vill bada med någon vuxen!

Taskigt nog blåser det rätt mycket idag också, så de förväntansfulla drönarflygarna kanske får vänta ytterligare en dag. Stackars! Med tanke på hur stort allting är här – och ordnat – finns det i och för sig säkert en ”drönarhangar” eller något där man skulle kunna hyra in sig och flyga. Mojnar vinden minsta lilla åker vi nog till Rotary Park – som vi annars glömt bort i år – och försöker. Går det inte att flyga så är det i alla fall en himla mysig park med en jättestor lekplats. (Haha, jag älskar min blogg än mer nu efter att ha letat upp även det gamla inlägget och läst om parken och lekplatsen som inte alls var så stor tydligen. Det är verkligen memory lane idag. 😊)

Lyckligtvis verkar vi idag ha planerat rätt, för vi tillbringade hela förmiddagen i poolen i strålande sol, satte oss till lunch i samma strålande sol, och när vi ätit klart ösregnade det. Rollercoaster of weather… (ja, jag gillade uttrycket). Vår planerade park-utflykt får kanske bli en Walmart- eller annan shoppingrunda i stället. Här finns ju en och annan rätt cool affär trots allt. Möjligen delar inte alla uppfattningen att Walmart är coolt, men vi har inte så höga krav, så vi gillar det.

Smidig som en gasell, knappt en krusning på ytan…
Eller…? 😂 (”Vänta!”, skrek Mimi innan han hoppade, ”jag måste ha mina simglasögon!”)
Perfekt fiskeväder….
Eller inte… Definitivt sämsta vädret sedan vi kom hit. Men ösregn och 26 grader varmt under tak med kaffe på altanen, slår ändå alla svenska motsvarigheter, konstaterade Peter precis.

Det fick mycket riktigt bli ett Walmart-besök efter lunch och barnen fick göra av med några fler julklapps- och presentdollars. Precis som när jag själv var liten var det storasyster som spenderade friskt medan småsyskonet snålt höll i pengarna. (Perfekt när storasyster sedan behövde låna… 😂) Inna köpte alltså en slingrande orm och en robot-spindel för runt 20 dollar, medan Mimi köpte en frisbee för en… När de hittat vad de ville ha var de trötta och ville hem. Inna lyckades till och med fejka (okej, kanske inte) en mini-feber, som mirakulöst var borta så fort vi satt i bilen igen.

”Den här skulle nog morfar gilla”, tyckte tjejerna med ett tonfall som antydde det motsatta.
Jag vet många i min familj som inte alls hade uppskattat någon av dessa, men de lär inte hålla så länge, så ni kan lugnt hälsa på när vi kommit hem.

Hemma på kvällen blev det ingen riktig ordning med någonting. Vi plockade och småpackade, små-åt och vimsade runt i ändå ganska organiserad oordning innan vi insåg att vi nog behövde göra något halvvettigt i måltidsväg i alla fall, så vi fick till slut en sista utomhusmiddag bestående av allt möjligt som vi ville göra slut på, som dessutom blev både rolig och trevlig när vi hamnade i diverse diskussioner om musik och videor med barnen. Nu har man ju faktiskt lite utbyte av dem. 😉 Med tanke på hur förhållandevis lite jag har att skriva idag, kanske jag t.o.m hinner handarbeta något. (Haha, om en halvtimme sover jag i soffan som vanligt, så god natt!)

Florida 4.0 2019/2020 Dag 13 Julafton igen

Dag 13. Vi börjar närma oss halvtid och uppbrottskänslan är tydlig. Inte för att åka hem, såå galen är inte ens jag, men däremot inför att checka ut härifrån villaparadiset på söndag morgon. Vi har aldrig bott så länge på ett och samma ställe under en semester, och trivs ju löjligt bra, så det är verkligen lite extra jobbigt. Att både kyl och frys känns helt fulla och att vi spritt ut grejer precis överallt, gör det inte enklare, men, men, bilen är stor och vi har klarat kyl- och frysförflyttningar förr med hjälp av frysta vattenflaskor, så även detta löser sig säkert.

Jag var tvungen att läsa om och kolla bilder av vårt nästa boende igår, och det lugnade mig lite, för det ser också himla trevligt ut. Det är första gången vi bokar genom HomeAway, men vi har ju bokat liknande ”condos” privat tidigare, så jag är inte så orolig, tack och lov. Det som möjligen gör mig lite nervös är att ägaren använder sin uthyrningssite till religiös propaganda. Har man en sida för att göra reklam för sin uthyrningssida ska ”Good News” betyda bra nyheter angående bostaden, inget annat, hälsar ateisten som ogillar religion i nästan alla former, men definitivt i de som prackar på andra människor sin tro. Utöver det ser allting väldigt bra och trevligt ut, och all konversation är snabb, smidig och trevlig. Vi får till och med checka in när vi vill på söndag och behöver inte ödsla en dag på att köra runt och vara oroliga över vår fullpackade bil. Skönt.

På tal om något helt annat är det kul att blandat med ”Pidde P”, minecraftlåtar och Dollystyle spelas en massa Dolly Parton i Google minin här nu. Peter satt och plinkade på ställets gitarr igår, och jag sa så där lite i förbigående att Jolene (en favvis) vore kul att lära barnen, vilket han genast nappade på, så nu spelas den flitigt. Av barnen. Och Inna massakrerar den fullständigt när hon sjunger genom att missa höjningen i fjärde ”Jolene” i refrängen, så emellanåt ångrar jag att jag sa något… 🙈

Den beställda drönaren, som f.ö visat sig vara ett monster i storlek att döma av storleken på extrabatteriet som kom igår, är ”out for delivery” nu under förmiddagen, så Peter (!) har fattat posto vid dörren som ett barn på julafton kollandes youtube-videor om drönarflygning. Jag är lite sugen på att föreslå en utflykt bara för att retas, men det skulle ju slå tillbaka på mig själv eftersom jag njuter till fullo av pool, sol, kaffe och ”hänga gubbe” med Mimi, så det får nog ändå vara. Men lite kul hade det varit…

Nu har den kommit! Julafton för teknikintresserade pappor och flygsugna barn. (Trots mitt teknikintresse i övrigt förstår jag inte hypen över just detta, så jag håller mig till spel och handarbete.) Taskigt nog så, trots 29 grader varmt, blåser det så mycket att det faktiskt inte går att flyga just nu. Stackars! Den känslan förstår jag till fullo i alla fall, för man vill ju bara prova. Själv köpte jag mig en broderibok, och så har jag bara tagit med mig virkning. Hm… får kanske bli en sväng till gigantiska Michael’s…. (Tänk ett Panduro x åtta.) Just broderandet fastnade jag rejält för i somras när jag ägnade mig åt en hel del upcyclande av barnens kläder som börjat bli för små. Eftersom de, barnen, inte kläderna, till skillnad från mig själv, bara växer på längden kan man ju göra massa kul genom att klippa av, virka lite, virka på igen = räddad tröja, eller klippa av byxor, virka fin kant = supersnygga shorts. Dessutom virkade jag applikationer och sydde på, och, här kommer broderiet äntligen, brodera på små figurer. Jag hittade en jätterolig bok av en japan, Makoto Oozu, med fullt av coola mini-broderier som inte ser så gammaldags hemvävda ut, utan blir supercoola på kläder. Barnen älskar roligt nog sina upcyclade kläder och de används jätteflitigt, vilket gör det extra roligt så klart. Fast det gäller nog att skynda på, för om ett par år är det nog inte lika ”hot” att ha second hand-kläder som morsan fixat till.

Julafton igen… (Eller är det faktiskt inte El día de los Reyes idag? I så fall kör vi spanskt! Fast det är nog i morgon eller söndag – noll koll på dagarna.)
Den är lite stor.
Gissa vilken som är Peters och vilken som är Innas…
Jag kör mer low-tech.
Lite av det jag gjorde i somras. 😊

Även idag hade vi det så löjligt skönt vid poolen att vi faktiskt struntade i stranden, även om vi hade det lite i bakfickan. Enligt Troy som äger nästa boende kan vi förvänta oss ”a rollercoaster of temperatures” nästa vecka, så kanske blir det återigen så att Sverige-kläderna åker fram i Siesta Keys. Det har vi varit med om förr. Bäst att njuta medan man kan. Och det gör vi. Njuter alltså. I fulla drag. Jag skrev igår att Mimi tog myrsteg med sin dykning, men jag kunde behållit den första formuleringen, elefantkliv, för det har hon verkligen tagit idag. Från att igår haft cyklopet på och doppat det lite i vattnet (okej, lite mer än så kanske) har hon idag avancerat till att först doppa hela sig och läsa teckenspråk (!) under vattnet, till att nu simma flera meter under vatten och sikta på att dyka till botten. Jag vill också ha hennes inlärningskurva! Bara att se samspelet mellan storasyster (lärare) och lillasyster (elev) är fantastiskt. Må denna fas vara länge länge.

”Mamma, jag tror jag kan göra en volt nu.”
Och så gjorde hon det! 😱😃 (Länk här om videon inte funkar.)

När dagen var slut simmade Mimi nästan hela poolens längd under vatten, och vi började på allvar diskutera elefanten i rummet, dvs det där att detta skulle vara sista Florida-trippen. Det är mycket som aldrig skulle hänt om vi inte rest så mycket och pedagogiskt tas det verkligen jättekliv, så något rätt gör vi nog som föräldrar, konstigt nog. Skulle man skippa julen även nästa år och de ”meningsfulla” sista dagarna i skolan, som i år lär bli än mer meningsfulla med tanke på att terminen slutar tisdagen den 22/12 (ja, jag är pedagog, men jag står för de orden) skulle man faktiskt kunna få drygt tre veckors resa utan att röra mer än studiedagarna på vårterminen. Frestande, mycket frestande. Till och med Peter trivs så bra att han börjar prata i termer av ”bilen kanske håller ett år till…”. To be continued… 😃🙈

När vi vid 17 legat konstant i vattnet – i alla fall Mimi – sedan lunch, tog vi oss samman och åkte till Ft Myers för Seafood festival. Och blev tyvärr besvikna. Det var inte alls något som Bacon jammet förra året med stora ytor och massor att göra, utan det var verkligen en festival med stånd och alldeles för mycket folk med öl i händerna. Inte alls bekvämt med barn och en nyvunnen aversion för folktäta platser. Nej fy! Vi betalade 20 dollar (!) för parkering, klappade en söt hund, drog barnen genom en trång gång med i och för sig säkert supercoola matstånd och en med marknadskrimskrams som iofs såg väldigt genuint och inte speciellt krimskramsigt ut, såg att scenen var tom, gick upp i den historiska delen av Ft Myers, som såg jättemysig ut, speciellt med avstängda gator, gick ett par gator och stod sedan en halvtimme och kollade på en jätteduktig gatutusenkonstär – Daniel Israel från Baltimore – med världens svada och hisnande tricks, speciellt det sista där han iklädd tvångströja tog sig upp på en jättehög enhjuling och på den lirkade sig ur tröjan. Imponerande.

Hundgos. Check.
För vuxna: ljuvligt. Med barn och hundar: klaustrofobiskt och trångt.
Barnen tyckte att Peter skulle köpa sig en ny gitarr.
Historic district. Vanligtvis med bilar, men så här, the European way, jättemysigt.
Efter avancerad jonglering, akrobatik (ta sig genom ett tennisrack) och en pricksäker svada var det dags för huvudnumret, att ta sig ur en tvångströja och kedjor. På en enhjuling.
Ingen liten enhjuling…
Självklart måste det vara lite drama. (Han klarade det oskadd, surprise surprise.)
Mesmerized.

Efter showen var vi rejält hungriga så vi gick till en av de supercoola barerna vi sett och åt en fantastisk middag som barnen bara älskade. Haha, det var det väl ändå ingen som trodde en sekund på? Vi gick till Subway och åt macka/ färdig/fryst pizza och det var inget att skriva hem om på något sätt. Suck. Seafood festival är säkert hur coolt som helst för vuxna som kan och vill botanisera bland stånden, men idag blev det flopp för oss. Inte ens bandet som Peter hann se en liten snutt av medan jag och Mimi köpte världens största, rinnigaste glass, var något att ha. Man kan inte lyckas jämt.

❤️
Mimi visar att hon inte bara kan dyka numera utan även blinka med ena ögat.
❤️
”Kid size” kallade han det, killen bakom disken.
Eländig att äta, kallade Mimi den.
”Kan vi åka hem NU då?”, sa Inna.

Nu är vi hemkomna och jag sitter ensam på altanen och njuter (21.45) i den fortfarande 24-gradiga kvällen, men På Spåret kallar, så jag får väl pallra mig in. På Spåret är viktiga grejer. Bara en liten stund till. En rollercoaster av temperaturer låter trots allt lite sådär. Och altan kommer vi snart inte att ha, så liiiite lite till får det nog bli.