Florida 2.0. Dag 10 Sista dagen i Cape Coral

Idag när vi med stormsteg närmar oss mitten av resan och avfärd från detta privata lilla paradis kan vi börja med att konstatera att jag och min menstruationscykel verkligen inte är överens om lämpligheten och tajmingen i dess eviga, återkommande skitpåverkan på mitt liv. Verkligen inte överens. Detta påfund är ju dessutom så djäkla omodernt. Visst måste det finnas bättre och modernare sätt att reproducera och säkra människosläktets fortlevnad än detta gissel för 50% av befolkningen?!

Inte undra på att jag hade en dipp igår kväll (lyckligtvis efter mitt positiva blogginlägg). Det var ju pms deluxe, inser jag nu. Det är i och för sig verkligen lite motigt att inse att vi måste åka vidare i morgon, precis lagom tills vi kommit ner i varv och acklimatiserat oss här i huset och poolen. Det kommer att ta emot att tvingas dela pool och utrymme med andra resten av resan. Bortskämd? Absolut. Och jag gillar det. Nåväl, vi har i alla fall nyss – igen – bokat två nätter i Clearwater, så som originalplanen såg ut. Vi tog dock ett annat hotell. Vi insåg nämligen att vi ju i bekvämligheten av att ha ett fantastiskt kök med massor av kyl- och frysutrymme köpt på oss en hel del mat. Otippat kriterium att ha med sig vid hotellbokning, men även om vi ju lägger ofantliga summor på denna semester, fixar jag faktiskt inte att slänga mat. Det gör man ju bara inte. Alltså blev det Residence Inn by Marriott i Clearwater Beach med kyl/frys och balkong. Det blir nog bra. Det ska bli kul att se den, enligt uppgift, fantastiska stranden, även om det kanske inte blir så mycket bad för mig. (Blä!)

Mimi skapade Mimi i morse. ”Åh, vad fin”, sa vi, ”är det där dina ben”. ”Nej, det är ju mitt lockiga hår, så klart!”
Mimi gjorde även en teckning till mormor och morfar. ”Kolla vad galet många färger jag har använt.”

Vi började dagen med familjeråd om dagens planer, och trots att vi la in både möjlighet till zoo, shopping och snäckletning i valberedningens lista, fanns ingen tvekan. Båda med utslagsröster hade bara en enda önskan. Att vara hemma och bada ”lika mysigt som igår”. Eftersom även undertecknad gärna hoppar på just det tåget, blev det inte ens omröstning, så dagen idag har i stort sett varit en kopia av gårdagen, förutom att Mimis leka-själv-humör var helt bortblåst. Idag råkade hon – mer eller mindre av misstag – hoppa själv ner i poolen vid ett tillfälle och efter det blev hon med den totala enkelriktning bara en treåring kan uppvisa, helt besatt av att göra det igen, fast hon egentligen inte vågade. Så nu vet vi hur Stefan Holm var som barn. Vi har sett hela hans före-hopp-uppvisning in action hela dagen. Och jag menar verkligen hela dagen. Vid två ytterligare tillfällen vågade hon hoppa, men det hjälpte inte, utan hela showen bara loopade. ”Jag vågar inte hoppa!” ”Gör inte det då.” ”Men jag vill. Jag vill. Jag vill.” Jag vet inte vem det var mest frustrerande för, men en sak jag är säker på är att hon snart kommer att hoppa. (Om inte vi slänger i henne först.)

Hon påstår att de fungerar lika bra upp-och-ner…
Det här är det mesta vi ser av Inna hela dagarna. Oftast är hon under vatten.
För en gångs skull var hon faktiskt i vattnet och inte frustrerad på kanten.
”Kolla, Inna kan bära mig och ge mig en bamsekram!” (Bamsekram = med både armar och ben.)

Efter att barnen tagit både det sista, det verkligt sista och det absolut absolut sista, vi lovar, badet och Peter fått lufta sig själv och bilen (idag har vi använt den, Petra!) i några musikaffärer, tog vi middag på The Boat House (tiki-restaurangen) nere på stranden.

Med undantag av att alla de där sista baden gjort att det blivit aningen för sent för vissa treåringar, som nog borde ätit någon halvtimme tidigare för att uppskatta upplevelsen till 100%, så blev det en riktigt mysig kväll. Det var så där ljummet som det ska vara en semesterkväll, maten var snarare pub- än restaurangbetonad, men billig och god, speciellt de ”curly friesen”, och det var skön stämning med en duktig trubadursnubbe i ett hörn. Precis lagom alltså. När vi gick där ifrån var det ett par som sa till varandra att tjejerna var ”absolutely gorgeous”, och Inna viskade till mig: ”Mamma, jag tror att de sa att jag var jättefin.” Språkkunskaper är alltid av godo. Så är det bara.

”Jag ska vara cool på stranden, mamma! Kolla vilka fina byxor jag har! Och sölglasögon!” (sic)
Hon påstår att hon ser bra. Vill man vara cool, så är man cool hela tiden. Det är sen gammalt.
Vid middagen konstaterade Inna att hon verkligen trivs och passar in i det här landet. ”Till och med musiken passar mig.. I love Florida!”
Det finns fler än Inna som gillar musiken och landet.
Mimi skulle så klart inte vara med på bild
”I heart you!”
Mycket motvilligt bjuder jag på denna genuint hemska bild, eftersom barnen i alla fall är söta.

Nu har vi packat ihop det mesta utom maten i kylskåpet och är redo att – mycket motvilligt – lämna detta otroligt fräscha hus. Tjejerna har redan börjat prata om ”nästa gång vi kommer hit” och jag kan ju lätt erkänna att jag också – både medvetet och omedvetet – tänker i banor av Florida 3.0…. men innan dess har vi ju över en halv resa till att uppleva.

Florida 2.0 Dag 9 En fantastisk dag på hemmaplan

Regn sa väderprognoserna. Bästa väderdagen hittills säger vi. Verkligen inget att klaga över alltså. Jag skulle vilja påstå att idag har varit första dagen med det väder man förväntar sig här. Äntligen. Ska jag upprätthålla min ”glaset-är-halvfullt-approach” så verkar det tyvärr inte som om det kommer att vara, men jag avser att njuta så mycket det går så länge det går i alla fall. Väderprognoser har ju haft fel förr.

Den här bilden bifogade jag de jobbmejl jag svarade på idag. Det verkade väldigt uppskattat. 😉

Förmiddagen tillbringade undertecknad på bryggan med virkning och manatee-spaning. Jag är nästan säker på att det var minst en manat/manatee som uppehöll sig ett par bryggor bort, men tyvärr kom den/de aldrig så nära att jag kunde bli säker. Världens bästa pappa/livskamrat Peter höll till i poolen med barnen. Perfekt uppdelning vad mig anbelangar. Skämt åsido, jag gillar också att bada med barnen (i alla fall när poolen och luften äntligen håller de utlovade 26 graderna), men den stunden på bryggan var väldigt skön.

Ytterligare ett nytt virkprojekt påbörjat. Om inte även detta hamnar bland de andra i oavslutat-lådan, så är tanken att det ska bli en färgglad filt á la den tjejen i Alvedonreklamen (eller vad det nu är reklam för, där en kille och en tjej är sjuka i varsitt fönster) har över axlarna.
”Jag har svarta ögon, mamma. Ser du?” (Eh, nej, du har händerna ivägen, gumman.)
”Har du tagit bilden ännu, mamma? Jag ser ju inget.”

Vid lunch tog vi äntligen tag i den där grillningen, och vilken succé det blev. På riktigt. Superlativerna haglade och barnen försökte överträffa varandra i komplimanger och tacksamhetsbetygelser. Det började med: ”Åh, vad gott. Jag uppskattar verkligen att du har gjort denna goda maten, mamma. (!)” Fortsatte med: ”Till och med bättre än McDonald’s.” ”Ja, till och med bättre än hamburgerstället.” Och slutade någonstans på månen eller med någon gubbe som aldrig hade ätit bajs (Mimi har inte stenkoll på liknelserna, men blandar dem friskt och entusiastiskt).

Den kulinariska meny som framkallade denna otroliga entusiasm? Bakad potatis, fjärilskotlett, grillad majskolv, grillad lök (tack, Marie, för tipset – kommer att göras igen!) och caesarsallad. Ibland är det lätt att imponera. Den grillade bananen med nutella gick däremot helt bort. Synd att det aldrig går att förutspå barns reaktioner. Peter blev nöjd i alla fall. Han uppskattar banan med nutella, han.

Okej, jag erkänner, jag har börjat gilla detta huset också. Med ett kök som har en sådan här utsikt är det ju svårt att ogilla något, eller hur?
Man planerar väl sin packning…

 

Möjligen är grillen något underdimensionerad för våra behov…

Hade jag fått bestämma en perfekt semesterdag, så skulle den faktiskt ha kunnat vara exakt som idag. Det är ju väldigt sällan som barnens sinnesstämning stämmer överens med ens egen. Är man själv stressad beter de sig som sengångare, vill man koppla av håller de igång som Duracellkaniner osv, men idag har de bara klaffat och varit helt ljuvliga, båda två. Inte bara för det där med lunchen alltså, utan i övrigt också. Det har varit en sådan perfekt blandning av att vara tillsammans i poolen (massor!) och av att få göra sitt eget, samtidigt som alla andra också har gjort det (Inna i någon skärm, Mimi i sina fantastiska låtsaslekar och Peter i sina gitarrannonser) att jag inte kommer att tro på det när jag läser det i efterhand. (Det är sant, Åsa, det var verkligen så just idag, tisdagen den 9/1-2018.) Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att det (heller) kommer att vara, men hoppas kan man ju alltid.

Äntligen fick vi också en sådan där ljuvligt ljummen kväll, så vi badade ända till efter solnedgången och satt kvar på altanen och bara njöt. Precis som det ska vara.

Tyvärr avslutade Inna kvällen med att ha jätteont i sina ögon och se suddigt, vilket la lite sordin på den fantastiska dagen, men förhoppnings- och troligtvis är det ju inget värre än en reaktion på de hundratals dyk och ”bomber” hon gjort under dagen. (Men lite läskigt är det att påminna sig killen som vid frukost helt plötsligt stod på terrassen, tittade in på oss utan någon som helst ansats att ens hälsa, hällde något (gissningsvis klor) i poolen och sedan tog sina håvar och grejer och bara gick utan att göra något mer…. Eh?)

Än så länge (peppar peppar) har vi inte haft besök av några konstigare djur än små söta ”ödlisar” på terrassen, men just nu är det faktiskt en massa konstiga knackningar någonstans, så det är kanske för tidigt att ropa hej.

Simskola de luxe.
Intensiva låtsaslekar pågår. Med en bil, en häst och en hund kan man ha hur mycket roligt som helst när man är tre år.
Finns det ingen parasollfot får man uppfinna en.
Vettiga disktrasor verkar det vara ont om, så då får man fixa en själv. Matchar inredningen rätt bra dessutom.

Tyvärr avslutades denna fantastiska dag med att vi fick besked om att det inte finns någon pardon, utan vi måste vara ute ur huset på torsdag redan kl. 10.00. Det känns lite tråkigt, för det är ju egentligen inte förrän idag som vi verkligen kunnat njuta riktigt ordentligt av pool och hus, men det verkar inte vara mycket att göra åt. Vi kom överens med ägarna av förra huset om att bli kompenserade med en natts hyra, så jag tycker absolut att MyFlorida och alla inblandade gjort sitt bästa för att göra det så bra som möjligt för oss efter omständigheterna, och får vi möjlighet att göra en sådan här resa igen, kommer jag absolut att hyra hus här igen, men nu får vi nog ta och bestämma var vi ska tillbringa torsdag till lördag, eftersom vi är lite hemlösa då. Från början hade vi bokat i Clearwater, där det ska finnas fantastiska stränder, men det blir en viss omväg när vi egentligen är på väg till Orlando, så frågan är om vi ska dit eller om vi ska ta något annat lite mer på vägen. Jag lämnar nu blogg och virkning för hotels.com helt enkelt. Wish me luck!

Florida 2.0. Dag 8 Otippat bra dag i Cape Coral

Det känns lite galet att vi liksom skulle ha varit här i en hel vecka redan. Vi har ju inte gjort någonting! Utom att byta boenden och oroa oss för temperaturer så klart. Det är f.ö första temat för dagen idag också, för vår pool som igår aldrig kom upp i de utlovade 26 graderna, visade idag bokstäverna LF  i ilsket rött på displayen och verkade död. Gissa om vi är extra uppmärksamma på sådant efter denna första vecka? Klockan nio körde dock maskineriet igång, så tydligen betydde det bara att allt är avstängt på natten, vilket tyvärr – med de svenska nattemperaturer som råder – innebär att det inte är speciellt varmt. Det är det heller inte i luften, trots att idag skulle bli den varmaste dagen hittills, men vi bestämde oss för att inte deppa ihop för det, utan mobiliserade det som krävs för att få hela familjen i körbart skick, vilket ju ibland känns ogörbart, men idag var riktigt trevligt. Dagens bästa (?) var nog när Mimi – med odelat beundrande tonfall – utbrast: ”Mamma, vilken stor jumpa du har!” 😂 när jag var på väg in i duschen. Det är då inget fel på hennes iakttagelseförmåga.

Alltså denna kudde. Seriöst… (Tänk er in i scenariot att ni nyss nästan snubblat över en gigantisk kackerlacka, hispat runt i huset och letat efter fler, stoppat undan allt löst, skakat alla kläder, kollat bakom allt som går att kolla bakom, och så sätter ni er i soffan med en krypande känsla av att det just kryper, överallt, speciellt på benen. I halvmörkret kollar ni ner på benen och ser DETTA…. Jätteskön känsla, jag lovar. Not. 
Vi tycker att vi har det ganska lyxigt med ett dubbelgarage…

Målen vi enades om för dagens utflykt blev till slut Rotary Recreation Park och Dollar Store, där det enligt Inna ska finnas urcoola grejer (vi måste spärra Youtube på hennes telefon). Vi började med parken, som var så där härligt galen som bara amerikanska ställen kan vara. Det första vi kom till var en avgränsad lekplats för stora hundar, och de var verkligen stora, så klart. I nästa avgränsade del satt – av oklar anledning – ett 20-tal människor med små hundar i en rund ring (som ett AA-möte på film). Jag vågade inte fota dem, men det såg så härligt dumt ut att jag fortfarande funderar på varför de satt där. Var det en utbildning av något slag, var det ett hunddagis med tillhörande vuxna, var det filminspelning, satt de verkligen bara och pratade av ingen anledning alls?

Tydligen hade de flesta med sig egna stolar på den där mystiska gatheringen innan, för det här var vad som fanns kvar när vi gick tillbaka och jag äntligen vågade fota.


I parken skulle enligt uppgift finnas ett ”fjärilshus”, och döm om vår förvåning när vi kom dit kl. 10.27 och såg en skylt som sa ”Gratis guidning lör, sön och mån kl. 10.30”. Äntligen något som gick vår väg. Och vilken visning vi fick! Fjärilshuset var egentligen bara som ett litet växthus, men kvinnan som mötte oss var så entusiastisk, kunnig och pratglad att det kändes som om det var The Smithsonian hon guidade oss genom. Fantastiskt. Dessutom gick hon in och hämtade ”Captain Redfoot”, den tama sköldpaddan som vanligtvis bodde bland fjärilarna, för att tjejerna skulle få träffa honom. Vem behöver zoo?

Rotary Park Butterfly Garden. Underbart härligt amerikanskt.
Det här är puppor! Det kanske inte framgår helt av bilden men de är verkligen som små juveler med gulddekorationer. Helt fantastiska.
Denna film på Netflix pratade vår guide så otroligt varmt om att vi var tvungna att se den när vi kom ”hem”. Den är väl värd att se!

Efter vår långa guidning i det lilla lilla fjärilshuset förstod vi äntligen att det bara var en del av ett helt ”Preservation center” med dedikerade människor som kämpade för naturen och med att ta hand om djur, både sådana som skulle tillhöra Floridas flora och de som råkat hamna där av misstag.  Inne i ”huset” fanns fler djur och en massa annat spännande. ”Wow, you have a cool house!”, sa Inna till guide-kvinnan. 😉

Jag tror att det var dennas brorsa som var hos oss igår.
På tal om de leguaner som ”ramlar döda ur träd”. Detta är Sir Lancelot (så klart) och han råkade ut för exakt det under ”förra köldperioden” 2004 och hamnade då på centret. Tydligen är de inte döda, utan bara så nerkylda att de verkar döda.

Efter att ha köpt en sjävlysande fjärilströja till Inna traskade vi vidare för att lokalisera den utlovade lekplatsen, som skulle vara särdeles stor och fin. Stor vet vi väl inte om vi håller med om – undantaget som bekräftar regeln att allt är större i USA? – men trevlig och välskött var den, och där träffade vi lille Roman Alexander och hans mamma och fick på allvar höra Innas självlärda Youtube-engelska in action. Så otroligt coolt att höra vår femåring förklara för den amerikanska mamman att hon inte hade fått sin femårsspruta i vänster arm, som man brukar, utan i höger pga det stora smultronmärke hon har på vänsterarmen.  (Roman kom precis från sin treårsvaccinering.) Det är ju inte direkt de allra enklaste eller mest självklara fraserna som krävs för att förklara något sådant, men hon fixade det helt utan hjälp, och sedan skuttade de två nya kompisarna iväg med Romans dinosaurier och pratade utan några som helst problem. Ja, jag erkänner, både mamma- och lärarhjärtat spricker nästan av stolthet. (Det är dessutom i sådana här situationer jag har väldigt svårt att försvara skolans restriktiva hållning gentemot ledighet. Ja, för oss lärare är det en pain-in-the-ass när elever är lediga, för det kräver en massa extraarbete, men ärligt talat är det svårt att tänka sig en bättre lärandesituation än den jag just beskrev.)

Hoho….

Vi stannade i parken i ett par timmar och fick massor av ovärderliga tips av Romans mamma, som f.ö. längtade efter snö och verkade ganska chockad över att vi aldrig hade sett norrsken. Det är kul med fördomar.

Att bestämma lunch var lika svårt som vanligt, så till slut hamnade vi på ett ”pizza and wings”-ställe, där alla kunde få vad de ville (vi pizza, Inna strips och Mimi färdigriven parmesan som hon strödde på bordet och åt… jomen…) Den snälla servitrisen satte på Dumma mej 2 på tv:n på en volym som ekade i hela lokalen. Hoppas alla andra också uppskattade just den filmen.

Köttbullar på pizza. Det bästa från två världar. Inte enligt barnen, som man kanske skulle kunna tro, utan enligt Peter.

Det faktum att vi hade slut på vatten gjorde att vi råkade förirra oss in på ett gigantiskt Target – tänk Ekohallen upphöjt till fem – där det visst ”råkade” ramla ner ett par coola studsbollar och en jätterolig Chubby puppy-bil som uppenbarligen inte går att leva utan, i kundvagnen. Det var t.o.m så att Inna (tillfälligt, är vi helt säkra på) glömde bort sitt Dollar Store, så efter detta ”lilla” besök på Target, åkte vi hem och tog – trots avsaknad av sol – ett långt bad i vår nu 26-gradiga pool, men inte förrän vi haft ytterligare en nära-naturen-upplevelse i form av en ödla i garderoben. Om den var redo att komma ut eller inte, framgick inte, men en lyckad aktion får det väl räknas som i alla fall när den oskadd förpassades till gräsmattan. Kackerlacka igår, ödla idag; blir det en leguan i morgon och en alligator på onsdag, tro?

Vår hjälte, pappa ödlefångaren.

Kvällen ägnades sedan åt filmen som fjärilsguiden rekommenderade, och den var verkligen häftig. Jag hade ingen aning om att en fjärils liv var så komplicerat och coolt. Se den!

Mimi var den som var minst imponerad av filmen, men å andra sidan var hon desto mer entusiastisk när filmen följdes upp av en sådan där härlig foto- och filmvisningsstund man borde ta sig tid till oftare. Att på stor skärm kolla igenom telefonens bilder och videor tillsammans är verkligen mysigt och semestrigt. (Jo, det ordet finns. Nu.)

Sammantaget får dag 8 räknas som en riktigt bra, om än väldigt otippad, semesterdag. I morgon ska det visst regna. Det ska bli spännande att se vad vi ska göra då.